Jag glömmer aldrig när min pappa väckte mig morgonen efter Estonia
En septembernatt 1994 förlorade 852 människor sina liv i Östersjön. Nyheter24:s Christian Ploog minns den oerhörda sorgen.
Det var en tidig onsdagsmorgon den 28 september 1994. Trots att jag bara var sju år gammal minns jag fortfarande min pappas ansiktsuttryck tydligt.
Allvarligt. Skärrat.
Han hade väckt mig och satt nu på sängen. Berättade att något hemskt hade hänt. Passagerarfartyget M/S Estonia hade på sin väg från Tallinn till Stockholm sjunkit utanför finska Utö. Hur många människor som omkommit i Östersjöns iskalla vatten visste man inte.
Men rösterna jag hörde på radion när jag satte mig vid frukostbordet var fulla av allvar.
Pappa satt bredvid mig i köket. Bara två veckor tidigare hade han själv åkt med Estonia.
Bara två veckor tidigare.
Så här i efterhand känns de 14 dagarna som ingenting. Men där och då tog jag inte in det. Det enda jag verkligen minns att jag uppfattade som sjuåring var det enorma och skrämmande märkliga sorgevakuum som kopplade ett grepp om landet.
Det fanns något både oerhört tydligt och fruktansvärt i att som liten se ens föräldrars annars stabila fasad spricka.
I dag minns vi de 852 människor som förlorade livet den här dagen för exakt 22 år sedan. Vi minns det fruktansvärda de måste ha gått igenom – och våra tankar finns hos deras anhöriga.
Själv är jag bara så oerhört glad och tacksam över att jag inte behöver läsa min pappas namn inhugget i minnesmonumentet på Djurgården i Stockholm.
Bildkälla: Wikimedia Commons
Se också 26 bilder som visar att vi aldrig får glömma Estonia-katastrofen.
