"Twitterdebatter leder inte till förändring"

Jag älskar sociala och traditionella medier, och att skriva texter. Men som åskådare och läsare blir jag väldigt ofta besviken. Så jag har slutat följa alla sorters medier och debatter. Alla tidningar. Alla debatter på sociala medier. Allting på TV. All politik. Jag anser att allt detta distraherar mig från mitt arbete i att faktiskt göra en faktisk och verklig inverkan. De flesta debatter är för mig verklighetsfrånvarande, med fel huvudpersoner som representerar problematiken – och viktigaste av allt – leder det inte till någon faktiskt förändring. Detta syns tydligast när man följer en trendig diskussion på Twitter.

Debatter är problemlösning på internet för dem som har det bra och har för mycket tid att fokusera på fel saker. Pajkastning och näthat. Vem som har rätt och fel. Problematisering av samhället och riktade mot vissa enstaka individer utan att fokusera på långsiktiga strukturella lösningar. Alla debatterar bara för att debattera. Metadebatter, alltså diskussioner om diskussioner. I bästa fall om i-landsproblem. Ja, du kommer verkligen att förändra den svenska befolkningens medvetande med dina trendiga tweets och fantastiskt bra skrivna krönikor. Eller inte. 

Alla skriver om problem, problematiserar. Ingen skriver om hur vi ska lösa problem, lösningsfokus. Ingen gör något i verkligen. Och vi säger att vi vill skapa förändring? Fatta om den energin och intellektuella kraften som investerades (ödslades) på Tintin-debatten, hen-diskussionen och i princip alla övriga trendiga diskussioner – kunde i stället användas för att faktiskt göra en inverkan på Sverige och våra invånare. 

Det verkar inte som att Sveriges tyckare och debattörer vill eller faktiskt orkar diskutera och arbeta med praktiska lösningar. Eller hjälpa dem som gör detta. Men de gillar att skriva om vad som är fel. Och vad som borde vara rätt. Men inte hur vi ska nå dit. Tack för den. Hur fan ska jag göra nu, jag som kämpar i verkligheten? Om Twitter-eliten och fantastiska krönikörer hade fokuserat på att lösa problem hade en hel del samhällsproblem varit borta för längesedan. Tänk vilken intellektuell kraft som finns hos alla bakom tangentbordet, som också fastnar bakom tangentbordet i stället för att utbilda människor och i synnerhet ungdomar som kan ändra strukturella problem i framtiden (det är försent för oss vuxna). 

Anledningen till varför jag bara arbetar för ungdomar är för att jag vet att de kommer att förändra. Jag vet också att vi vuxna tyckare kommer bara att fortsätta gnälla. De enda som faktiskt följer och deltar i debatter är också en målgrupp som redan har förutsättningarna i livet och inte drabbade av problematiken i fråga. De som är antirasister blir inte grovt diskriminerade. Och så vidare. Detta är dock inget fel i sig. Men för mig är det viktigt att om jag ska lyfta ungdomar, representera ungdomar och skydda ungdomar – så måste jag vara en ungdom eller åtminstone vara där ungdomar är. Jag kan inte bara skriva OM ungdomar, utifrån. Hellre att mina ungdomar talar ut än att jag ska göra det om dem och åt dem. 

Många som skriver om diskriminering och kallar sig antirasister blir aldrig själva riktigt diskriminerade, eller möter med dem som blir. Och den faktiska målgruppen hamnar utanför diskussionen om den faktiska målgruppen. Kanske därför allt tuggande inte leder någonstans när bubblan pratar med sig själv och inget annat. Klassiker. Och här gör jag samma sak med denna krönika. Vem vet? Kanske tyckarna lyckas förändra Sverige någon dag. Jag vet att min bästa vän @TanvirMansur kommer att använda sina nyligen 2 500 followers på Twitter för att göra en inverkan. Förhoppningsvis.