Eric Rosén: "Vi håller på bli demokratiska idioter"

- Vi får vara med på ett toppmöte! Vi får en plats vid bordet! Hurra! Prisa Gud!

Fredrik Reinfeldt triumferar och trumpetar som ett stolt barn och berättar att Sverige kommer att säga ja till medverkan i den så kallade europakten.

Socialdemokraterna säger ingenting alls, delvis för att de inte har någon klar ansvarsfördelning inom den nya partiledningen som kan svara på frågor, delvis för att det är bekvämast så. De passade ju nämligen på att acceptera europakten mellan Juholt och Löfven. Ingen är därmed egentligen ansvarig för sossarnas ja och tur är väl det för majoriteten av dem är mer sugna på ett nej.

Det hela är farsartat. För samtidigt som vi hela tiden försäkras om att det inte blir någon som helst skillnad för Sverige är det tydligen ändå oerhört viktigt - helt avgörande - att vi är med. Exakt vad det innebär - om vi får lägga våra budgetar efter de folkvalda i Sveriges huvud eller om vi måste kolla om icke folkvalda EU-byråkrater tycker att vår politik är okej - är inte helt klarlagt. Inte heller vad det innebär för det svenska finanspolitiska självbestämmandet på lång sikt.

Vad vi vet är att den svenska självbilden som ett upplyst folk där vi gärna ironiserar över amerikanska medborgares okunskap om sina makthavare  och den politik de för blir allt mer av en smärtsam och omedveten självironi.

Snart kan de i stället sprida tokroliga klipp där svensken får frågan vem som fattar beslut i ett antal olika frågor, eller vilka delar av politiken vi själva har koll på vem som beslutar om, och garva när vi inte har en aning.

Jag vet att jag, som ändå är i allra högsta grad intresserad, inte har så bra koll på beslutsfattarna i EU som man kan begära - trots att vi flyttar allt mer av makten dit.

Jag vet att jag har koll på Herman van Rompuy men många av våra läsare har aldrig ens hört namnet. Jag vet dock knappt utan att googla exakt vilken makt han har eller inte har i egenskap av "EU:s president", eller ordförande för Europeiska rådet som det heter.

Och detta är problemet med att flytta mer makt till EU, att gå med i europakten, eller att gå in i Eurosamarbetet fullt ut på en gång. Besluten behöver inte per definition bli sämre. Men de blir mindre förankrade och kunskapen om dem blir definitivt mindre utbredd. 

Svensken är i dag en person med oerhört begränsade kunskaper om all den politiska makt vi flyttat och flyttar ut ur landet. Det är ett stort demokratiproblem. Ett akut sådant.

Att varken regeringen eller Socialdemokraterna varit intresserade av att förklara beslutet att säga ja till europakten tydligare än med ett ”vi får en plats vid bordet” känns därför mest av allt som en blocköverskridande loska i ansiktet.