Karin af Klintberg skriver tv-historia med Kungen och jag: "Ryser"

Kanske är det nu det händer. Jag kommer ut som rojalist. Nej. Sudda bort. Men visst ändrades min bild av kungen efter att ha plöjt de tre delarna av Karin af Klintbergs dokumentärserie Kungen och jag.

Han är ganska rolig? Lite finurlig spjuver? Det där med apanaget går väl att ifrågasätta. Varför ska dom ha så himla mycket och vi andra så himla lite? 

Men å andra sidan så pumpar ju till exempel ragatan Barbara Bergström oss skattebetalare på pengar på ett så ondskefullt sätt som kungen och hans familj aldrig varit i närheten av. Så man kanske får resonera som så att kungen och hans familj inte är så tokiga trots allt. Tvärtom är jag nog faktiskt försiktigt för.

Jag pausar sista avsnittet, går ut i köket, kokar en kopp te och tar fram en (hembakad) bärruta från kylen. Det här programmet är ju så mysigt att det kräver fika!

Men sen...sen...ja, sen så kallnar teet om vi säger så.

Karin af Klintberg kan inte låta bli elefanten i rummet. Hon är som en släkting (okej det är oftast jag själv) som blir för full på en middag och ska göra stämningen OTREVLIG för alla. 

Detta säger jag verkligen med all kärlek och respekt. För Karin af Klintberg är inte den som ser dum ut här. Hon gör tvärtom en helt fantastisk insats. 

Jag har nämligen aldrig någonsin under mina snart 40 år på jorden bevittnat en så oerhört spänd situation under en intervju. Att hon inte svimmade eller i panik hoppade ut ur ett slottsfönster och landade på Slottsbacken är ett under. Hur kan hon vara så lugn? 

I want what she's having. 

Karin af Klintberg tar upp det här med mediedrevet 2010. Kaffeflickor nämns. Kungen skrattar när hon nämner metoo. Det är en katastrof. Jag ryser.

– Men berätta istället hur det verkligen var så att det blir rätt, ber af Klintberg.

Kungen ser inte ut som en mini-solstråle när han svarar:

– Det verkar ju som att du vet allting mycket bättre.

De munhuggs lite. Sen är det tyst i vad som känns som EN EVIGHET.  

– Har du tappat fart nu, frågar kungen sedan af Klintberg och skrattar. Det skrattet känns mer hånfullt än hjärtligt.

Har. Du. Tappat. Fart. Nu. Det ska jag nog ha på min gravsten.

Nå väl, när den mardrömssekvensen äntligen är till ända så blir det faktiskt senare bara roligt och lättsamt.

Bland annat frågar Karin af Klintberg om hon och kungen har blivit så bra kompisar att hon får bjuda kungen på middag (wtf) och senare så föreslår hon att de ska kramas (Karin nej?!). Sen svär hon i kungens närvaro.

Ja, vad ska man säga. Svensk tv-historia när den är som bäst.