Det var förra måndagen som Frida Karlsson landade på det svenska OS-hotellet i Panchià, uppe på berget ovanför OS-stadion där längdtävlingarna avgörs.
Höghöjdsladdningen i närliggande Lavazè hade gett önskad effekt. För formen. Och för välmåendet.
Klicka här för att följa oss på Google— Man såg direkt hur hon bara lyste. Det var som en aura runt henne, hon var glad och positiv på alla sätt. Och hon har varit först upp på morgnarna här under OS för hon vill inte sova, hon vill bara insupa allting, säger landslagschefen Anders Byström.
Kontrasten mot den Karlsson han bevittnade under Pekingspelen för fyra år sedan kunde inte vara större.
— En extrem skillnad. Då mådde hon inte särskilt bra. Det var icke-socialt på grund av pandemin och vi fick sitta på våra rum. Frida måste ha det bra vid sidan om för att kunna prestera.
”Fånga dagen”
Frida Karlsson skriver under på allting. 26-åringen formligen skiner när hon möter journalisterna med en gyllene hatt på huvudet – någon har lite slarvigt skrivit ”Frida” i svart tusch på framsidan – och en ny guldmedalj runt halsen.
— Det är som att jag vaknar på morgonen och bara ”Ska vi fånga den här dagen hörni?”. Jag trivs verkligen superbra, säger Karlsson efter segern på 10 kilometer fristil.
Hon upprepar det hon sagt om Peking-OS, som hon lämnade utan individuella medaljer. Att det kändes som att hon skulle ”ut i krig”. Friheten, den som är så avgörande för Karlsson, var obefintlig.
— Känslan var att vi bara var saker som skulle prestera. Och då blev det bara fokus på resultat.
Det räcker inte för Frida Karlsson. Ta VM-guldet på femmilen i Trondheim förra året. Det var efterlängtat, men något saknades.
Leken.
Efter VM lovade hon sig själv att hitta tillbaka till den skidåkare hon vill vara. Och nu står hon här som dubbel olympisk mästare.
— Jag lever verkligen mitt bästa liv just nu och känner att jag är på den plats som jag lovade mig själv att vara på efter Trondheim.
Kan bli fler guld
I Val di Fiemme är hon utomhus så mycket hon kan, en omöjlighet för fyra år sedan. På dagarna tränar hon med landslagskompisar. På kvällarna tar hon promenader med sin familj.
Själva tävlingarna känns nästan som en bonus.
— Det var magiskt att åka i dag, säger hon om milloppet som hon vann helt överlägset.
— Jag bars fram av våra coacher och publiken. Det var som att jag inte kände att jag blev trött. Så när jag kom i mål låg jag ju och kved och kände smärtan.
Med både stafetter och femmil kvar finns det goda chanser till fler medaljer för Frida Karlsson. För just nu finns det ingenting som hon längtar mer efter än att få dra på sig skidorna varje dag.
— Jag är här och leker min favoritlek – med mina bästa kompisar.
