Elin Kvist: Då vardagarna utlovade familjefejder

I mina unga dagar tycks jag ha haft en fallenhet för genuint värdelösa teveproduktioner. Men så bar jag också jazzbyxor, sminkade mig i neontoner och samlade på Spice Girls-bilder.

Skilda världar var syret till min existens. Tre Kronor totalförbjudet.

Någon form av intellektuell gräns fick man tydligen dra, och enligt föräldrakåren drogs den uppenbarligen vid skumraskaffärer, hemlighetsmakeri och svidande otrohet med fan och hans moster.

Men inte hindrade det en skandalsugen nioåring. Fem över halv tolv på söndagsförmiddagarna satt undertecknad bänkad. Givetvis med fjärrkontrollen i ett krampaktigt grepp, för att på snabbast möjliga vis kunna manövrera bort från eländet och undvika att bli påkommen. Minsta rörelse och hjärtat satte sig bekvämt tillrätta i halsgropen.

Det här var dagar då Nya tider dikterade trenderna och Skärgårdsdoktorn-Wilma var namnet på allas läppar. När den fullkomligt vedervärdiga Sailor Moon utgjorde underhållningen till lördagsoboyen och kvalitetskomedin Svensson, Svensson toppade tittarlistorna.

Mellismackorna intogs framför reprisen av Tillbaka till Aidensfield, och Kvinnofängelset var universalbotemedlet mot insomnia. Vardagskvällarna kretsade kring diverse familjefejder och helgmorgnarna till dess repriser.

Jag har tack och lov förfinat min smak avsevärt under åren, och även kvalitetsproduktioner och oändliga debattmaraton har trängts med de sedvanliga white trash-höjdarna.

Den senaste tiden har dock varit en nattsvart tid i min tevehistoria. Det brinnande intresset för tablåns godsaker har fullkomligt svalnat. Likgiltigheten slog emot mig som vinterkräksjukan mot ett bacilltätt dagisgäng.

Jag har kommit på mig själv med att hysa stor avsky för koncept där man skrattar åt andras olyckor i riggade hemvideor, hatar att känna mig dummare än en femteklassare på frågor om Gustav III:s eskapader, och orkar inte sätta mig in i ännu en säsong av valfri läkarserie med en blond bystdrottning i huvudrollen.

Min en gång framtidslovande relation till dumburken har långsamt tynat bort. Runnit ut i sanden.

När jag fastnade framför en av nutidens absoluta höjdare - Dansbanan i Täfteå på SVT1 – förstod jag att den sista stunden var kommen. Det var skrålande till ”Blue Hawaii”, kufen Taxi-Kjell, rutiga kortärmiga skjortor, Dannez dansband och hembränt på dunk. Som en staligt ägd version av Bachelorette - en televisionens förfall.

Med en ljudlig suck, outgrundlig besvikelse i naivt godtrogna ögon och en tappad tro på mänskligheten, satte jag omsorgsfullt tummen på power-knappen och lät tyngdlagen göra sitt.