"Det är paradoxalt, men vi lär oss"
1910-10-01: "IF Göta bildas men föreningen får inte komma in i RF på grund av att namnet redan var upptaget av Stockholms-Göta och Karlstads-Göta."
Så börjar Kalmar FF:s egna historieskrivning. Motarbetade av etablissemanget från dag ett, enligt den självpåtagna martyrmyten.
Nu är det Kalmar FF som är etablissemanget. 2008 var säsongen då mannen som absolut inte vill kallas Kurt-Arne Bergstrand gick på vatten från Ölands södra udde till Kalmar och in i fotbollens historieböcker. Året då han förvandlade vatten till vin, barkbröd till isterband.
Rydström, Wastå, Carlsson och gänget som harvade i division 2 med Kalmar 1997 är bäst i Sverige, tack vare hårt slit och uthållighet. En bra historia – men långt i från hela sanningen.
Kalmar FF hade aldrig blivit svenska mästare utan sina brassar.
Nanne Bergstrand är till synes en kött-och-potatistränare, en lågmäld man från Markaryd som trivs på biblioteket i Algotsrum. Ändå är det han som år efter år flyger till Brasilien och kommer hem med nya spelare som han sedan på rekordtid stöper om till allsvenska lagarbetare med spetskompetens. Utan Dede Anderson, Fabio Augusto, Ar da Silva, Cesar Santin och Daniel Sobralense hade inte Kalmar varit där de är i dag.
Frågan är om det ändå inte är Igor de Aquino som varit bäste brasse. Han träffade sin svenska flickvän på nätet. Kärleken förde honom sedan från Brasilien till ett snöigt Kalmar. Nu är han anställd av Kalmar FF som tolk åt lagets brasilianska spelare. Kalmar har fattat att det där med integration sällan sker av sig själv.
Det var ingen slump att Cesar Santin hade åkt från Köpenhamn för att vara med på guldfesten och att Hollandsproffset Ar da Silva säger att han är "väldigt lycklig och gärna hade varit i Kalmar och firat med laget".
När Djurgården vann SM-guld i början på 2000-talet var deras satsning på unga svenska talanger modellen för dagen. När Elfsborg vann 2006 var en ny arena vägen till framgång. Fram tills i söndags skulle man satsa på egna ungdomar, precis som IFK Göteborg.
Samma dag som Nanne Bergstrand för första gången vaknade upp som guldtränare fick Rikard Norling sparken av AIK.
Kan man få hoppas på att långsiktighet och genomtänkt integration blir det nya svarta i fotbolls-Sverige?
Så jobbar ju etablissemanget.
PS. Citatet i rubriken stod Rikard Norling för efter att hans AIK släppt in två mål på en minut och 19 sekunder.
Nanne dansar inte på kommando:
Skrivet av:
