LISTA: Så var Australian Open
Finalmatchen går till historieböckerna som en av de bästa någonsin, men det finns fler godbitar att minnas från 2012 års första Grand Slam-turnering.
Naturligtvis fanns det även dem som snubblade på målsnöret och inte tog sig in på listan. Först ut är australiensaren och den förre världsettan: Lleyton Hewitt.
*30-åringens kämpainsats mot Novak Djokovic fick hemmapubliken i extas. Trots att han var totalt utspelad i två set kämpade han på och avslutade matchen med en 3-1-förlust. Det lär ha varit Hewitts sista match i Australian Open.
*Ytterligare en före detta världsetta, nämligen Kim Clijsters, gjorde förmodligen sitt sista framträdande i turneringen. Den nyblivna mamman vill spendera mer tid med sitt barn och lär lägga skorna på hyllan efter säsongen.
* En som också förtjänar att nämnas är cyprioten Marcos Baghdatis. Efter förlusten mot Stanislas Wawrinka slog 26-åringen sönder fyra racketar - på 53 sekunder. Uppfriskande, i en sport som ofta (ibland felaktigt) förknippas med fin-i-kanten-mentalitet.
MELBOURNE. Ja, finalen mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal var något utöver det vanliga. Maratonmatchen varade i nästan sex timmar och svängde fram och tillbaka. Men Australian Open anno 2012 bjöd på mycket mer än bara en storslagen finaluppgörelse och Nyheter24 listar därför godbitarna åt dig. Men vi ger oss givetvis först i kast med att dissekera finalen, den som hade allt - och lite till.
Turneringens maraton: Novak Djokovic-Rafael Nadal
Matchen varade alltså i 353 minuter. Det är nästan sex timmar. Sex timmar är en fjärdedel av ett dygn. Det finns mycket att säga om finalen - som var tidernas längsta Australian Open-final - men till att börja med vill Nyheter24 påminna dig om att Novak Djokovics semifinal mot skotten Andy Murray varade i 290 minuter. Djokovic var helt slut efter 60...
Att världsettan hade en sådan ork i kroppen kom som en överraskning för många, att Rafael Nadal hade det - var lika givet som att underlaget var blått. Spanjoren är en krigare utöver det vanliga och att han fick vara med och skapa en av tidernas mest spännande tennismatcher är en sportslig prestation som egentligen helt saknar motstycke. För kom ihåg att Nadals senaste månader har präglats av nederlag och åter nederlag: han har spelat sin absolut sämsta tennis på många år och har sträckt sig så långt som att ändra både speldetaljer och vikten på sitt racket. Ändå stod han där till slut - efter att ha slagit ut en formtoppad Roger Federer - och var bara marginaler från att vinna över Novak Djokovic. Det är förbannat stort.
Frågetecknet: Serena Williams
Hon gjorde comeback inför US Open förra året och stormade fram till finalen där hon, till allas förvåning, torskade mot Samantha Stosur. Men då var tennisvärlden överens: ”Serena Williams is back, and she’s on a mission”, lät det.
Inför Australian Open var tongångarna annorlunda. Inte nog med att hon skadade sig (eller?...) i Brisbane veckan innan, hon passade även på att deklarera att tennis minsann är en alldeles förfärligt tråkig sport att utöva. En aning sent påkommet kanske? Och bara för att röra till det än mer rök amerikanskan av bara farten när hon ställdes mot ryskan Ekaterina Makarova i kvarten. I två raka set, 6-2, 6-3. Dags att plocka in en psykoanalytiker i stallet?
Framtidsmötet: Bernard Tomic-Alexandr Dolgopolov
Det går bara inte att ha en lista utan att nämna matchen i turneringens tredje omgång. 19-årige hemmahoppet – och den framtida topp 10-mannen – Bernard Tomic, slog ut ukrainaren Alexandr Dolgopolov i en femsetare som hade allt: mind-games, teknisk finess, en dåre på läktaren, och slice-dueller i oändlighet.
Vi hoppas givetvis att dessa herrar drabbar samman många gånger framöver i Grand Slam-samanhang.
Snackisen: Damernas skrik
Debatten har pågått i flera år, men under årets första Grand Slam-turneringen blossade den upp rejält. Och konstigt vore väl annars: i finalen möttes de två som skriker mest, och högst - nämligen Maria Sjarapova och Victoria Azarenka.
Något som spädde på debatten ytterligare var polskan Agnieszka Radwanskas uttalande efter förlustmatchen mot just Azarenka. Hon störde sig inte alls på vitryskans skrik (som mäter 91,4 decibel), men Maria Sjarapovas skrik (som mäter 96,9 decibel) var tydligen bland det värsta hennes öron fått utstå.
Nåja, det lär visa sig om skriken någonsin spränger 100-gränsen. Ett ypperligt läge för just ett sådant rekord, öppnade sig efter finalen: då borde egentligen Sjarapova ha vrålat som en ilsken björn – hon spelade nämligen katastrofalt uselt och förlorade helt rättvist matchen med 6-3, 6-0.
Svensken: Robert Lindstedt
Tillsammans med rumänen Horia Tecau bildar ”Robban” ett av världens bästa dubbelpar. Och eftersom allas vår Robin Söderling låg hemma med febertermometern i högsta hugg var det Sundbybergs-kisen som fick bära den svenska fanan i Melbourne. Ingen kan klaga på insatsen, att ta sig till semifinal var fantastiskt, men sättet de åkte ut på var … nej, det finns inga ord för det.
Mot självaste bröderna Bryan – världens överlägset bäste dubbelpar – hade Lindstedt/Tecau krigat sig till ett avgörande tie break i skiljesetet. Vad som följde var ett klassiskt svenskt mentalt breakdown: vid ledning 5-2 och egen serv lyckades paret tappa fem raka poäng och de amerikanska bröderna snodde finalplatsen framför ögonen på en besviken Robert Lindstedt. Men hey, en semifinal är en semifinal.
