"Man aldrig blir rättvist framställd i media"

Han ringer till redaktionen nästan varje dag. Han vill diskutera publiceringar – och han har aldrig fel. Det är det alltid andra som har. Allra mest fel har Fredrik Reinfeldt. Det är den före detta statsministerns fel att han, vi kan kalla honom för "Lars", själv har utförsäkrats flera gånger. Lars är fast besluten att göra något åt det, och han är tydlig med varför.

– För att Reinfeldt utförsäkrade fel svensk och sabbade min ekonomi, säger han under ett av sina samtal till redaktionen.

Mm.

– Jag lever ju på tvåtusen i dag, som förtidspensionär. Tvåtusen. Jag lever alltså på en lägre nivå än en asylsökande i dag.

Det är den svenska invandringspolitiken som satt honom i den situationen han nu är i, menar Lars. Och det gör honom förbannad – så arg att det i princip är nästintill omöjligt att diskutera med honom. Inte för att han inte vill dock, det vill han göra. Det Lars inte vill göra är att lyssna. Allra helst vill han prata om hur många invandrare som faktiskt kommer till Sverige. 

LÄS MER: Den "Sverigevänliga" nätrörelsen – och hur vi tog oss in i den

Något som han menar att vi i media, politiker och andra antingen inte vill prata om eller bara rakt ut ljuger om. Eftersom att det är utgångspunkten är det svårt att få till en diskussion.

Men det är inte bara det. Han är rädd för media av flera anledningar. Han är helt säker på att vi vet vem han är – att han är registrerad på något sätt. Det gör att vi har svårt att förstå varandra. Och vi vet inte vem han är. När han skickar mejl gör han det förvisso under ett namn som skulle kunna vara hans eget, men det är ett så vanligt namn att det inte går att kolla upp. Hans mejl är så långa att alla hans uträkningar inte får plats. I stället ser det ut så här:

Däremot vet vi vem han är på internet. Lars bloggar och twittrar. I perioder gör han det oerhört intensivt. Men hans beteende faller inte in under det som vi ofta kallar för näthat.

– Näthat, det är till exempel någon som skriver att de önskar att någon ska dö. När någon kanske skriver att Jimmie Åkesson ska dö. Det är näthat, det håller inte jag på med.

Vem har skrivit det?

– Nä, men det finns folk som håller på och tramsar. "Jag önskar att den och den och den personen ska dö". De är ju näthatarna, eller hur? Jag når aldrig så långt.

Han är mer energisk, och oförstående. Han presenterar sina siffror. Långa, långa sammanställningar av siffror som han menar bevisar hans tes. Men han vill inte ställa upp på en intervju och diskutera dem.

– Agendan är ju redan bestämd.

Vilken är agendan?

– Vi betalar 40 miljarder för att vara med i Europa. För det så håller vi på att avreglera regler med invandringen. Det är en agenda.

Mm.

– Jag är klar nu. Jag är klar till år 2020.

Du har sagt det säkert tio gånger till mig men jag förstår inte.

– Det enda ni kan göra är att kalla mig för rasist, fascist, nazist. Det är det enda ni kan göra.

Jag vet inte ens vem du är, jag har inte kallat dig för rasist en enda gång.

– Dina kollegor gör det.

Jag lovar att det är ingen på våran redaktion som skrivit att du är rasist för det är ingen som vet vem du är.

– Jo, ni vet mycket väl vem jag är.

Nej.

– Jo.

Nej.

– Du har ju sett mina mejl eller hur?

Ja, men dina mejl. Du är ju någon som sitter bakom en skärm. Vi har ingen aning, det är därför vi säger att vi vill intervjua dig.

– Jag tjänar inte på att gå ut offentligt och ha en debatt.

Men du behöver inte gå ut offentligt. Vi kan göra det anonymt.

– Den nivån jag ligger på, det är ett par tusen i Sverige som fattar det.

Vi kan göra det anonymt.

– Men varför det? Jag har ingenting att tjäna på det. Agendan är spikad sedan 1975 och det viker man inte ett tum på, det som ni kallar mångkulturellt samhälle det skapades 1975 i riksdagen av Carl XVI Gustaf.

Mm?

– Exakt. Det var första gången vi hör den i riksdagssalen, 1975. Och 40 år senare då går det ju jäkligt bra, 40 år senare.

