Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"I en galen supporterhjärna är det mesta tillåtet"

- 26/01/2012, 14:22 -
"Neutral blir jag aldrig. Supporterskap har man med sig livet ut – det är som mitt nikotinberoende – det går inte att sluta! "

"Neutral blir jag aldrig. Supporterskap har man med sig livet ut – det är som mitt nikotinberoende – det går inte att sluta! "

Oskar Norrman

KRÖNIKA. Christopher Kviborg sågar objektivitetstänket i sportjournalistiken.

Många, eller varje fall ett par menar ju på att ”fans” är totalt jävla dumma i huvudet. Jag kan förstå poängen då man som supporter ofta lider av ett enormt tunnelseende när det gäller det egna lagets förehavanden och prestationer.

I den bransch jag jobbar, mediavärlden – den ack så härliga - hävdar rätt många att de är ”neutrala”. Folk jobbar alltså med fotboll och ishockey utan att gilla något lag tänker ni nu? Det är naturligtvis rent skitsnack, alla som gillar sport – med extremt få undantag, ”håller” på klubbar.

Sen att en del försöker linda in det med att bedyra kärlek till obskyra division 5-klubbar är en helt annan sak. Det saken handlar om är givetvis att sköta sitt jobb, utan att bli utpekad som AIK:are eller Hammarby-supporter.

Själv har jag aldrig hymlat med om vart mina sympatier finns. Hade sett riktigt larvigt ut om jag helt plötsligt blev neutral åskådare bara för att jag jobbar inom mediavärlden. Men på gott och ont kan jag ibland önska att jag var just ”neutral”. En sådan där tönt som kläcker ur sig pinsamheter som ”jag gillar alla lag” eller ”jag hoppas bara på en bra match”.

Skottpengar!

Neutral blir jag aldrig. Supporterskap har man med sig livet ut – det är som mitt nikotinberoende – det går inte att sluta!

När Real Madrid spelade mot Barcelona 25 januari var jag säkerligen extremt färgad i mitt supporterskap. Jag skrek saker. Jag kastade saker. Jag var nog till och med lite aggressiv vilket mitt sällskap så klart uppmuntrade med skratt och uppfattningen att ”om vi petar lite mer på den här arga och hungriga björnen så blir den än mer aggressiv”.

Mitt lag gick inte vidare. Efter matchen kändes det helt berättigat att skylla på allt från domaren till Piqués vidriga sångare till flickvän, Shakira.

I en galen supporterhjärna är det mesta tillåtet. Men så kommer dagen efter, man vaknar upp bakfull som en 17-årig charterturist med ångest och olycka i själen. Supporterskapandet är väldigt givande men också väldigt krävande – det gäller att hitta den perfekta balansgången.

Kanske läge att hitta någon skitklubb tillhörande lägre division eller dylikt? Blir supporterskapet lättare då mån tro?

Knappast.