Jag älskar dig pappa – ditt elaka, självupptagna och begåvade as

Det är den där dagen på året. Fars dag. Dagen som alltid ger mig en klump i magen och tvingar mig att summera barndomen och alla år fram till där vi är nu. Jag och min far.

Pappa jobbade varje söndag under uppväxten. När han kom hem la han sig och sov av utmattning på golvet, framför hockeyn på teven. Då var han som en snarkande nallebjörn, precis som i barnvisan. Inte farlig, bara man är varlig.

Försiktigt, försiktigt smög jag fram och la mig på hans mage, med örat mot hans hjärta. Lyssnade på de trygga rytmiska hjärtslagen och lugnet. Jag var så lycklig i de stunderna.

I allt tigande kring pappas växlande humör så anklagade jag alltid mig själv när det gick snett och allt brakade loss.

Om jag bara hade varit tystare, snällare, sötare, mer behändig. Mindre besvärlig och egensinnig. Tagit mindre plats.

Men det fanns en annan pappa också.

Den pappan alla hyllade som ett musikaliskt geni. Den pappan som ibland faktiskt orkade, som inte gjorde mig rädd och ängslig. Pappan som lät mig sitta i hans knä och spela hemma vid pianot, medan han improviserade fram ackord till mitt "plinkande", som han kallade det (fast jag själv kände mig som Mozart).

Tillsammans skapade vi tillfällig magi. Ett musikstycke som var bara för oss, i den stunden. Det skulle aldrig komma tillbaka. Där och då kände jag mig älskad, trygg och sedd.

Pappa har aldrig sagt rakt ut att han älskar mig. Jag är 34 år nu och har aldrig hört de orden som det undermedvetet värker i hela mitt inre av längtan att få höra, av just honom:

"Jag älskar dig. Och jag är stolt över dig. Precis som du är.".

Vi är så lika på vissa sätt nu i vuxen ålder, jag och pappa. Det känns ibland skrämmande, men ger mig också mer förståelse.

Vi har båda mer eller mindre hetsigt temperament, dåligt tålamod och bristande koncentrationsförmåga. Men vi är också kreativa och sociala, med nära till skratt och riktigt nattsvart humor.

Den stora skillnaden mellan mig och pappa som föräldrar däremot, det är att min åttaåring vet att jag inte alltid mår så bra. Och framför allt varför. Och att jag aldrig, aldrig skulle gå över gränsen.

Mitt barn behöver helt enkelt inte oroa sig för mig, eller akta sig. Mitt barn har tillgång till mina känslor, men bär inte ansvar för dem.

Men viktigast av allt: mitt barn känner sig älskat. För att jag säger och visar det, i allt jag gör och är.

Och jag älskar dig med, pappa. Trots alla dina fel och brister. Trots att du faktiskt beter dig som ett självupptaget as ganska ofta.

Jag hoppas att du någon gång kan säga – och verkligen visa att du älskar mig med.

Tills den dagen kommer, får mitt eget barn höra och känna det som ett mantra från mig. Och från sin egen fantastiska pappa.

För varje gång du själv låtit bli.

Amanda Leander är reporter på Nyheter24. Här kan du läsa ett urval av hennes tidigare krönikor:

● En av mitt barns viktigaste föräldrar är bonusmamman

● Hur har du mage att skratta bort frågan om skolmaten, Fridolin?

● Jag var bara 8 år när pedofilen tog kontakt

● Ditt hat och homofobi hör inte hemma i min förort