Bianca Meyer bjuder hem främmande män och lyssnar på Håkan Hellström. 2012-10-21 14:00

Igår tog jag med en främmande svart man hem.
Jag skriver inte det för att hans hudfärg har någonsom helst betydelse.
Jag skriver det för att väcka ditt intresse.
För jag vet att du är så fördomsfull att den där meningen förfärade dig.
”Ta med en främmande man hem?! Och svart till råga på allt?!”
Lugna ned dig.
Han var en Harwardstudent som min präktiga mamma gladeligen hade bjudit på the vilken söndag som helst. ”En svart? På Harward?!”
Ja, ja. Nu ska jag sluta låtsas som att du är rasist. Det är du ju inte, men dramaturgin i min krönika blir bättre om jag antar att du är det.

I vilket fall, kvällen började såhär: Jag bjöd hem en väninna.
Vi gick och åt på Delikatessen på Krukmakargatan. Jag går jämt dit för personalen är så oförskämd mot mig där att det blir kittlande.
Varje kväll undrar jag på vilket sätt de kommer håna.
Och så fnissar jag för mig själv. Vi kommer dit. Servitrisen som indirekt brukar anklaga mig för att vara en alkoholiserad slampa (jag tar alla mina dejter dit och dricker en dry martini innan middagen) säger åt mig på skarpen att jag ska stänga dörren efter mig.
Nåväl. Vi får ett bord. Personalen ignorerar mig i vanlig ordning.
Efter en kvart, tjugo kommer an avdankad surfare till servitör fram till vårt bord och frågar om vi vill ha något.
Uppenbarligen vill vi det eftersom vi är på en restaurang. Vi beställer, äter, skrattar och har trevligt, som man ju gör.
Sen går vi vidare till Marie Laeveau, hur fan man nu stavar till det namnet, och min ohippa väninna beställer cosmopolitans??
Medan jag försöker hålla stilen med mina Dry martinis.
Ja, så kommer den här mannen fram till oss och säger att han är ensam och vill ha någon att prata med.
Och vi suckar på ett artigt sätt, du vet.

Vi drar klassikern om att vi två inte setts på länge för någon av oss bor utomlands och vi har mycket att ta igen.
Men så säger han något som får oss att skratta och sen är konversationen igång.

Det slutar med att vi har så roligt med denna främling att vi bjuder hemhonom till mig.
Han hoppades väl kanske på sin livs kväll med två svenska kvinnor men det slutade med att jag tvingade honom att lyssna på ett helt Håkan Hellström album i ”utbildningssyfte”medan jag översatte varje låt, ord för ord.
Han var väluppfostrad och höll god min.

När han gått hem pratade jag och min väninna om hur trevligt det varit.
Vilket utbyte vi haft av varandra.
Nu är både jag och min väninna brakknäppisar så för oss är det inget konstigt alls att bjuda hem en främmande person som verkar ha något intressant att säga.
Men jag tänker på folk i allmänhet.

Hur lite de pratar med varandra. Främlingar emellan. Man sitter på tunnelbana och undviker människors blickar.
Trots att de här personerna kanske har något att säga som kan berikar ens liv. Eller kanske åtminstonde är människor med en historia precis som du.

”Recently I´ve been feeling really depressed and alone. Going through the New York subway system definetly doesent help that feeling. I mean over 1.1 million people ride the New York City subwaysystem every single day. People from all different backrounds, religions, jobs, races and cultures, but the most amazing part is that nobody ever talks to each other.”

Så börjar en dokumentärfilm omen kille som börjar prata med folk han inte känner på tunnelbana.
Och jag vill att vi börjar prata med varandra nu på en gång.

Jag har redan börjat, vad säger du? Hänger du på?