Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Marcus Birro: "Adam Alsing var riktigt"

- 15/04/2020, 20:46
Adam Alsing och Marcus Birro

Marcus Birro skriver om Adam Alsing efter hans bortgång

Erik Simander/TT och Anders Wiklund/TT

KRÖNIKA. Marcus Birro: "Hans värme i teve var exakt samma värme han visade folk bakom kamerorna. Han talade med samma inlevelse, log samma leende, mötte alla människor på samma ljuvliga och medmänskliga sätt."

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag har varit i offentligheten sedan tidigt nittiotal. Jag har sett den billiga färgen torka i många teve-loger under slutet av 90-talet. 

Jag har gjort mina misstag offentligt. Jag har fått stryk och jag har blivit älskad.

Längs den där vägen, under egentligen alla år, stod han där, den alltid lika suveränt tillmötesgående och varma Adam som jag först inte visste så mycket om, mer än att hans pappa varit chefredaktör på Aftonbladet.

Men jag fick träffa honom i de där sammanhangen och jag slogs av flera saker som egentligen bara var en enda sak; Adam Alsing var på riktigt. Det är den värdefullaste egenskapen man kan ha som människa.

Hans värme i teve var exakt samma värme han visade folk bakom kamerorna. Han talade med samma inlevelse, log samma leende, mötte alla människor på samma ljuvliga och medmänskliga sätt.

Adam Alsing var på riktigt i en värld och en bransch som annars lyfter upp hyckleriet och applåderar medelmåttigheten. Det kryllar av människor som ljuger fram ett leende så fort en kamera eller en stark lampa tänds.

Adam Alsing behövde aldrig vara rädd för det där. Han var raka motsatsen mot hyckleriet.

Jag vet också att det var därför han höll sig på den absoluta toppen av svensk media under alla de här åren. Han var sig själv. Vilket kan vara den svåraste saken i världen att vara när alla slår på cymbaler och skriker att de tycker att du ska vara si eller så.

Adam Alsing var på riktigt.

Han tog sig tid med människor. Han var i branschen av den rätta anledningen. För att han älskade mötet med människor. Han älskade att tala men han älskade också att lyssna. 

Jag kan ärligt säga att jag aldrig träffat en lika varmhjärtad och sympatisk personlighet i svensk offentlighet. Det räckte med att han mötte en vid de stökiga spärrarna inne på radiostationen på Ringvägen när man kom på besök för att prata om någon svår bok man just hade givit ut.

I hissen upp till studion stod vi där och snackade Milan som om vi hängt med varandra halva livet.
Han hade den egenskapen, Adam Alsing och det var därför han var lika suverän som yrkesman och medmänniska.

Han kombinerade de två.

Han var också, och jag hoppas vid Gud att han fick höra det, väldigt älskad av väldiga många människor ute i landet. 

Varför?

För att Adam Alsing var på riktigt.

2011 reste vi till Milano tillsammans. Mathias Svensson i Borås hade en resebyrå som ordnade fotbollsresor och jag och Adam Alsing skulle snacka lite fotboll och annat inför gästerna och resenärerna som följt med.

Jag fick tillbringa en hel dag med honom, på hotellet, sedan i buss ut mot San Siro, se matchen med Milan där och sedan i de eviga köerna tillbaka till hotellet.

Adam Alsing ställde alltid fler frågor än han gav svar.

Han var genuint nyfiken.

Jag minns att jag slogs av det där flera gånger: ”Han är exakt mot mig som han är i teve. Han låter likadant, han är lika vänlig, har lika nära till skratt.”

Adam Alsing var på riktigt.

Idag när jag åkte långsam bil genom Stockholm slogs jag av det overkliga i att se alla de där unga människorna trängas på trottoaren på krogarna. Jag tänkte att den här skiten, den här förbannad farsoten kanske är på väg att dra förbi. Jag tänkte också att den här farsoten inte riktigt hunnit landa i mitt hjärta än. 

Om den inte gjorde det när jag såg de öde italienska städerna så har det nog fan landat nu. Om den inte landat när jag läste om de tiotusentals döda i Italien så har den nog landat nu. Om den inte landade när jag läste om de döda på våra (ja, våra) ålderdomshem så nog fan har den landat nu.

I en sådan här stund går alla tankar, all omtanke, alla böner och allt ljus till hans vänner och familj, till hans kollegor och till de som älskade honom på djupet för den han var och alltid kommer att vara.

Så här är det nämligen med människor som Adam Alsing. De bygger en solidarisk och evig relation med människor över hela landet, över flera genrationer, genom åren. De bygger relationer med människor som han aldrig träffade.

Människor som Adam Alsing går rakt in i allas våra hjärtan.

Varför?

Därför att Adam Alsing ÄR på riktigt.