Bengt Kvist: "Pandoras ask i Libyen"
KRÖNIKA. Det var fan bättre förr!
Libyens övergångsregering står framför ett minfält.
Få, om ens något, land som genomfört en revolt som helt och i grunden förändrat landet har så goda ekonomiska förutsättningar som Libyen att snabbt komma på fötter. Men de har en svår och farlig balansgång framför sig.
De ska bygga ett land och det måste byggas på en fungerande rättslig bas. När man beväpnade sig, eller lät några göra så, lättade man på locket till Pandoras ask och nu gäller att snabbt som ögat slå igen det. Eller med en bättre bild; att tvinga tillbaka i asken gudarnas gåvor till människorna. Kanske med undantag för den sista som slank ut, Hoppet.
Det förestår ett jättearbete i att spåra och återföra den förmögenhet som Muhammad Ghadaffi stulit och gömt men med tid och internationellt stöd kan en ny regering genomföra det. Tidsmässigt utdraget kanske men incitamentet, några tusen miljarder till statskassan, är så svindlande stort att alla insatser är mångfalt lönsamma och motiverade att genomföra.
Libyens pris för att bli av med Ghadaffi och hans familjs skräckvälde är stort; cirka 50.000 döda, mångfalt fler skadade och en sönderslagen infrastruktur.
Det finns egna pengar för landets återuppbyggnad och det är klokt av biståndsminitser Gunilla Carlsson att inte rusa dit med en öppen plånbok i näven utan lägga tonvikt på att erbjuda stöd som utbildning, adminstrativa system och rättsuppbyggnad. Inte minst det senare måste man hantera på ett humant vis och ta den sk folkliga rättvisan i hampan i deras primitiva hämndbegär.
Ghadaffi och hans klan lierade sig med, eller snarare engagerade, ett stort antal svarta legosoldater från Afrika söder om Sahara och den avsky som dessa knektar väckte genom brutalitet och våld, inte minst mot kvinnor, slår nu tillbaka mot fångna fd regeringssoldater. En konsekvens, ofrånkomlig som det synes även från andra sammanhang, är att de afrikaner som under decennier sökt sig till Libyen för arbete drabbas på samma sätt med förföljelse och övergrepp. Mobbens hantering av dessa sina fd grannar och möjligen kollegor är givetvis inte acceptabel men den är dock temporär och totalt sett begränsad. Myndigheternas, oklart om det kan sägas, övergångsregimens, hantering med urskiljningslösa utvisningar är det definitivt inte.
Vi blir upprörda då enstaka personer mot alla humanitära skäl avses att bli utvisade, t ex en gammal kvinna till Ukraina. I Libyen riskerar många tiotusentals invandrade afrikaner att köras ut ur landet. Dumpas i öknen, i klartext.
Men viktigast av allt i kort perspektiv är att rycka vapnet från alla civila. Och civila är alla unga män som poserar med automatvapen, skjuter i luften och visar Churchills gamla segertecken mot aningslösa fotografer. Vad vet en illitterat libysk oljearbetare om vad V-tecknet står för och betyder?
Det finns rester av en reguljär armé, den del som valde att ansluta sig till revolten, och det är dessa förband som snabbt måste få resurser, ansvarig ledning och konkreta uppgifter. Som avväpning och destruktion av vapen från sina hobbykollegor.
Det är fullkomligt livsfarligt, bokstavligen, för Libyen att ha tiotusentals unga sysslolös män drivande omkring med vapen i händerna. De har haft alldeles för lång tid på sig att göra ingenting och funnit behag i en kravlös sysslolöshet. Med en kaljasnikov i handen är det svårare att inse att festen är slut och vardagen är åter.
Lägg det internationella trycket på den frågan och strunta i att Ghadaffis samling av mynt (”ovärderlig”) försvunnit. Den är med all sannolikhet ytterst väl dokumenterad och kan därmed nyttjas av historiker och andra.
”Värdet” är ett fiktivt begrepp som ett diffust antal personer på ett lika diffust vis underhand låtit växa fram sinsemellan. Ungefär som små pappersbitars, sk frimärkens värde, eller för den delen målningar och andra konstföremål. Värdet är ju bara en slags överenskommelse?
USA styr ..
.. med plånboken. När UNESCO i veckan beviljade Palestina medlemskap, mot USA:s vilja, förklarade man omgående att nu är det slut på alla bidrag från USA. Detta är, dessvärre, exakt samma försök till styrning som Sovjetunionen försökte sig på gentemot FN. Och misslyckades med.