Han är inte ensam – långt ifrån. Det är ganska få som lägger ner samma mängd av tid, eller tar sig tid att ringa in, men det är många som delar samma verklighetsuppfattning. De är övertygade om att "vi", vilket i sig är en svårdefinierad blandning av media, politiker och vanliga människor, bestämt sig för att dölja "sanningen".

Vissa är mer konspiratoriska än andra. En del fördomar stämmer – vissa av nätkrigarna tror att det hela styrs av hemliga grupper och sällskap. Om man kollar närmare på argumentationen som Lars för ovan om hur "mångkultur infördes" hamnar man snart på rasistiska sajter. Men det är långt ifrån alla som är det.

Många anser bara att de inte informerats. De ser hur invandringen till Sverige ökar på grund av en allt mer ostabil omvärld, och de förstår inte varför så många ska komma till Sverige. De ser hur resten av Europa inte agerar på samma sätt och tycker att alla som ifrågasätter svensk flyktingpolitik blir utmålade som rasister.

När vi försöker prata med Lars slutar det alltid på samma sätt. Vi kör fast, helt enkelt.

Man kommer ingenstans med dig. Det är ju bara ett ekorrhjul det här.

– Ja, exakt. För att ni inte vill förstå varför folk sympatiserar.

Du vill ju inte prata, du vill ju bara gå i ditt ekorrhjul. Prata i stället, våga gå utanför din box. 

Därefter är det slut på vårt samtal – för den här gången.

Det är därför de skapar sina egna flöden, världar och kanaler. Som Lars, som själv skapar bloggar och annat. Men det är inte där den största delen av kommunikationen sker, få hittar till de "sanningssägare" som inte arbetar på några av de etablerade hatsajterna.

I stället använder de sig av redan etablerade kanaler – där man har stor möjlighet att anpassa vad man egentligen vill ta del av. Något som vi alla gör, på ett eller annat sätt. Våra flöden i sociala medier visar vilka vi är.

Att överhuvudtaget sätta sig ner och studera, eller ännu hellre använda, en annan persons Facebookflöde är intressant. På ett sätt ger det en privat inblick som få andra saker gör. Att då ha tillgång till flera olika konton är självklart en fördel som journalist. Vi på Nyheter24 har det, liksom många andra. Det är en form av journalistik som många använder men som få faktiskt pratar om. Det är en vidareutveckling av att Wallraffa, döpt efter den tyska journalisten Günter Wallraff, där man under en annan identitet får tillgång till information som man annars inte hade haft möjlighet att få insyn i.

Vi låtsas helt enkelt vara någon annan. Det funkar precis som ett vanligt Facebook-konto, du skaffar dig ett och ser sen till att bli vän med de personer som du önskar bli vän med. Efter ett tag börjar du själv få vänförfrågningar och sen är det hela i rullning. Plötsligt finns ingången som du inte annars har.

Ett av kontona vi använder släpper in oss i den så kallade "Sverigevänliga" miljön. Vår fiktiva person har vänner som är aktiva inom Sverigedemokraterna, Svenskarnas parti eller andra än mer marginaliserade partier. Men framförallt är hon, för det är en kvinna, vän med många sympatisörer till den miljön. De samlas i grupper, skapar event och knyter nya vänskapsband. Precis som vi andra. 

Men tonen skiljer sig, i alla fall från den som vi har i vårt vanliga flöde. Att bara bläddra är intressant – och inte sällan skrämmande.

Vissa delar är som det alltid är. Sådant som vi känner igen väl från våra egna flöden. Det är små uppdateringar om det vardagliga livet, eller bara länkar till vanliga nyhets- eller underhållningssajter. Ibland ser vi uppskattande länkar till humorartiklar som vi själv skrivit på Nyheter24.

LÄS MER: Den "Sverigevänliga" nätrörelsen – och hur vi tog oss in i den

Men sen har vi den största delen. Den som är politiskt riktad. Den framträder på olika sätt. Ofta är det länkar till vanliga nyhetssajter, men tonen och kommentarerna skiljer sig från det vanliga. Generellt kan man väl säga att det oftast handlar om att misskreditera antingen den som publicerat innehållet eller huvudpersonen i artikeln. Eller båda, för den delen. 

