Red Hot Chili Peppers – tighta som oskulder på ridläger

Red Hot Chili Peppers
Ericsson Globe
Betyg: 5

När jag var yngre var Red Hot Chili Peppers ungefär antitesen till allt jag älskade och brydde mig om. De hade keffa kläder. De blandade funk med ändlös gitarronani. De rappade i sina låtar. En i bandet hette Flea. De hade även vita fula jävla strumpor på sina könsorgan. I mina ögon och öron var de fjantiga posörer som pumpade ut olyssningsbar, kommersiell och pompöst arenastrunt. Jag slentrianhatade dom för de stod för allt jag avskydde.

Idag får jag skylla på att jag var ung och ängslig. Idag vet jag bättre. Nu tar jag sats och säger det rakt ut – Red Hot Chili Peppers är utan tvekan ett av världens bästa rockband. På scenen så manglar de ut – med pumpande testo – hit efter hit. De är tighta som oskulder på ridläger.

Och visst, trummisen är långt ifrån så cool som min husgud D.H Peligro från Dead Kennedys som körde med Red Hot Chili Peppers i mitten av 80-talet. Men när Anthony Kiedis, som är i högform, och hans partners in crime avverkar låtar som Otherside, Californication, Under the bridge och By the way drar de in publiken på ett partybender utan slut och med ett enda mål: att underhålla. De drar in dig i ett blytungt heroinrus som skulle få John Frusicante att tänka om, de kör ut dig i den snabbaste bilen längs soliga boulevarder i änglarnas stad, där sönderblekt hår blåser i vinden och ångesten och mörkret och sorgen vilar på axlarna.

Det blir inte hårdare än så.