Mira, 16: Jag vill kunna bära min davidsstjärna utan att bli hotad

Varje år samlas vi för att minnas de sex miljoner judar som mördades under förintelsen. Men vi är fortfarande så långt bak i utvecklingen.

Det är 2017 och jag lever i ett Malmö där jag fortfarande inte kan bära min davidsstjärna runt halsen utan att känna en viss osäkerhet.

Jag kan inte förlita mig på religionsfriheten utan att känna mig hotad.

Jag är 16 år och judinna, född och uppvuxen i Malmö. Men att säga att man är jude, att säga att man tillhör en av världsreligionerna är det inte alla som kan. Man vågar inte visa vem man är och sin identitet, det är iallafall så jag uppfattar det som judinna i Malmö.

Många pratar om hur hemsk antisemitismen i Malmö är, många är väl medvetna. Men allting stannar vid ord. Jag vill göra en förändring, jag vill inte längre leva i ett Malmö där minoriteter har det sämre. Det är dags att vi står upp för de som inte vågar. Vi kan inte vänta på ett nytt attentat för att vi ska öppna våra ögon.

Min pappa överlevde Förintelsen, men överlever vi antisemitismen?

Jag var i en synagoga i Berlin då jag fick frågan "När ska du flytta från Malmö?" Ryktet sprids, Malmö är ökänt för sin osäkerhet, bland oss judar.

Men jag kanske förstorar problemet? Antisemitismen i Malmö kanske inte är värre än någon annanstans och visst finns det fler minoriteter som har det lika dåligt.

Jag bor i en stad där jag vill vara trygg och känna mig hemma. I en stad där ett högt antal av invånarna har rötter från andra länder, i en stad som ska vara mångkulturell. Men även staden där halsduken blir en täckmantel för davidsstjärnan, där judar slutar anmäla sina påhopp, där vi alla låter tiden gå och problemet föras vidare.

Jag vill inte ta av mig min davidsstjärna, jag vill inte längre ha ett Malmö fyllt med hat. Vi måste våga stå upp för det vi tror på så att vi slipper vara så otroligt långt bak i utvecklingen.

Rädslan har tagit över. Vi går och bär på samma rädsla över vår identitet som judarna har gjort i alla decennier. Och för mig samlas modet till kampen om att besegra antisemitismen från frustration på tystnaden.

De är klart att jag är rädd. Jag har själv blivit utsatt för både hat och hot. Jag var nära att bli nedslagen när två män reagerade väldigt starkt på mitt halsband. Men det är precis som att vi alla är en del av åskådareffekten och väntar på att någon annan ska stå upp för oss.

Jag vägrar ta av mig min davidsstjärna för att överleva. Antisemitismen i Malmö måste istället dö. Nästa år när vi samlas för att minnas de sex miljoner offer som förintelsen skördade, vill jag känna att vi har kommit en liten bit på vägen.

Att vi alla kan bära våra symboler utan att känna oss hotade. Så att vi kan förlita oss på religionsfriheten i Malmö.

Mira Malm