Bianca: Bekräftelse – fy vilket äckligt ord

Bekräftelse. Fy vilket äckligt ord. Jag får rysningar bara jag ser det. Vill rygga tillbaka.
Men jag är tyvärr inte intressantare som person än att jag vill ha det.
I överflöd. Jämt. Jag vill att andra ska tala om för mig att jag är smart, begåvad, rolig, klok, vacker.
Bra på det jag gör. Och det räcker inte. Jag vill ha specifika exempel. Konkreta bevis.
Komplimangerna ska spegla alla delar av min person och komma ifrån alla olika delar av mitt umgänge.
Samt ifrån folk jag aldrig träffat, helst.

Jag är omättlig. Önskar varje dag att jag vaknade upp till ett annat klockslag av mitt liv där jag helt plötsligt var oberoende.
Där jag var en cool kvinna som bara gör min grej och blankt struntar i hur det tas emot.

Jag hade en pappa som dog för tidigt.
Det är väl säkert en grund till mitt bekräftelsebehov.
Varför jag söker uppskattning hos äldre män med barn här och var, men den lilla freudianska analysen kan jag ju dra med min terapeut istället för trötta ut dig med.

Men jag tänker ofta på honom när jag märker att jag grötar in mig i bekräftelsebehov.

För det grundar sig ju i en känsla av att vara osäker på om man räcker till.
Pappa gjorde en lista när han var 20 år på allt han ville ha gjort innan han dog.
Om han någonsin reflekterade över om det varför svåra grejer för en 20-årig grabb att fixa?
Om han undrade om han skulle duga?
Vad folk skulle tycka?
Aldrig. Det hade han inte tid med.

På hans bucketlist fanns bland annat att ställa ut på Moderna muséet (han kunde inte måla).
Ge ut en skiva (han var tondöv).
Gifta sig med min mamma (han var mager, skallig och hade dålig hållning, mamma var Stockholms snyggaste tjej), bli en prisbelönt dokumentärfilmare med mera, med mera.
Anledningen till att han klarade av allt han ville var att han inte höll på och slösade tid på att söka folks gillande.

Och på grund av det finns jag. Eftersom det gav honom tid att exempelvis övertala min mamma att bli ihop med honom.
Det lilla projektet tog honom femton år.
Han fick givetvis tusentals nej på vägen.
Alla ”Tack, men nejtack - brev”, tapetserade han vår gästtoalett med.

Och varje gång jag får ett nej, alltså inte blir bekräftad, av diverseproduktionsbolag, tidningar eller män så försöker jag tänka att detta blir finfint att tapetsera med.