Rävar i frysdisken och white trash på vattnet

I dag kom jag hem från några dagar på Franska Rivieran. Som en skön kontrast (jag gillar kontraster) satte jag på det senaste avsnittet av Tendens på P1, Sveriges Radio, och lyssnade på den första delen av Mia Blomgrens serie "Dom kallar oss white trash". Bara för att ytterligare spä på skillnaderna bestämde jag mig för att springa runt vattnet vid Hammarby Sjöstad och svettigt kuta förbi rosédrickande lunchmöten och högklackade mammor med barnvagn medan jag lyssnade på samtal mellan Mia och Kent och Mia och en annan Kent (och Flamman, Åke och Rödbetan) bland annat. Samtalen i radiodokumentären sker på en bänk i ett inomhus-centrum och det lyssnarna får höra är hur verkligheten i ett liv som så kallad "white trash", kan se ut.

Nu är det dock inte så att jag på något sätt levde lyxliv på den Franska Rivieran, trots att många åker dit för att spruta Champagne på varandra och festa på stora båtar. Jag gillar stora båtar, men det var inte syftet med min resa. Jag stod däremot och funderade på om de verkligen sålde rävkött i frysdisken (man kan lätt luras av det franska språket) och fascinerades över hur fransoserna luktade på frukten innan de lade ner den i korgen (testade att göra detsamma på Ica i dag och fick konstiga blickar).

Ibland när jag satt vid vattnet i staden Nice flöt det förbi stora båtar som jag tittade på och tänkte "den såg trevlig ut", för att sedan fortsätta undra vad för sorts människor som ägde den där lyxbåten.

Det är en bra idé - det där med att försöka se på varje individ med nya ögon utan att placera in någon i ett fack - men den funkar inte alltid på mig. Ett fack jag ibland råkar hänvisa till är veganfacket. "Typisk vegan", kan jag råka tänka om någon stirrar på min päls med sur blick. Eller polisfacket. "Typisk nyexaminerad polis", tänker jag om poliserna som stoppar mig och frågar om jag inte borde bära cykelhjälm mitt i natten. Eller: "Typisk hästtjej som gillar att äta hästgodis i stället för vanligt godis" om tjejer som fnittrar lite för länge men lite för tyst på tunnelbanan. Ja du hör ju, det kan lätt spåra. I mitt huvud.

Varför undrar jag ens "vad för sorts människor" som är ombord på båten men varför tror jag inte att de heter Kenta, Flamman, Åke eller Rödbetan? Någonting inom mig placerar automatiskt in personerna på båten i ett fack. Ett fack där det luktar nytvättade lakan, blommig parfym, cocoslotion och mintpastiller. Ett fack där armarna är brunbrända året om förutom stället där den stora klockan sitter. Ett fack där du kan sitta i ett rum och ropa på den andra men inte en chans att den andra hör för det är minst sex rum mellan er i huset. Kan jag få tillägga att det står en flygel i salongen och man kallar skåp för vitrinskåp.

Nu kanske du, kära läsare, undrar vart jag vill komma? Det gör jag också ganska ofta, men här är poängen: Efter att ha lyssnat på "Dom kallar oss white trash", började jag själv fundera på vad jag skulle säga är typiskt white trash i Sverige. Är det personer som sitter på bänkar i inomhus-centrum och som levt på socialbidrag hela livet? Är det personen som springer förbi uteserveringarna i Hammarby Sjöstad? Eller personerna som åker till Franska Rivieran för att spruta Champagne på varandra och festa på stora båtar - innan de åker tillbaka till livet i Sverige och lever snålt i ett år för att kunna göra samma sak nästa sommar?
 
För många är det nämligen så pass viktigt att ha den där veckan på Franska Rivieran, hyra den där stora båten och flyta förbi mig där jag sitter och undrar om de får sina strumpor strukna och hur många bilar de äger - för att inte tala om hundar och hattar. För många är det viktigt, den där veckan på Franska Rivieran.

De är nämligen så långt borta från bänken i inomhus- centrumet man kan komma, men ändå så nära.