Lägg av – trav är ingen sport

Jag tillhör den stora gruppen människor som avskyr Unibets poänglösa reklamer på Viasat. Ni vet de där reklamerna där två grabbar kivas om vad som är en sport eller inte under bästa sändningstid. Diskussionen är godtycklig. 

Är det en sport om man använder ett redskap? Ska motorsport räknas som "vanlig sport"? Måste man som utövare bli svettig för att sporten ska backas upp av Riksidrottsförbundet?

Det är i grunden bara personliga åsikter som famlar efter rätt och fel. Men någon måtta får det ändå vara.

Jag kunde inte annat än sucka när jag läste att Örjan Kihlström var nominerad till Jerringpriset. Det är alltså den legendariske kusken och travtränaren Örjan vi pratar om. Han som släpades av en häst in i ett dollarregn i Frankrike. 

I konkurrens med en drös skidåkare, en thaiboxare, en orienterare, en friidrottare, en seglare, en boxare, en simmare och två fotbollsspelare slåss alltså en kusk – i en sport vars existensberättigande står skrivet på spelkuponger – om priset för årets svenska idrottsprestation.

Kom igen. En kusk sitter i en vagn. Bakom en häst. Ett nöje där allting, nu var jag orättvis, 95 procent beror på hästens kapacitet. För kom inte och säg att inte vem som helst av kuskarna i startfältet hade vunnit Prix d'Amérique med varmblodet Maharajah. Och det är inte Örjans fel. Ingen skugga ska falla över honom. Good for you säger jag. 

Men hur tänkte Radiosporten vid nomineringen? En populistisk medhårsklappning är min gissning.

Nu förväntar jag mig inget annat än att kusk-Örjan lyfter glasskålen som folkets idrottare på den svenska Idrottsgalan den 19 januari. För missta er inte. Är det något hästfolket kan är det lobbying (översatt: få sina medlemmar att lyfta luren och rösta). Med Rolf-Göran Bengtssons Jerringpris 2011 färskt i minnet – även om ridsport, och inte trav, åtminstone är i gränslandet för vad som anses vara en sport – vet vi vad de kan åstadkomma.  

Och det har ingenting med Fru Fortuna att göra.