"Sverige lär barnen att diskriminera"

Ungefär 34 000 i Sverige. 8 000 i Stockholm. Och det är bara registrerade, mina damer och svenska herrar. Det finns många fler. Människor som lever utan ett tak. Som saknar ett hem. Människor som missbrukar alkohol och droger. Människor som inte har några pengar och istället tigger pengar. De är ohygieniska. Smutsiga och med sjukdomar. Ociviliserade och primitiva. De sitter i timmar och väntar på att riktiga svenskar ska ge dem pengar istället för att själva göra något åt sina liv. De lurar oss genom att leka handikappade, fattiga och misshandlade av livets orättvisor. De har helt enkelt valt – självmant – att leva utanför samhället. Vi kallar dessa för hemlösa. Denna stämpel väljer vi att ge en viss kategori av människor. Och glöm inte:

Att de är farliga.

Konstiga. Vi ger inte några slantar till dem för att vi vet att det enda som slantarna kan användas till är att köpa ännu mer droger och ännu mer alkohol. Vi vet att de är egoistiska och bara ute efter våra pengar som de egentligen inte behöver. Inte ute efter att förbättra sina egna liv och bidra till samhället. Vi vet att de går i ligor och samarbetar för att mjölka turister. Vi tittar inte ens på dem när vi går förbi och vi gör det medvetet för att vi blir för obekväma. 

Vi ska akta oss för dessa människor. Speciellt våra barn. Vi lär våra barn att inte gå nära människor som är alkoholpåverkade, missbrukare eller hemlösa. Egentligen alla kategorier av människor som inte ser ut som den gemene supersvenska mannen. Typ som människor med annan bakgrund, livsstil, kultur eller intressen. Vi gillar inte olika. Dessa diskriminerande attityder är i verkligheten inte baserat på verkligheten. Det är samma sak som med rasismen. Det är någon som kommer på något om någon som egentligen inte stämmer, för sin egen skull. Och av någon anledning tror vi verkligen på att människor som saknar ekonomiska förutsättningar – så kallade hemlösa, missbrukare, papperslösa, arbetslösa, de som är längst ned i samhället – är farliga. Att de kan skada oss, att de bara tänker på sig själva och är en börda för samhället. Inte en möjlighet. Inte människor alls. Detta syns på hur vi tittar på dem, tänker om dem och hur lite vi faktiskt bryr oss om dem.

Men jag fattar. Det är inte ren ondska som gör att vi tittar på människor så här. Vi vill egentligen väl. Alla i Sverige vill väl. Fördomar, okunskapen och osäkerheten inom oss skapar denna distans till människor. Som ovan nämnt inte bara mot hemlösa utan alla som är annorlunda, beter sig annorlunda och ser annorlunda ut. Problemet är inte att vi har fördomar. Alla vet att fördomar är en biologisk mekanism hos människan. Problemet är att ingen gör någonting åt sina fördomar. Ingen vill utforska eller ta ansvar för sina fördomar. Ingen vill lära känna hemlösa. Diskriminering.

Intressant att vi svenskar väljer att diskutera huruvida trendiga Soran, Damon, Erik Almqvist eller Zlatan är svensk, och gör det mer än gärna om och om och om igen. Dessa fantastiska individer förtjänar tydligen lika mycket rättigheter som vi andra har. Denna typ av diskussion har pågått sedan jag flyttade till Sverige och säkert ännu längre tillbaka. Men det verkar som att de svenskar – de som är längst, längst, längst ned i samhället – de väljer vi att inte prata om. De tystas ned. I den vardagliga diskussion och ännu mer i politiken. Och dem behöver oss mer än någonsin, mer än någon annan målgrupp i Sverige. Uppenbarligen är det någonting som inte stämmer i det här landet. Mellanmjölkens land.

I Soppkök Stockholm betonar vi ordet mötesplats. Vi tror verkligen på att människor av alla smaker är fantastiska. Vi vill att gemene man, kvinna och hen ska uppleva detta. Och vi tror att begreppet mötesplatser är det enda sättet att krossa dessa diskriminerande attityder gentemot vissa människor, som av strukturella problem kvarstår i utanförskapet. Och tystas ned.

Krossa dina fördomar. Kom förbi på söndag 18 november. Björns trädgård, Medborgarplatsen. Vårt sjunde Soppkök Stockholm.