"Jag ska nog sluta snacka nu"

I dag när jag satt, nej stod, på tunnelbanan (eftersom mitt cykellås har gått i baklås och jag kan inte få till kodkombinationjäveln så jag är fast med kollektivtrafik tills jag hittar en järnsåg) och tittade på alla människor som frenetiskt pillade på sina mobiler, ville jag ta en bild. 

I går när jag gick förbi ett uppvevat garage på en bakgata till en restaurang med två kockar som satt på varsin mjölkback och rökte i skenet av det starka ljuset, ville jag ta en bild. 

När jag såg en orange och ganska fet katt som satt och tittade ut över kristinebergsklipporna och som, när jag sprang förbi, tittade upp på mig med stora, gröna, harmoniska ögon, ville jag ta en bild. 

Men jag hade inte Lux med mig.

Jag brukade alltid bära med mig Lux vart jag än gick och hur mycket tyngre väskan än blev. Så, varför slutade jag? Kan det vara för att kameran har börjat bete sig konstigt eller är det jag som börjat bete mig konstigt? Jag vet inte, men faktum kvarstår: Lux sitter ovanpå traven med böcker och tittar tillbaka på mig när jag lämnar lägenheten varje morgon och kommer hem varje kväll.

Vårt förhållande behöver få sig en boost, en kyss av någonting uppiggande. Ett nytt öga som ser bättre eller en stabilare axelrem som gör att hon hänger lättare.

Eller är det bara mig det beror på? Kanske är det jag som måste ta mig en ordentlig titt på hennes inställningar och ta reda på varför hon inte knäpper av lika lätt nu som hon gjorde då. 

Kanske ska jag låta Lux komma till tals mer ofta, låta henne berätta? Ja, jag ska nog sluta snacka nu. Vi har delat många fina stunder hon och jag och det vore synd att bara kasta bort alla dessa år: