29-åringen lämnade tältet vid sidan av målområdet. Leendet var brett och ögonen letade efter familjen som var på plats någonstans i närheten.
Efter en stund mötte hon deras blickar.
Klicka här för att följa oss på GoogleDå kom tårarna.
Sandra Näslund dök in i kramarna som delades ut i den lilla skidorten i Italien. Efter firandet med familjen, bland annat med pappa Patrik, slutade aldrig tårarna att rinna ner för hennes kinder.
”Tuff väg”
— Det har varit en tuff väg hit och jag tror att få ha familjen nära, det var där det brast, säger hon.
— Jag är en person som har känslorna utåt. Jag tror också att det beskriver hur mycket det här betyder och vilken tuff resa det har varit. Det har inte varit självklart.
Vad tänkte du på när du kramade familjen?
— Det var bara häftigt att göra det med dem här på plats. För fyra år sedan kunde de inte vara där och få ha dem här som stöd och sedan kunna leverera, säger Näslund som vann guld i Peking 2022.
— Det känns som att jag gör det lite för dem också… Allt jobb som min pappa lagt ner.
Även om ljuset sken på Näslund i målfållan så kommer hon från en annan tillvaro, där det i princip bara var mörkt. Ett skadehelvete där två jobbiga perioder avlöste varandra – knäskadan som förstörde 2023-2024 och sprickan i skenbenet som spolierade 2024-2025.
”Inte många ljusglimtar”
Resan tillbaka, att kunna fortsätta tävla och i Italien ta OS-brons, gjorde att Näslund nästan fick guldkänsla trots att hon pillade på en medalj av en helt annan valör.
— Det är tufft att åka på motgångar, sedan tro att man är tillbaka i bra form och åka på nästa skada. Det krävs mycket mentalt att ta sig igenom det där och orka lägga ner de där timmarna.
När var det som tuffast?
— Det var nog som värst när jag gjorde illa mig senast, förra året i december. Då var det inte många ljusglimtar de första dagarna.
Var du nära att ge upp?
— Det är mycket tankar som går genom ens huvud, men jag tror att man måste få landa i det, sortera tankarna, veta vad som är vad. När jag väl hade gjort det var det inget snack om att jag ville tillbaka. Men det är klart att det var några tuffa veckor, mycket rehab och mycket pannben.
Hur känns det nu?
— Bättre, absolut, säger Näslund, med tårar i ögonen och ett stort leende på läpparna.
Daniela Maier, Tyskland, vann guld och schweiziskan Fanny Smith tog silver.
