I de stafetter i vinter som svenskorna haft hårsnoddar med blågult band, har man varit på prispallen.
— Jag brukar säga att jag inte är så skrockfull, men jag inser att jag är det ändå. Jag kan inte ha vissa glasögon för de ger otur, jag kan inte ha vissa hårsnoddar, inte flätan på ett visst sätt... så jag tror att jag har blivit lite skrockfull, men inte värst ändå, säger Elvira Öberg med ett skratt.
Darriga ben
Bakom silvret, de svenska damernas femte raka mästerskapsmedalj, låg framför allt Elvira Öbergs felfria skytte och skidåkning som förde upp Sverige från sjätte till andra plats.
Men det var inte enkelt för henne i ståskyttet.
— Det var en kamp, det skakade så fruktansvärt mycket. Jag tror jag hade bendarr från andra skottet, så det var bara att kriga, säger hon.
— Jag kände att om jag börjar plocka reservskott nu, så brukar det sällan skaka mindre ju längre man står på mattan. Så det var bara att försöka sätta skotten så jag kunde ta mig därifrån så fort som möjligt. Det är jag väldigt nöjd med att jag klarade av, säger hon.
”Superstolt”
Medaljen och det prickfria skyttet var en revansch för henne som först ställdes över till mixedstafetten, vilket hon var besviken över. Och sedan blev det två kostsamma bommar i distansloppet där hon kom på 13:e plats. Och sedan en 27:e plats i sprintloppet då hon både bommade två skott och åkte sämre än hon brukar. Och i jaktstarten sköt hon fem bom och slutade 23:a.
— Det är så klart en lättnad och mest glädje verkligen. Åker man på ett OS, och jag vet vilken nivå jag har egentligen, så är det klart att man inte vill åka hem tomhänt. Då betyder den här medaljen mycket, säger hon.
Till jaktstarten hade hon skidor som gick fort, hon hade snabbaste tid i spåret, och den känslan bar hon med sig till stafetten.
— Jag har en bättre känsla nu under andra halvan av mästerskapet. Jag känner att kroppen svarar och är supernöjd med att jag sätter alla tio skotten. Jag är superstolt över min prestation i dag.




