Y+M Flashback v26
Vecka tjugosex, betvingad ner på knä av Y+M.
Vi, Ylva och Malin, lovar och försäkrar på heder och samvete, att vi för Tête-à-Têtes räkning, varje vecka, ska vägleda vilsna själar genom den neondimma som ligger tät över Stockholms vampyrtimmar. Vad gäller att säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra, lovar vi ingenting. Återupplev den mörkare halvan av den gångna veckan i Y+M Flashback.
CLICK HERE BITCH yochm.tumblr.com.
ONSDAG NATT kände vi oss lite sugna på att bara rulla hatt till najs dunk så vi bjöd in alla våra vänner (inklusive Ms mamma), och alla deras häftiga hattar för att kunna se dem guppa upp och ner i småcharmig otakt på Kåkenterassen. Vi och Anna Korsgren dikterade över musiken men fick knappt plats i DJ-båset pga Annas långsbenshatt och Ms tekoppshatt. Y hade fuskat genom att ha en mikroskopisk svart tiara men kom (otroligt nog) undan med det. Snart var alla gäster euforiska (pga billigt bubbel?) och älskade musiken, livet och den svenska sommaren. Nino Castillo hade överlägset störst hatt (because size matters) och Catrin Kjellstöm var så snygg att det var som massage för näthinnan. Vissa av våra vänner är dock uppenbarligen dåliga på det här med att vistas i möblerade rum och kvällen slutade därför med en söndersmulad toalett inne på 1900. Enligt mycket osäkra och extremt berusade ögonvittnen hade gärningsmannen dåligt hårfäste och såg lite polsk ut.
TORSDAG NATT intog Mackan Lindström och hans obligatoriska entourage – LP-samlingen och någon sjukt mönstrad kläd – Kåkensspelare. Stämningen var disco. Niño Castillo och Tora Flink misstog terrassen för dansbana och bjöd på avancerade moves. Alla applåderade och gjorde detsamma. Jaja Saine och Robel Tesfay kontrasterade varandra i sin vilja att (inte?) vara med på kort. Ändå tog vi lika många kort på båda – hata diskriminering. [Hej supertaktiken stryp och blixtra]. Kåkenbefolkningen vallades vidare mot F12, genom någon form av evighetspromenad. Men när man väntar på något gott kan man aldrig evighetspromenera för länge, och cirka 02:30 ankom vi för en som hastigast trängseldans till urbanelectro på Terrassen och störtdyk ner i salongen för att hinna figurera på mingelbild framför Mikaela Pals superblixt. Nyckeln är att effektivisera. Vidare till Spy Bar där 05-slaget firades in med Kåkens eminenta personalskara plus x antal serenerande killar i stråhatt? Hmm.
FREDAG NATT ägde Elliphant kåken och alla dess invånare. Vår kärlek till denna Stockholms koolaste artistbrud började en eftermiddag i våras när hon, på efterfest/mellanfest/förfest-historia nån gång mellan Dirty Brunch och 2.35:1 besteg ett matbord hemma hos Johan Holmlund och rev av den blivande monsterhitten "Ciant hear it" a cappella inför allas våra gapanade dagsfestande fejs. Alla var liksom överrens, en jävla stjärna var född. Därför var det med megapepp vi anteciperade hennes releasefest för nya musikvideon denna kväll på kåken. Och vilken smäll det blev. Cirka 5 sek efter gjord entré blev man nerstrippad på överkroppen och iklädd egentillverkad official merchandise och Elliphant bjöd sen på både musikvideoprojektion (efter att "den snyggare versionen av Glasman" flörtat med tekniken) och en sjukt kickass performance. Kåken dog lite av överpepp under vad som kan ha varit bland de grymmaste festerna terassen någonsin försökt överleva.
LÖRDAG NATT host:ade Johan Engström och Joakim PI sin årliga drömfest på Långholmen. Solen sken och allt var fantastiskt. Tills det plötsligt började regna och allt inte längre var lika fantastiskt. #svensksommar. Dock gick det ingen nöd på någon (pga egentillverkade regnhattar av allt från pizzakartonger till systemetkassar eller pga överflödet av öl) och stämningen blev nästan ännu bättre. Klockan slog midnatt och vi tog häst-och-vagn (röda linjen) till Kåken för En Ohelig Alliansafton med Eleonore Säll och Nina Johansson. Vi bytte papperslappar mot alkohol och dansade ashårt till Shakira. Gulp.. Tillbaka till Långholmen eftersom alla vet att det är askul att festa utomhus när temperaturen är ensiffrig. Och det här var inget undantag. Delvis pga vår antikärlek till Shakira och vår passionerade åtrå till electro. Kanske också pga vår vän dödskallevodka som så snällt eskorterade oss till festen. Eller pga Ehsan Fadakars pulserande babianvrål som kom i intervall. Eller Zeke Tastas inbjudande sexydance. Eller Marcus Engstrands enastående fysikkunskaper angående hur man bäst överför vodka från en 1,75-liters dödskalleformad glasflaska till petflaska. Hint: med pinne. Eller föresten nog inte därför.
