Malin Ullgren: Otrohet är överdrivet laddat
Hon skrev essäer om otrohetsromaner – men började själv skildra en förbjuden relation. Efter över 20 år som kritiker romandebuterar Malin Ullgren om jakten på en förhöjd livskänsla, som går via både litteraturen och lusten.
Född: 1973
Bor: På Söder i Stockholm
Karriär: Har varit redaktör på den feministiska tidskriften Bang och är sedan 2014 redaktör och kritiker på Dagens Nyheter.
Familj: Sambo och två barn, 19 och 14 år, samt en hund.
Läser gärna: "Jag älskar Flaubert. Jag tycker att han har någon sorts livsinsikt, fräschör och en syrlighet, men också en känsla för romantik och förhöjning – längtan efter att nå livets innersta. Sedan tycker jag jättemycket om Annie Ernaux och de senaste åren har jag varit galen i WG Sebald."
Fortsatta skrivplaner: "Jag upptäckte att det går att hitta på, det trodde jag skulle vara pinsamt och uteslutet, efter att ha varit journalist i 100 år. Men sedan märkte jag att det gick och att det var roligt."
I flera år ägnade sig Malin Ullgren åt att skriva om Flauberts "Madame Bovary", en av romankonstens portalverk där en utled hemmafru söker bot mot ledan genom att ta sig en älskare. Otrohetstemat är dessutom centralt för hela romangenren, hävdar DN-skribenten, som arbetade med en essä om just detta. Men hennes förläggare uppmanade: "skriv en roman".
Det blev till sist "Förhöjningen", om en fyrtioårig kvinna som inleder en relation med den äldre, norske författaren Roald. Egentligen faller hon inte så hårt för honom, först.
— Men hon har jakten i sig, rastlösheten och lusten att erövra. Så dyker han upp i en period då hon är explosivt rastlös. Då får det bli han.
Modern Bovary
Huvudpersonen är ett slags modern Madame Bovary, det kan Malin Ullgren skriva under på. Hon funderade över hur sådan livsleda tar sig uttryck i dag, för en kvinna med goda ekonomiska villkor som har all möjlighet att skilja sig?
Men en "längtansdriven personlighet" kan vara svår att kombinera med ett vanligt liv nu också, tror Malin Ullgren, som berättar att hon fungerar på liknande sätt.
— Ja, jag har också alltid längtat efter ögonblick av klarhet och att bli tagen i anspråk av livet fullt ut. Men det har nog ganska mycket pågått i huvudet, för jag är inte äventyrlig, säger hon och skrattar till.
Flickan i boken kopplar tidigt samman förhöjd känsla med litteratur. Senare i livet flätas litteraturen samman med det sinnliga, som i njutningen att föra en penna över papper. Hon uppnår känslan i kärlek, läsning och konst.
— I det sublima, skulle man säga på ett högtidligt sätt. Det finns något religiöst i det, att man sträcker sig efter något som är lite bortom det vi ser.
Överdriven laddning
Liksom hos Annie Ernaux motiverar skrivandet nästan kärleksaffären här: Roald sporrar huvudpersonen. Men egentligen handlar det inte om att han är "så vansinnigt skärpt", skriver Malin Ullgren, som har upplevt andra situationer där man gör sitt yttersta för att förtjäna någons uppmärksamhet.
— Det är snarare att man börjar tänka på toppen av sin förmåga.
Kvinnan i boken formulerar sina behov utan att kokettera. Hon är självisk, slår Malin Ullgren fast – som dock tycker att otrohet har fått en nästan överdriven laddning.
— Att något händer barnen, att någon blir sjuk – sådant som är livshotande, det är katastrof. Då hamnar otrohet ganska långt ner under alla helvetesgrejer som kan drabba en människa.
