Quetzala: Jag kom som en lydig hund

Jag brukar göra precis som jag känner för. Eller snarare som jag tror att jag känner. För det är knappast sanna känslor, det är bara självdestruktiva små hinder. Tyvärr brukar det få konsekvenser. Alltid är det något. Någon kille blir sur och ställer till med en scen för att man inte dök upp i tid eller för att man sov hos nån annan. 

En kompis blir besviken för att man glömde bion eller en chef skäller ut en för att man är några timmar sen. 

Allt det brukar vara konsekvenser av att jag valt något annat och oftast helt idiotiskt. 

För första gången på tio år så tog jag ett beslut som var moget. Jag är fortfarande i chock faktiskt. Det var för några månader sedan. Jag och Zeke spelade skivor i nån bar som vanligt. 

Och livet som singeltjej i stan bjuder ju på en del överraskningar om man säger så. Så jag står där i baren och skrattar och har väl kul, spelar nån pissig låt och väntar på killen som jag är kär i. 

Så ringer telefonen. Det är mitt ex. Han är jätteglad. Lite väl nästan. 

– Tja baby, vad gör du?

– Eh jag spelar skivor.

– Ska jag komma?

– Ehm nej, det är nog ingen toppenidé. 

– Varför inte? Är din snubbe där? Det gör inget. Jag kan dra iväg dig på toan bara. Eller så kan du hoppa in i en taxi, komma hit, och sen åka tillbaka till din spelning? 

För några år sedan hade jag släppt allt för honom. Hade han befunnit sig i fucking Acapulco hade jag tagit första bästa flyg dit bara för att vara med honom. Så fort han vinkade så kom jag som en lydig hund. Så frågade jag honom om han sovit något på sistone. 

– Nej, det var några dagar sedan, sa han. 

Tokpigg. Energisk. Glad. Gud. Jag visste precis hur det här skulle sluta. Jag skulle åka dit och vi skulle ligga och sova skulle ju bara vara att glömma. 

Jag kollade på Zeke, och tänkte att han kommer ju klara sig finfint samtidigt som jag drar iväg i taxin. Han har ju blivit rena rama David Guetta på sistone och älskar att taktmixa. Och den där killen jag är kär i som är på väg...Jag kan säkert synka det lite smooth? Tankarna trasslade i 190, och den ena idéen var sämre än den andra. 

– Men vi gör så här då. När du slutat spela så kan du ta med en flaska Jack och komma hem till mig, okej Q?

– Absolut, så gör vi, sa jag. 

Jag la på och berättade för Zeke om min plan. Han tittade på mig som att jag var en Avatar typ. 

– Q. Skärp dig nu för fan. Du ska inte åka dit.

– Varför vill du inte att jag ska vara lycklig för? Måste du alltid förstöra för mig? Varför vill du mig så illa?, frågade jag Zeke. Han bara skakade på huvudet. 

Senare under kvällen ryckte jag tag i Zekes tjej Bianca och sa att hon måste tala vett med sin kille. "Han vill nämligen inte att jag ska vara lycklig Bianca, hemskt är vad det är!". 

Till slut skärper jag mig för fan.

Förmodligen har det aldrig varit mer synd om mig. Timmarna gick. Jag ser framför mig hur exet sitter och saknar mig och har hemskt tråkigt. Förmodligen hade han redan ringt över någon ny, men det kändes ju inte lika hundra. 

Så kommer sedan den där killen jag är galet kär i. Jag har aldrig känt mig så lugn och trygg med någon tidigare. Då börjar jag ana att jag har gjort rätt. Dagen efter när jag vaknar upp med honom tätt intill och är genuint lycklig och till freds så är jag övertygad om att jag för första gången i hela mitt liv gjort något som gör mig lycklig. 

Det var så ovant att jag fortfarande känner mig hög av den kicken.