Elin Kvist: Om en udda vän

Vi har inte haft en särskilt lång relation, jag och min vän. Vår vänskap har åtminstone inte varit särskilt nära förrän alldeles nyligen. Tidigare så studerade vi varandra mest på avstånd - där han i sävlig takt gjorde sitt, och jag skyndade med mitt.

Fast i ärlighetens namn så var det nog mestadels jag som höll koll. Lade ett vakande öga på hans senaste rörelse, kikade över axeln när han passerade. I väntan på nästa stora händelse.

Efter denna korta tid av intensiv vänskap känner vi varandra nästan för väl. Jag kan hans alla steg. Varje rörelse. Varenda min. Hans ansiktsuttryck när någon sviker honom. Glädjen när hans arbete uppskattas.

Han vet mina svagheter. Känner mina brister. Han läser mitt spel och griper tag i mitt medvetande när jag just har bestämt mig för att gå. Beslutat mig för att vända ryggen till och lämna den skådeplats han omsorgsfullt byggt upp.

Min vän är konstens kronprins. En kulturens gudfader.

Min vän är nämligen en mimdansare.

På varje tunnelbana jag hoppar på, i alla parker jag besöker och givetvis på varenda jag gata jag sätter min fot så är han där. Nästan undantagslöst. Och under sommarhalvåret skrämmande frekvent. Han uppträder för människor han anser behöver underhållas, och de som förmodligen klarat sig bättre utan.

Han mimar och grimaserar, gör oergonomiska höftknyckar och bänder sin kropp ut och in. I oändliga timmar och otaliga dagar. I konstens namn, och i ständig strid mot samtliga fysikaliska lagar.

Varje gång våra vägar korsats har jag plikttroget - av artighet eller rådande sinnesförvirring - stannat upp och bevakat hans skådespel. Gjort mig skyldig till brottsbalkens värsta synder när jag tvångsmässigt applåderat eller givit honom en uppskattande "tummen upp".

Han är på plats för att visa upp sin konstform, som - i ärlighetens namn - är vare sig vacker eller tilltalande. Och kanske är det just därför han fångar mitt intresse. Den totala bristen på talang, och den medföljande skammen till detta faktum hänför mig.

Det får mig att vilja se mer.

Som när man flockas kring olycksplatser av nyfikenhet eller molande obehag. Då man i timmar sträckläser om seriemördare och flygkrascher. Hajar och livsfarliga maneter. När man har döden som sin största fiende, och mörker som en värdig tvåa. Som när man måste veta allt om sina rädslor för att vara förberedd.

Min vän mimdansaren är inte bara fullkomligt värdelös på sin sak - han är dessutom beroendeframkallande usel. Så kass att jag inte kan få nog. Så gränslöst dålig att Jerry Springer framstår som kvalitetsunderhållning.

Och nu har han mig i sin fullkomliga makt. Att han häromdagen inte bara log mot mig, utan även hälsade igenkännande var spiken i kistan. Dödsdomen.

Nu är vi inte bara ytligt bekanta eller kamraters kamrater. Vi är vänner. 

Jag är vän med bedrövlighetens Picasso. Eländets Shakespeare. Och en genansens världsmästare.