Kan vi verkligen lita på svenska medier?

Sverige står inte inför en stor samhällsförändring. Sverige står däremot mitt i en stor samhällskris gällande att goda värderingar utmanas, och onda krafter flyttar fram sina positioner när det civila samhället retirerar.

Allt gammalt och rotat ifrågasätts, och allt som är nytt ska ersätta det gamla, och vi bombarderas dagligen i ett angreppskrig på västerländsk och svensk kultur från vänstern och från extrema religiösa grupperingar. De politiska lösningarna på dessa problem saknas, och om inte lösningar, saknas istället viljan.

Vi har den svagaste minoritetsregering som Sverige någonsin har haft, med ett regeringsparti som nu har stöd med endast 3% av väljarna. Men Miljöpartiet är inte det enda partiet i Sverige som hamnat i en kris.

Vi ser att de fyra Allianspartierna, den så kallade oppositionen, med ovilja att ta över och regera landet, har problem med att orientera sig politiskt och slå vakt om konservativa värden.

Att svenska politiska partier har svårt politiskt, beror framför allt på att vi har en konformig massmedia där det bara ryms en tanke i taget. MP har aldrig blivit granskade och ifrågasatta vilket är en förklaring till varför partiet yrvaket och utan en massmedial strategi hamnade i en snabb nedåtgående spiral, som nu dessutom tycks föra dem ut ur Riksdagen, när islamist-gate hamnade i fokus.

Att en majoritet av journalistkåren tillhör MP:s väljarbas kan vara en förklaring till varför MP undsluppit granskning och varför deras idéer uppfattas och framförs i media som allmänt tankegods. Alliansen sedan saknar en ideologisk ryggrad vilket betyder att Alliansen lyssnar till massmedia, då media förhåller sig till politiker som att det är media som är makthavarna, och politikerna förhåller sig på samma sätt som att det är media som är makthavarna.

Det var först när debatten förändrades, mer eller mindre över en natt i december, som allianspartierna vågade börja visa ansvarstagande i migrations och integrationsfrågor. M dammade av förslag från före 2006 – vilka de alltså inte vågade framföra – eller genomföra under åtta års regeringsinnehav. Förmodligen av undfallenhet inför den tredje statsmakten – massmedia.

Svensk media har nonchalerat eller aktivt valt att ej rapportera om svåra samhällsutmaningar, då medierna i Sverige valt att vara en del av makten i stället för att ifrågasätta den och ta ett demokratiskt ansvar.

Detta tydliggjordes nyligen efter att ett norskt TV-team från norska NRK gjorde ett reportage i Husby, och blev attackerade med stenkastning av ungdomsgäng och fick motta hot. Kontentan blev att Sverige använde ett reportage producerat i Norge, om ett svenskt problem.

Det krävdes alltså ett norskt TV-team för att svenska medier till sist skulle våga sig ut i Husby. Att den svenska samhällsrapporteringen förs i norska medier, medan svenska medier mer tycks vara intresserade av att jaga kättare och avfällingar till det som kommit att kallas för åsiktskorridoren, borde oroa oss svenskar.

Får vi verkligen hela sanningen från svenska medier, och kan vi verkligen lita på svenska nyhetsrapporteringar, när de vet hur verkligheten ser ut, men inte vågar rapportera om den?

Debatten i övriga norden är mer folkligt förankrad och ifrågasättande, det vill säga objektivt granskande. Den förs inte alls på den elitnivå som i Sverige, där politiker för en diskussion med journalisteliten på Södermalm om samhällsutvecklingen i stället för att lyfta blicken till vad som händer utanför tullarna i Stockholm och se till hela vårt land, och se till alla svenskar.

Man bör ställa sig frågan hur vi har hamnat här. Men kanske allra helst hur vi kan komma vidare. Jag skulle önska att man framöver i samhällsdebatten från höger till vänster, åter igen vågar prata om klassiska konservativa värden.

Att man vågar lyfta fram vikten av att vara kulturbevarande, och bekänna sig som en del av den västerländska civilisationen, där arvet från den grekiska filosofin och den kristna värdegrunden gör sig påtaglig. På så sätt blir konservatismen som den alltid har varit genom idéhistorien, en motpol till både liberalismen och socialismen, vilka båda ideologier är radikala då de vill förändra samhället i grunden.

Det går att göra Sverige bra igen, genom att börja prata om konservativa värden, där man motsätter sig alla storskaliga samhällsprojekt och politiska experiment utifrån att Sverige ska vara ett föregångsland, då det helt enkelt inte finns en samhällsmodell som är bäst för alla. Framför allt inte obeprövade sådana. Vi konservativa vet detta.

Man når istället framgång i politiken genom att värna den ordning som vuxit fram genom historisk erfarenhet, och det som visat sig vara hållbart över många generationer.

Sverige är i mångt och mycket ett bra land. Men vi har valt fel väg i en rad områden, tack vare att politikerna har lämnats fritt utrymme att leka välfärdsbyggare, där man använder svenska skattebetalares pengar för att finansiera politik som uppenbart inte fungerar.

Vi har mycket att vara stolta över, i vår historia och i vår kultur, i det som vi enas kring, av att vi delar den gemenskapen tillsammans, av att vi bor och lever i Sverige. Det är vi svenskar som gör landet till ett av de bästa i världen. Vi har lyckats förr, och vi kan därför göra det igen.