Zeke: "Kista Centrum är katedralen och jag är prästen"

Om man lyckas arbeta med reklam i femton år utan att ifrågasätta det man gör så är man riktigt jävla korkad. Och eftersom jag inte är korkad så kom jag till slut fram till den oundvikliga livskrisen.

Vad gör jag? Varför? Vad tillför jag världen? Jag vet hur en busschaufför får världen att snurra och det är inte svårt att förstå sjuksyrrans, kassörskans eller bartenderns vikt och roll. Men varför i helvete behövs reklamare? Egentligen?

Så jag började inventera mina talanger och planera min exit ur en bransch som vid närmare granskning inte verkade fylla en verklig funktion bortom metaförklaringen att man är en kugge i det kapitalistiska systemet. Så vad kunde jag göra? Skriva? Nja, jag tvivlar på att någon vill betala för min livsstil mot att jag slarvade ihop flera såna här krönikor. Festa? Mjo, jag kan nog fylla ett ställe eller två och se till att det blir svinkul. Men hur länge orkar man det? Jag tror inte att jag vill vara en sextioårig klubbvärd. Manshora då? Jo visst, ett yrke som eventuellt skulle passa mig. Men det är overkligt dåligt betalt, olagligt och anses ofint i de flesta sociala kretsar. Plus att min älskade flickvän antagligen skulle misstycka.

Så jag får bli vid min läst och hitta ett sätt att tycka reklam är viktigt.

Och jag hittar svaret i människans behov av att tro på någonting. För när vi slog ihjäl gud (good riddance) med kapitalismens sylvassa svärd skapades ett hålrum bara vår nya religion, konsumtion, kunde fylla.

Så om kapitalismen är den nya guden, konsumtion den nya religionen, varumärken de nya ikonerna, Kista Centrum den nya katedralen så måste ju jag vara den sköna nya världens präst.

Och visst stämmer det. Vårt jobb är att skapa tillhörighet, en gemensam begreppsvärld. Vårt jobb är att få massorna att aktivt och utan att ifrågasätta hänge sig åt konsumtionsreligionen. Vårt jobb är att fördöma de trender och de falska gudar som inte har betalat oss utan betalar någon konkurrerande byrå.

Precis som för prästerna är mitt jobb att skapa mening.

För i vår värld har medborgarna fått lämna plats till förmån för konsumenterna och din röstsedel är ingenting värd mot din plånbok. Du kan, med din plånbok, påverka betydligt mer påtagliga makter än du kan med röstsedeln. Eller bönen.

Och visst kan det tyckas cyniskt, visst kan det tyckas sorgligt. Men bara för att du lägger en värdering i det, bara för att du säger att till exempel gudstro skulle vara en ”mer värdefull” mening med livet än att välja mellan Ariel och Ajax, mellan Nike och Adidas, mellan Audi och BMW.

Och det vet ju både du och jag att det är trams. Ingenting betyder någonting och alla sätt att skapa mening för sig själv är bra. Världen är full av vilsna, ensamma och sökande människor.

Så vi reklamare är inte betydelselösa, tvärtom. Vi är den nya världens räddare, din själs riddare som erbjuder en gemensam mening vi alla kan enas kring.

Så att vi aldrig behöver tvivla igen.