Porträtt: Kevin McBride

Kevin "The Clones Colossus” McBride, mannen som pensionerade Mike Tyson 2005 och som representerade Irland på OS i Barcelona 1992, kommer förmodligen att lägga handskarna på hyllan efter den senaste förlusten mot Tomasz Adamek i New Jersey nyligen och på något sätt är det nog ganska förståeligt trots allt.

Den 37-årige boxaren har inte direkt rosat marknaden på sistone. Av sina sex senaste matcher har han bara vunnit en. Det har förmodligen tagit styggt på självförtroendet och inte sporrat honom vidare för en fortsättning.

Annars så har McBride haft en ganska schysst karriär som märkligt nog inleddes efter OS-turneringen 1992 (där han åkte ut mot tjecken Peter Hrivnak i första omgången) med en oavgjord match mot engelsmannen Gary Charlton.

Efter den lite lätt trevande debuten höll han sig dock obesegrad ända fram till 1997 (19 raka segermatcher) innan plump nummer ett i protokollet bokfördes. Det var lurige jänken Louis Monaco som hade varvat plattmatcher med riktigt fina skalper (han hade bland annat hade stoppat Peter McNeeely före fighten mot McBride) överraskade och stoppade honom i femte ronden (TKO). Det var ett rejält streck i räkningen för McBride.

McBride fick börja om och noterade därefter två segrar på raken, varav en om den vakanta irländska titeln mot Paul Douglas innan han stötte ihop med tyske hårdingen och f.d. IBF-VM-utmanaren Axel Schulz.

Han förlorade den matchen på TKO i rond nio men det var inget karriäravgörande nederlag, snarare ett fall framåt. Schulz var vid tidpunkten en av världens allra främsta och hade mött både George Foreman, Michael Moorer, Francois Botha och till och med vunnit en tuff tiorondare över f.d. WBA-mästaren James ”Bonecrusher” Smith på hemmaplan.

Trots att McBride inledde sin proffskarriär på de brittiska öarna så har de flesta utav hans matcher tagit plats i USA där han till större delen bott och haft sin bas (Brockton, Massachusetts).

Man kan säga om McBride att han burit en aura över sig som tilltalat den amerikanska publiken. Han har varit en färgstark fighter och självklara irländska kopplingen har gått väl hem i områdena kring Brockton Massachusetts där traditioner från den ”gröna ön” är som allra starkast i USA.

Segern över "Iron" Mike Tyson, förvisso en avdankad och boxningstrött version av honom, lyser allra starkast när man tittar tillbaka på McBrides boxargärning. Det kan man aldrig ta ifrån honom (den gör honom historisk) och även om de stora titlarna gått honom förbi så har det inte varit utan ljusglimtar.

KO-segrarna över Lenzie Morgan och Reynaldo Minus var tunga vill jag minnas och bör inte förringas. Det var bra gjort.

Kalenderbitare och minnesgoda boxningsfans kommer kanske ihåg att den senare gjorde processen kort (KO i rond 1) med vår egen Michael Lindblad 1991.

Jag skall villigt erkänna att det funnits betydligt skickligare boxare än Kevin McBride strax under den yppersta världseliten under hans tid men jag har alltid gillat att se hans matcher. Trots att han förlorade nyckelmatcher som den mot Schulz och den mot populäre polacken Andrew Golota 2007 så kommer åtminstone jag i alla fall alltid att betrakta McBride som en kompetent och ytterst färgstark tungviktare av god klass. En yrkesman som inte duckade för möjligheter.

Det hedrar honom även att han hoppade på utmaningen ”Prizefighter” när den möjligheten gavs förra året. Det kunde ha väckt liv i hans karriär men gjorde det inte, en seger och en förlust blev det.

Om McBride nu verkligen håller sig borta från proffsboxningen, vilket allt tyder på, lägger han av med ett facit på 35 segrar, 9 förluster och en oavgjord (29 KO slog han). Inte illa!