"Kampsport ger sjuka kickar”
KRÖNIKA. Adrenalinet är ständigt närvarande i så gott som alla kampsporter. Numera får jag mina största kickar som åskådare.
Varje måndag skriver jag krönikor om aktuella ämnen som intresserar mig.
Man kan även läsa mina tankar om kampsport, media och annat på Twitter som @borgudd.
Det finns något otroligt primitivt över att besegra en annan människa i en tvekamp.
Det är just det som många kampsporter går ut på, man ska kasta, strypa ut, slå ner eller överlista en annan människa. Helt enkelt vara bättre just när det gäller. Det finns inte heller något lag att luta sig mot utan man är helt ensam.
Känslan när man står som vinnare är också just därför helt otrolig.
Hur många gånger har man inte sett en kampsportare fira som en idiot efter en seger? Jag menar volter från burkanten, obscena gester eller bara ren och skär eufori. Jag förstår varför verkligen varför.
Jag har aldrig varit jättebra själv. Men som junior tävlade jag en hel del i judo och tog en del medaljer. Och varje gång var känslan obeskrivlig. Jag kan fortfarande minnas exakt vad jag gjorde efter att bärgat ett brons på ett junior-SM i Landskrona för många år sedan. Kort sagt, jag vet hur det känns.
På senare år har tävlingarna och främst medaljerna blivit klart färre och numer lever jag mest på gamla meriter. Jag fixar mindre kickar när jag lyckas med fina tekniker på klubben, men de verkliga glädjeutbrotten får jag låna av andra.
Bänkad framför teven eller datorn lever jag mig med i varje seger och bedrift som jag ser utspelas framför mina ögon. Lite bättre blir det självklart när jag i alla fall får se dem göra det på plats. Då kan gåshuden göra sig påmind på allvar och gamla minnen kommer upp till ytan.
Och hur vilt någon än firar förstår jag varför. Det går liksom inte att motstå. Att vinna över en annan människa är något vi gått igång på i tusentals år och är omöjligt att motstå. Oavsett om man tar medalj på ett junior-SM i Landskrona, blir världsmästare eller upplever det från läktaren.
