Alla dessa kränkta män

Som feminist är man van vid att få frågan om varför man hatar män. Frågan är konstig. Det är ju inte som att män som förtrycker kvinnor och använder härskartekniker får frågan om varför de hatar kvinnor. 

För att reda ut det hela vill jag här berätta att jag inte hatar män. Däremot hatar jag patriarkatet. Och då det är männen som är överordnad kvinnorna i patriarkatet och jag påpekar detta, verkar en del män tolka det som att jag hatar dem personligen. Så är det inte. Däremot får jag varje dag nya argument som stärker tesen om att samhället är skevt.

I förra veckan utgavs exempelvis Medieakademins Twitterbarometer. 

Bland de topp fem mest inflytelserika politiker, är endast en kvinna och hon kommer på sistaplats. Bland de mest inflytelserika journalisterna på Twitter finns inte en enda kvinna med.

I måndags rapporterades det om en ny undersökning som visar att det av nästan 54 000 verkställande direktörer i Sverige, är endast var sjunde kvinna. Dessutom är det så att eftersom att kvinnorna sällan får leda de riktigt stora bolagen, tjänar de också 80 procent av vad en manlig direktör får i lön.

I fredags var det internationella kvinnodagen och då pratade vi om att kvinnor efter klockan 15.52 jobbar gratis varje dag. Under ett helt arbetsliv innebär det att kvinnor i snitt tjänar 3 600 000 kronor mindre än män. Alltså 3,6 miljoner, det är så mycket pengar att det är svårt att greppa!

Ovanstående är bara ett axplock från den senaste veckans skörd. När jag visar på varför patriarkatet är ett problem, verkar det vara himla enkelt att bli kränkt och tro att det är den enskilda mannen jag talar om eller att utgå från att jag hatar alla män. 

Jag förstår inte den logiken. Visst, jag anser att varje man har ett ansvar att arbeta för jämställdhet. Men att ta allt som sägs om strukturerna i samhället personligt, det är ju bara märkligt.