Eric Rosén: "USA spanar vidare oavsett vad vi tycker"

Vi minns avslöjandet från Norge om en hemlig amerikansk liten spaningscentral som upprättats för att hålla koll på eventuella skummisar och vi minns att det var samma sak i Sverige. USA:s ambassad spionerade tills de blev upptäckta, i många herrans år, på svenska medborgare som ansågs vara tillräckligt ”misstänkta” i sitt beteende eller sina kontakter.

Vi har inte heller glömt Wikileaksdokumenten som avslöjade att USA genomförde fångtransporter via Sverige – i smyg och utan att informera – tills det hela avslöjades och stoppades.

Nu framkommer det alltså att två CIA-agenter jobbat under täckmantel i Sverige och bedrivit hemlig och för Sverige okänd spaning på misstänkta terrorister i Sverige. Spaningen upphörde och agenterna skickades hem när Sverige ertappade agenterna på bar gärning och hörde av sig till USA med skarpa protester.

Å den ena sidan – bra att svensk säkerhetspolis ändå upptäcker de här sakerna och reagerar. Å den andra sidan – vem vet hur mycket vi inte har upptäckt? Vilka amerikanska operationer pågår i detta nu på svensk mark och mot vem? När kommer de upptäckas och stoppas? Vad är syftet?

USA:s intresse för att respektera svensk suveränitet och den svenska regeringen tycks obefintligt. Man gör som man vill tills någon upptäcker vad som pågår och då, efter att lämplig upprördhet uttryckts från Reinfeldt, Bildt, Ask, Säpo eller någon annan, avbryter man och säger ”ojojoj, så tokigt det blev”. I bästa fall.

De svenska protesterna är säkerligen tydliga när de väl framförs men så länge invändningarna gäller enskilda incidenter kommer USA rimligen fortsätta bedriva precis vilken spaning de vill i Sverige, utan respekt för den svenska regeringen och det svenska folket, eftersom vi konsekvent tycks låta det som händer bero.

Kanske är det mer livat bakom kulisserna än man tror, det kanske vädras oerhört skarpa protester och det kanske har skrikits lite på konferensrummen, vad vet jag, men det har uppenbarligen inte fungerat.

USA gör gång på gång som de vill och känner för på svensk mark helt utan att bry sig om vad de får och inte får göra. Och de kommer fortsätta tills någon säger ifrån på riktigt och offentligt, tills någon vågar riskera lite av mysharmonin i det offentliga samtalet.

Kanske hjälper inte ens det. Men det vore en början.