Skidstjärnan imponerar – i fel gren: ”Ett monster”

Jens Burman blev 21:a i Lidingöloppet förra helgen (på tiden 1.47.21). I söndags ställde William Poromaa upp i Hässelbyloppet och slutade 28:a i SM-klassen på 10 kilometer (31.27).

Ändå var båda missnöjda efteråt.

Kanske säger det något om en ny, eller låt säga nygammal, inställning till löpning bland svenska skidåkare. I takt med att fokus flyttats till mer styrketräning och fler pass på rullskidor har löpningen hamnat lite i skymundan.

Det vill vissa råda bot på.

— Jag tycker att löpningen har försvunnit lite väl mycket de senaste åren. Men jag har försökt bryta det. Jag har alltid sprungit väldigt mycket och alltid svarat väldigt bra på den träningen, säger Edvin Anger.

”Krävs enorm styrka”

Den tvåfaldiga VM-bronsmedaljören är långtifrån den snabbaste löparen i det svenska landslaget. Men kanske den mest imponerande.

Anger är 1,90 meter lång och väger runt 100 kilo – ingen optimal löparkropp. Ändå sprang han under sommaren Blodomloppet, 10 kilometer, på i sammanhanget fenomenala 31.37.

— Det har gått fort på löpningen, med tanke på de kilona jag har. Och det var ändå inte en jättelätt bana och ingen optimal dag, säger Anger.

Landslagskollegorna är imponerade.

— Jag vet ju hur det är att vara så stor, det är inte gratis för knän och vader. Det krävs en enorm styrka. Men han är ju ett monster, säger Marcus Grate.

Snabb Majbäck

Det var vanligare med snabbspringande längdåkare förr. Christer Majbäck sprang exempelvis ett halvmaraton på 1.06.06 och blev åtta i Lidingöloppet 1992 på 1.41. Den tiden hade räckt till en sjätteplats i årets upplaga.

Men visst finns det exempel även under 2000-talet. Ebba Andersson, VM-drottning i Trondheim i vintras med tre guld, har ställt upp i Lidingöloppet på flick- och juniornivå fyra gånger – och vunnit varje gång.

Hon har avundsjukt sett på när landslagskollegorna ställt upp i olika löpartävlingar i år. Ett krånglande knä har stoppat henne från att springa över huvud taget under stora delar av årets försäsong.

— Den lilla dosen jag får tillför inte den glädjen och friheten som jag normalt sett är ute efter, säger Andersson.

— Den får jag om jag sticker ut på lite längre, lugna löpturer eller om man puttar i en viss hastighet på löpbandet och springer knallhårda intervaller.