Boxningskalas i Karlstad

Huvudmatch och förmatcher utgjorde en fin mix som var värd biljettpengarna. Man fick se en taggad Frida Wallberg försvara sin WBC-titel i superfjädervikt mot kanadensiskan Olivia Gerula på poäng med rätt bred marginal. Wallberg styrde matchen rakt igenom och vann den klart enligt mina noteringar. Jag hade två ronder oavgjorda och sedan resten till Wallberg. 

Man kan inte säga att det var en skönboxad historia. Det var stundtals ruffigt, bökigt och lite småfult från bägge håll men tempot var högt och fighten i sig var ganska underhållande ändå.

Tempoväxlingarna och aggressiviteten stod svenskan för. Gerula svarade upp tufft och var aldrig riktigt illa ute men det var Wallberg som var den dominante av de två.

En högklassig fight som tog lite extra skruv i den sista ronden då mästarinnan ville öka på trycket lite för att försäkra sig om en seger. Gerula blev lite överraskad men hängde med så gott det gick. Ronden vann dock Frida rätt övertygande och förstås även hela matchen.

Frida fick lämna ringen med WBC-bältet om midjan klädd i en cool WBC-t-shirt. Nu ligger framtiden öppen för Wallberg. Spännande!

Kvällens första match

Kvällen inleddes med en amatörmatch mellan Karlstadgrabben i lätt tungvikt Oscar Thorell som mötte en skapligt tuff Värnamograbb vid namn Sebastian Jägerby.

Thorell var inte särskilt överraskande den starkare av de två. Genom en kraftig aggressiv boxning i tre fulla ronder säkrade han sin elfte seger i amatörlinnet (han är obesegrad 11-0) på poäng över smålänningen.

Vad kan man säga om Oscar Thorell då? Jo, han har stor potential och kommer säkerligen att göra lite väsen av sig framöver. En framtidsman helt klart.

Om man skall vara lite negativ så bör det väl påpekas att han är lite för spänd i sin boxning fortfarande. Han skulle behöva slappna av lite mer för att få ytterligare lite mer tryck i slagen, den där sista kicken. Kraft har han ju i slagen och det behöver bara putsas till lite så har han alla möjligheter att bli stadens näste store KO-kung sedan. Jägerby fick smaka på några riktigt feta smällar under matchens gång. En fin aptitretare att börja kvällen med.

Dags för proffsmatcher

Kvällens första proffsfight gick i lätt tungvikt mellan Stockholms Oscar Ahlin och lettländske tuffingen Deniss Kurakins.

Det blev tufft från start för Ahlin, den obesegrade (2-0) boxaren från öst hade kommit för att fightas. Han gick till attack per omgående och gav inte den svenske debutanten mycket svängrum för att ladda med sina slag.

Oscar hade ändå dock hyfsad kontroll bakom sin fina jabb, kontrade stundtals läckert i första ronden, som han också vann knappt.

I den andra lossnade det ordentligt. Ahlin hade honom i gungning och efter en blixtrande slagväxling gick letten i golvet, det såg mest ut som en halkning tyckte nog de flesta men domaren gav honom ändå en räkning. Lite kort därefter landade dock stockholmaren ett kraftfullt slag och Kurakins fick syna golvet på nytt, den här gången högst legitimt. Ahlin såg sin chans och följde upp fint med en riktig pärla till punsch och sänkte sin motståndare för gott i matchen (tid 2,39 av ronden). Tala om succé. Jag blev väldigt positivt överraskad av Ahlin.

Lauréns motståndare knappast i världsklass

Proffsmatch nummer två på programmet var welterviktaren Mikaela Laurén som hade serbiskan Eva Halasi på sin lott.

Laurén visade omedelbart att det var hon som bestämde. Halasi hamnade direkt på efterkälken och åkte på en tuff nedslagning precis på gonggongslaget i öppningsronden efter en fin slagserie. Laurén kände vittring och var inte sen att utnyttja sitt övertag i ronden därpå. Två nedslagningar i den ronden följde och övertygade domaren att det hela var över.

