Sonja: "Jag är trött på romantisk heterokärlek"
KRÖNIKA. Sonja Abrahamsson orkar inte se fler myror och träsktroll som blir förälskade.
Sonja Abrahamsson är 26 år gammal, bor i Kungälv och har två barn.
Förutom att skriva krönikor för Nyheter24 bloggar hon på hejsonja.se, twittrar som hejsonja, gör radiokrönikor för Morgonpasset Helg.
Jag är trött på att se heterosexuell kärlek överallt. Homosexuell sådan också, men mest heterosexuell faktiskt, då den är vanlig och flödar så kraftigt att den får översvämningar i Indonesien att framstå som krondiken.
Jämt ska par i nöd, par som vill ha varandra, par som redan har varandra och par där nån av parterna är döende skildras. Värst av allt är det nog i barnfilm.
Barnen är omringade av kärleksromantiskt slem. Handlar filmen om en bondgård? Romantik! Handlar filmen om träsktroll? Romantik! Biblisk händelse? Romantik! Insekter i skogen? Definitivt romantik! Och då är romantiska kärleksförhållanden inte ens något som faller sig naturligt för små barn.
Det är som att vi vill övertyga dem att det är så här det är. Att det är detta, goda små nästan-människor, som är det vackraste i livet. Det är det här som ni ska sträva efter - KÄRLEK SOM ÄR FANTASTISK.
Jag minns när jag som cirka nioåring insåg att det var något som inte riktigt stämde med våra hundar. Även fast de parade sig med varandra så verkade de över huvud taget inte intresserade av att umgås. Allt verkade bero på honans löpningsperioder, för då hon inte löpte högg hon efter hanens hals. Insikten att de inte var kära även fast de gjorde barn ihop gjorde mig först ledsen, men inte så länge, eftersom det fick mig att tänka.
Vi människor må vara olika hundar socialt, men finns det någonting som är mer kopplat till människans instinkt att föröka sig än viljan att ”spendera resten av livet” med någon? Många verkar inte tänka på är att utpräglad romantik och ihärdig uppvaktning är ungefär det primitivaste vi har när det kommer till vår fortplantning. Och att det vi hjärntvättar våra barn med när vi visar den enda romantiska filmen efter den andra är ren fortplantningspropaganda.
Vad skulle hända om vi kunde släppa på vår fixering vid att sprida våra gener och i stället bombarderade våra barn med film och kultur som handlar om, låt säga, icke sexuellt orienterad kärlek, typ hur man offrar sig för människor som man inte är förälskad i?
Jag tror att skulle vi inte få en hållbar tillväxt och fred på jorden, så skulle vi åtminstone slippa en hel del skitfilmer och låtar skrivna av människor med kemiska obalanser i hjärnan.
Och bara det skulle göra det värt det.
