I veckan skrev Malin Sahlén, författare till den nyutgivna boken ”Ungdomsarbetslöshet – när ska muren rivas?”, på Brännpunkt i SvD att ungdomsarbetslösheten bland annat beror på höjda lägsta löner för unga. I helgen startade Folkpartiets höstkampanj "Unga ska ha jobb". Centerpartiet släppte nyligen rapporten "Jag vägrar vänja mig" där deras lösning mot ungdomsarbetslösheten är introduktionslöner för unga utan arbetslivserfarenhet.
I Folkpartiets kampanj lyfts yrken som frisörer och byggare. Enligt SCB:s lönedatabas var den genomsnittliga lönen för en frisör mellan 18-24 år 20 800 kronor under 2011. En kvinnlig byggnadsarbetare i samma ålder fick 21 400 kronor år 2011. Det är varken orimligt lågt eller någon drömlön, men det är löner utan någon sänkning för unga.
Jag provoceras av tanken att min ingångslön ska sänkas bara för att jag är ung. Så länge jag gör samma jobb som någon äldre, så förtjänar jag också samma lön. Dessutom väntar jag fortfarande på den dag då diskussionen handlar om vad som är en rimlig nedre gräns för en ungdomslön. En ung frisör som tjänar knappt 21 000 kronor, får ut strax över 16 000 kronor efter skatt. Är det en för hög lön att leva på? Hur långt ner på skalan är politiker som tänker sänka ungas ingångslöner villiga att gå? Utan att ge ett ärligt svar på den frågan, ser jag inte hur jag ska kunna ta verklig ställning till förslagen som levereras.
Jag vill också att unga ska få jobb. En lösning är till exempel att ge förutsättningar för bättre samarbete mellan skolan och näringslivet för att unga ska få rätt kompetens. Men att rea ut unga på arbetsmarknaden och samtidigt inte tala om hur låga löner som unga förtjänar är både fel och provocerande.