"Dubbelt så mycket idrott ger bara dubbelt så mycket ogiltig frånvaro"

Rösterna höjs för att idrotten ska få ta mer plats i grundskolans timplan. Istället för de 500 timmarna som finns nu, så ska idrotten fördubblas och därmed få 1000 timmar. Nästan lika mycket tid som matematiken har. Ett förslag för att barn och ungdomar ska röra mer på sig. Ett förslag som är totalt poänglöst om det inte inkluderar alla Sveriges elever. Vilket det inte gör, då upp till var femte elev inte deltar på idrottslektionerna.

Det är frågan vi borde lägga fokus på, varför känner så många att de inte vill eller kan delta på lektionerna?

Jag kan bara utgå från mig själv. Jag var en av de som skolkade mig igenom idrotten på både högstadiet och gymnasiet, jag är förmodligen också en av de som skulle behöva röra mer på mig. Men jag undvek inte lektionerna för att jag var lat. Någonstans där i början av tonåren så insåg jag helt enkelt att detta inte är en kurs gjord för mig.

Jag är nämligen en av de där personerna utan idrottsintresse, och dessutom med en extrem bollrädsla och en klumpighet som heter duga. Något som borde vara okej, men som aldrig riktigt var det.

LÄS MER: Därför kräver Nyheter24 dubbelt så mycket skolidrott

Idrottslektionerna måste vara mer inkluderande och ha mer utrymme för att alla inte har samma fysiska förmåga. Missförstå mig rätt, det jag säger är inte att det ska vara lika lätt för alla och att alla ska kunna få ett A hur lätt som helst. Det jag säger är snarare att idrotten, precis som i övriga skolan, måste vara en plats där alla känner sig välkomna. Och en plats som är befriad från den hårda stämningen idrott kan innebära.

Det vill säga, det ska inte vara en plats där du ska behöva vara rädd för att någon ska skratta när du missar bollen, rädd för att höra någon sucka när ni hamnar i samma lag, eller rädd för att få sneda blickar i omklädningsrummet. Det som jag beskriver är verkligheten för många. Det handlar inte om en irrationell rädsla eller dåligt självförtroende hos individer. Det handlar om att idrott generellt är en kall och prestationsinriktad zon, skolidrotten inte undantaget. Vilket gör att flera elever helt enkelt inte vill delta.

LÄS ÄVEN: Micke Nylander (FP): "Min gymnastiklärare sa att jag var för tjock"

Kanske hade jag deltagit i idrotten på både högstadiet och gymnasiet om jag som barn känt mig trygg och inkluderad på idrottslektionerna. Kanske hade jag varit den där hälsosamma personen samhället önskar att jag vore, om bara ingen fnissat när jag gång på gång vek av innan jag nådde fram till höjdhoppsribban. Kanske hade jag om jag haft en bättre syn på skolidrott om den var anpassad för klumpiga flickor så som den var anpassad för fotbollspojkarna. Och förmodligen finns det fler som delar mina upplevelser där.

Lägg fokuset där det hör hemma, fokusera på att förbättra idrotten innan timmarna ökas. För något jag är helt säker på är att det varken gjort från eller till för oss som aldrig var med om idrottstimmarna fördubblades. Inte om stämningen kvarstod så som den är. Möjligen hade vi haft dubbelt så mycket ogiltig frånvaro, men inte mer än så.

Ebba Bergqvist,
Gymnasiestudent