Den 17 september 2025: I ett långt inlägg på sociala medier berättar en öppenhjärtig Frida Karlsson om hur hennes relation till skidåkningen fått sig en törn. Att allt blivit för datastyrt, med laktatvärden hit och pulskurvor dit.
”Så kanske är det dags att släppa lite på kontrollen. Ge plats för lek, för konst, för känsla. För när idrott blir mer än bara prestation, då tror jag det händer något magiskt”, skrev Karlsson.
Klicka här för att följa oss på GoogleAvgörande förändring
Hon bytte därför approach inför den här säsongen, tillbaka till mer av det lek- och lustfyllda. Och nu står hon här, med en tung, gyllene OS-medalj runt halsen.
Hennes första.
— Det känns magiskt, säger Frida Karlsson.
— I dag är en sådan där dag när det bara klaffar. Man har väl några få sådana på en hel karriär. Jag känner verkligen att jag sätter tekniken och är avslappnad i det och bara växer och växer under loppet, det är som att man puttar in vedklaffarna i elden och jag bara blir hungrigare och hungrigare.
Modet att bryta upp från det statiska och ge mer plats åt "leken" skidåkning har varit avgörande för att hamna här, säger 26-åringen.
— Det har betytt jättemycket. Jag är så himla stolt över resan fram till den här dagen. Det är nog första gången som jag har känt att det bara är kul att jag ska ut och tävla. Att jag inte har någon gruvsam känsla eller ångest. Jag har bara känt att jag har längtat.
”Kan låta töntigt”
På tal om lek, förresten. Hon har kallat OS för ”den sista bossen”, som i ett tv-spel. Av en slump (?) råkade hon kvällen före guldloppet se ett klipp på en man som spelade ”Super Mario Bros”-vinjetten på piano.
— Så då kände jag ”nu ska jag ut och möta Bowser (sista bossen i Super Mario)".
— Det kan låta töntigt, men jag har verkligen tänkt att OS är lekens ”sista boss”. Att jag verkligen ska ut och göra det jag älskar. Och det verkar passa mig.
Hon var i en helt egen klass i loppet, inte minst under den avslutande halvan i fristil. Silvermedaljören Ebba Andersson var 51 sekunder bakom trots att Karlsson stannade och tog emot en svensk flagga på upploppet.
Ett ögonblick så perfekt att man knappt vågar fantisera om det.
— Det var mäktigt. Det är en sådan där tanke och bild som man inte vågat drömma om, men ändå lite grann, haha. Jag hade nog inte kunnat önska något annat sätt att få göra det på.
