Quetzala: Året då jag blev falsk

– Du har verkligen blivit annorlunda. Du har liksom blivit trevlig, det går att ha dig i möblerade rum och du är till och med ett socialt geni, sa Zeke till mig nyligen. 

Han är en av mina bästisar. Vi har inte känt varandra så länge, men han har ändå hunnit bevittna den här eh, otroliga förändringen jag genomgått. Det värsta är inte att han har rätt, det värsta är att det skrämmer ihjäl mig. 

För ett tag sedan var jag faktiskt helt odräglig. 

Jag kunde låta bli att hälsa på folk som jag inte tyckte om, göra otrevliga miner åt någon som jag avskydde, till och med frysa ut någon på middagar. Kunde sitta tyst och stirra ut i tomma intet. Rent ut sagt vidrig och spydig har jag varit. 

Och nu är jag typ en lyckospridande, sprudlande jävla ängel som omger mig av air av harmoni(...), rör mig med grace och jag har ingen aning om hur det gick till? 

Jag har blivit foglig och medgörlig, rädd för att tjafsa, sticker inte ut hakan i onödan, vill absolut inte ha något som helst drama med någon överhuvudtaget – på alla plan, i jobbet, i kärlek, i relationer. 

Jag har blivit trevlig. Har varit trevlig i mer än 52 veckor nu. Fattar ni hur lång tid det är? Jag känner mig falskare än någonsin. 

Säg att jag på jobbet ska skriva en bildtext om någon kändis som jag avskyr med varje fiber i min kropp? Ja, då skriver jag "otroligt vackra Anna lyste på röda mattan" – trots att jag suttit och skrockat minuten innan och ondgjort mig över hennes risiga frisyr eller något annat osäkert och tragiskt. 

Ska jag skriva en notis om Justin Bieber? Då skriver jag "otroligt talangfulla artisten Justin Bieber", trots att jag aldrig har hört en låt med honom ens. 

Herregud, jag är inte ens muckig på Twitter längre!

Säg att jag har varit otrogen och vaknar i en annan killes säng samtidigt som min kille messar? Då skriver jag typ "Godmorgon älskling, har du sovit gott? Saknar dig".

Säg att jag springer in i någon tjej på krogen som jag vet snackat skit om mig? Ja, då spricker jag upp i världens leende och ger henne en enorm kram, ger henne en komplimang för hennes fina tröja (som jag i hemlighet hatar) och pratar om ditten och datten över en drink.

Det här är ju inga världsnyheter direkt. Så här har folk bettet sig sedan jesu tid, men jag håller sakta men säkert på att förlora förståndet. 

Är det så här livet ska vara?

Förut var jag elak och ärlig. Ingen blev gladare av det, tvärtom var det en bedrövlig historia. Och av ren lathet så försvarade jag mitt osköna beteende med att jag var ju "bara ärlig". Jag tyckte att jag kunde bete mig som ett svin eftersom jag var helt öppen med det. Jag jobbade inte med falsk marknadsföring direkt. 

Att vara ärlig är i min bok en lika överskattad egenskap som "snäll". Vem som helst kan vara snäll, liksom. 

Nu är jag snäll och falsk, och jag sårar inte någon längre, och jag tror att dom flesta tycker att det är mysigare med vita lögner för det är socialt accepterat och trevligt, det blir en rimlig miljö att vistas i och man slipper bråka. 

Så nu passar jag in överallt och har blivit vuxen. 

Kul det var. 

Not.