Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Ekman talar ut efter stroken

- 25/02/2011, 13:40 -
Nils Ekman berättar om den tuffa tiden.
1 av 2

Nils Ekman berättar om den tuffa tiden.

Björn Tilly/BILDBYRÅN

2 av 2

CLAUDIO BRESCIANI/SCANPIX

Nils Ekman berättar om den tuffa tiden, Djurgården och framtiden som hockeyspelare.

STOCKHOLM. Det har snart gått två månader sedan Nils Ekman drabbades av en stroke.

Nu talar han för första gången ut om den jobbiga tiden och om framtiden.

– Det går framåt mycket. Det är bra. Jag känner verkligen... kanske inte från dag till dag längre, men vecka till vecka så känner jag stor skillnad. Det blir bättre och bättre och jag är väl snart redo att skrivas ut härifrån hoppas jag, säger han i en intervju med klubbens hemsida.

Sakta men säkert har den 34-årige djurgårdaren återhämtat sig från den värsta smällen. Men han minns den första tiden gott och väl.

Framför allt när han försökte stå på is med skridskor för första gången.

– Jag kunde verkligen inte släppa sargen. Man har alltid tyckt att stå på skridskor är en stor stabil skena, men... Jag kunde verkligen inte stå upp på två ben. Hur bredbent jag än stod så kunde jag inte stå på skridskor utan att ramla. Det var verkligen den första riktiga traumatiska händelsen: "Jag är sjuk. Det är nåt fel", säger han, och fortsätter:

– Annars har man liksom känt att det här är lungt. "Jag nog tillbaka snart. Nu kan jag gå. Nu kan jag stå". Men så har jag åkt skridskor två gånger sen dess. Nu kan jag stå på skridskorna igen. Det är roligare.

På lördagen tar Djurgården emot Luleå på Hovet.

Då kommer "Nisse" Ekman att vara plats för första gången sedan slaganfallet.

– Jag har längtat så mycket. Jag har längtat så mycket. Jag tror jag egentligen försökte gå på matchen redan den 4:e eller 6:e januari, efter nyårsuppehållet. Men min kropp har inte riktigt fungerat. Jag har svårt när det blir för stojigt och livligt och synintrycken blir för mycket.

De första rapporterna efter stroken menade på att han skulle bli borta i runt tre månader.

Med tiden blev det allt oklarare om han ens kunde komma tillbaka.

– Förutom min familj så är hockeyn mitt liv. Jag hoppas verkligen på att jag kan spela igen. Men det är viktigare att bli en fungerande människa igen och kunna bli en pappa för mina barn.

Han fortsätter:

– Om jag inte får spela hockey igen så kommer det bli jobbigt och tungt. Men jag är glad att jag lever.

Nästa artikel
"Han mår bättre"