Jag försökte sluta raka bort mitt kroppshår – här är vad jag lärde mig
"Precis som att du inte ställer dig på ett öppet fält när åskan går, exakt samma motstånd kände jag mot att vistas offentligt med håriga ben för allmän beskådan."
Sedan jag kom in i puberteten har kroppshår tagit upp sjukt mycket tid. Jag ledsnade på att raka, noppa, vaxa, lasra, använda hårborttagningsmedel och smärtsamma epileringsmaskiner som drar ut håret med rötterna. Jag bestämde mig för att bara låta det vara. Det var skitsvårt, men här är vad jag lärde mig.
Det är sjukt mycket hår
Seriöst, jag blev förvånad för jag visste inte att min kropp ens kunde bli så pass hårig. Ett konstant ansande har gjort att jag inte ens kände till hur mycket hår som naturligt finns på kroppen. Mest imponerande var baksidan av mina lår, det är svårt att se just den delen av kroppen så jag har aldrig tänk på om jag haft stubb där. Well, när jag slutade ta bort håret visade det sig att där växte en liten skog.
Att raka sig är det tråkigaste som finns
Att inte slösa bort sin tid på att stå i duschen och försöka undvika att skära av sig blygläpparna är otroligt befriande. Men att raka fittan är inte det värsta, det kan trots allt vara lite spännande eftersom det är något av en utmaning. Det allra bästa med att kasta hyveln är att slippa den outhärdligt långtåkiga stund som slätrakade ben kräver.
Den kvinna som aldrig rakar sig är jävligt modig
Jag har vänner som inte rakar sig och jag har alltid blivit imponerad av dem. Att vara kvinna och hårig är inte helt enkelt i alla sammanhang. För mig var det en stor utmaning att låta kroppshåret växa, trots att det inte borde vara någon annans business. Så fort håret under mina armar blev längre än några millimeter slutade jag att bära linne. Min respekt för kvinnor som står emot det hårlösa skönhetsidealet har växt enormt.
Det är inte alls mitt eget val
Jag var naiv nog att tro att jag kunde bestämma över min egen kropp. Tyvärr fungerade det inte så. Att gå till gymmet med shorts som inte täckte mina håriga ben var omöjligt. Det var som att jag instinktivt visste att det var fel. Precis som att du inte ställer dig på ett öppet fält när åskan går, exakt samma motstånd kände jag mot att vistas offentligt med håriga ben för allmän beskådan.
Det är för svårt för mig
Det här är både pinsamt och smärtsamt. Mitt försök att sluta raka mig ledde till insikten att hår inte bara handlar om min kropp. Jag visste det förstås innan, men nu fick jag fysiskt uppleva hur starkt jag upplever förväntningarna på mig att vara kvinna = leva efter skönhetsideal = inte ha något som helst kroppshår.
Att vara kvinna och hårig är ett ställningstagande. Att raka armhålorna är inte ett aktivt val, trots att det är en aktiv handling. Att däremot låta bli, det kräver enorm anställning. Jag har lärt mig att jag inte orkar låta bli.