Det var en ordentlig styrkedemonstration av Laurén - fighten stoppades efter 1 minut och 49 sekunder. Det var dock lite svårt att greppa det faktum att man på förhand kallat Halasi för världsklass. Om hon nu var det så maskerades det synnerligen väl för i Lauréns händer såg hon mest ut som en nybörjare i mitt tycke. Det var i alla händelser stor klasskillnad.

Bogere stod för galans insats

Kvällens bästa insats stod tidigare OS-boxaren Patrick Bogere för. I sin match mot tuffe och mycket kompetente polacken Slawomir Ziemlewicz (32) var han otroligt övertygande, boxade smart påpassligt och rutinerat.

Bogere är tveklöst Sveriges mest talangfulle boxare av idag, det borde vi nog vara överens om. Han är helt enkelt bara bäst och det visade han också med stor tydlighet denna septemberkväll i Karlstad.

Polacken var av den hårda sorten, aggressiv och slagvillig, en fighter ut i fingerspetsarna. Han hade kommit för att vinna och helst övertygande. Han hade inte tänkt sig en teknisk batalj med snyggt finlir, för honom var det ge och ta som gällde, med mycket krokar.

Efter fem kraftfulla ronder som Bogere hängde med på väl och såg ut att dominera så tappade Ziemlewicz tålamodet. Han var trött på att bli kontrad och bortgjord av den skicklige svensken. Nu fick det var nog. Nu fick det bära eller brista. Han släppte allt vad gardering hette och drog igång en massiv forcering i sjätte. Det skulle han inte ha gjort. Bogere stod nämligen kvar och kontrade - stenhårt. Det bara small. Polacken träffades klockrent och föll handlöst till golvet i en av de grymmaste knockouter jag någonsin sett. En ”dönit” som heter duga!

Publiken tappade nästan hakan. Hur gick det till? Var kom den ifrån? Läckert var det i alla fall och Ziemlewicz blev liggandes kvar länge på ringgolvet. Boxning när den är som allra bäst. Bogere har aldrig varit bättre skulle jag vilja påstå. En fantastisk knockout. Vilket avslut! Bogere blickar nu fram mot en ljus framtid.

Inte samma stuns i sista matcherna

Tråkigt nog blev det en ljummen, nästan avslagen avslutning på Pugnus stora sortikväll (då det talades om att detta var Pugnus sista arrangemang).

Göteborgske lätt tungviktaren Tobias Alexandersson boxade under par mot kvalitetsmässigt rätt svage letten Romans Sevcenko och förlorade en jämn och fasansfullt tråkig batalj efter fyra ronders boxning.

Man skall inte racka ner på hårt tränande killar som Tobias men det känns som om han dragit igång en karriär som han inte har någon riktig framtid i. Det är i alla fall rejäl uppförsbacke som det ser ut nu. På fyra matcher har han bara vunnit en.

Tungviktsfighten mellan Danny Williams och Alfred ”Ice” Cole som jag misstänker att Pugnus fick betala dyrt för att få till, var helt ärligt ett veritabelt sömnpiller.

Cole, som numera är helt färdig som proffsboxare, fick ingenting uträttat och hans betydligt yngre brittiske motståndare. Williams vaggades med i den före detta cruiserviktmästarens ”såsiga” tempo och såg blek ut även han.

Fighten liknades mest en sparringmatch i de första fem ronderna vilket var trist. Det hettade till lite, ytterst lite, i slutronden men det räddade inte fighten som helhet. Det är bara att konstatera att ”The special attraktion”, galans stora flaggskepp vid sidan om VM-matchen, var ett sportsligt fiasko som vi kunde ha varit utan. Williams vann fighten på ett delat domslut.

Det bästa Pugnus producerat

Trots den kanske inte helt hundraprocentiga avslutningen så var galan ändå den bästa som Pugnus arrangerat i Karlstad de här åren som har varit. Det kan vi tacka en briljant boxande Patrick Bogere, en glödhet Oscar Ahlin och en genomtränad Frida Wallberg för. Dessa tre var härliga att se. Godkänt får även Laurén som gjorde vad hon skulle.