"En dag ska jag skratta åt de härliga killarna"

Jag har skrivit om dem förut, de härliga killarna som jag avskyr. De som glider förbi, gestikulerar stort, beter sig illa och ändå anses vara charmigast i rummet. Killarna som lyckas få kvinnor som jag att framstå som jobbiga och med dålig attityd. Eller som genom sina härskartekniker får oss att bli så små att vi inte vet vart vi ska ta vägen.

Det handlar om alla de härliga killar som fått mig att sitta i möten och börja alla mina meningar med att be om ursäkt för att jag ens existerar. Jag hoppas att de innerst inne är rädda för att konkurreras ut av starkare kvinnor och för att bli påkomna som de härliga killar de faktiskt är.

Den dag de blir påkomna (för det kommer de att bli) vill jag vara där. Jag vill dela stunden med dem, stå bredvid och skratta åt dem.

Ibland skäms jag för min vilja att sänka mig till deras nivå. Men varför ska jag som kvinna alltid vara den som tar ansvar, både för mig själv och för de härliga killarna? Jag har redan stöttat dem tillräckligt genom att inte säga emot dem. Dessutom har de ju aldrig stöttat mig. I stället har jag hamnat efter när de har tagit sig fram genom att trycka ner mig.

För varje gång jag själv är med om, hör historier om. eller ser spillrorna efter de härliga killarna, ökar min önskan om att få se deras bubbla spricka. Och när det väl händer kommer jag inte att vara ensam om att vilja skratta. Tillsammans med mig kommer en kör av nedtryckta kvinnor att se på, peka och skratta.