På Facebook skapar sig många en egen värld, anpassad efter de värderingar och åsikter man själv har eller är intresserad av att ta till sig. Man behöver inte se eller känna till det man inte vill. Det ger möjligheter för grupper som tidigare kanske var marginaliserade att samla sig och att sprida sina teser. 

Något som används även av etablerade politiker, till exempel riksdagens andre vice talman, sverigedemokraten Björn Söder. Söder, vars sida på Facebook har närmare 8 000 gilla-markeringar, passade till exempel på att uttala sig efter en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter. En artikel som journalisten Niklas Orrenius avslutade med att förklara att Söder, som var huvudperson i texten, fått kontrollera sina citat.

Trots det valde Söder att gå ut och kritisera såväl tidningen som skribenten. Han skrev att det var "svensk media i ett nötskal" och att det var "väl medvetet från journalistens sida".

Ett inlägg som kommenterades över 140 gånger. Och effekten blir som väntad. Någon skriver att hen redan vet att Björn aldrig skulle säga så och fortsätter med: "media skulle inte finnas, tycker jag". En annan skriver att "man aldrig blir rättvist framställd i media" och att Söder inte borde ha ställt upp.

Ytterligare någon pekar på att "media ägs av afa och nationella fronten". Men Söder stöter även på motstånd. Vissa påpekar att Söder faktiskt fått kontrollera sina citat. Andra går till egna personangrepp mot SD-politiker, någon kallar honom för "elakt smuts".

Men till större delen är det kommentarer som handlar om vilken "agenda" som media i allmänhet och Dagens Nyheter i synnerhet har när de väljer att publicera intervjuer med företrädare för Sverigedemokraterna.

Det är oftast inte högt uppsatta partiföreträdare som styr flödet och delar artiklar. Vanligtvis är det helt "vanliga" människor.

Låt oss till exempel, för det händer ofta, säga att artikeln handlar om Mona Sahlin. Då kan man vara så gott som säker på att "Mona Muslim" används, antingen i delningen eller i kommentarerna. Handlar det om en politiker som kommer från något av de sju riksdagspartierna, "sjuklövern", som inte är Sverigedemokraterna så är den personen oftast en landsförrädare. Samma sak om det är en kändis eller bara en vanlig person som på något sätt hamnat i medierna.

Människor som, antingen organiserat eller spontant, arbetat för att hjälpa till exempel en tiggare är "blåögda", "nyttiga idioter" eller bara helt "idioter".

Men vilka är det då som skriver? Är det de ständigt lika farliga nättrollen eller en hårt organiserad mobb? Nej, oftast inte. Det händer men mest är det bara vanliga människor. Samma personer som delar med sig av delar av sina liv, som pratar med vänner och som delar bilder på sina barn. 

När man tar sig tid att läsa vad de skriver handlar det ofta om att de "fått nog" eller att det "gått för långt". De känner sig inte hemma i Sverige längre, om de någonsin gjort det, och de försöker förstå varför. Anledningar och skäl har de aldrig några problem att hitta.

I sina egna flöden hittar de svaren. Faktum är att det upprepas gång på gång, på gång, på gång. Precis som den åsiktskorridor som sägs finnas på det andra sidan av den politiska spelplanen är den enkelriktad men svårpenetrerad. För varför ska man söka sig vidare, när svaren redan finns där framför nosen?

Framförallt när vad som sägs betraktas som sanningen. Den enda rätta sanningen. 

Samtal i grupper sker överallt och hela tiden på Facebook. Vi hittar likasinnade att skratta tillsammans med, tar del av varandras åsikter och får artiklar anpassade för våra egna åsikter levererade. Det kan handla om att gilla en sida som vill värna om svenskproducerad mjölk, eller en som slår fast att böneutrop och moskéer inte hör hemma i Sverige.

Gruppfunktionen kan också användas för att diskutera partipolitik. Alla riksdagspartier har egna grupper. Men där finns också grupper som startas av personer som inte har någon omedelbar koppling till moderpartierna – men där diskussionen fortfarande kan vara livlig.

"Välkommen in i värmen"

Ett exempel är gruppen "Sverigedemokratiskt forum som är öppet för alla! Välkommen in i värmen!". Den har över 6 000 medlemmar varav vissa är företrädare för Sverigedemokraterna men flertalet är helt "vanliga" människor.

Gruppen är sluten, men det är inte svårt att bli medlem. "Denna grupp finns för att debattera alla viktiga OCH oviktiga frågor i samhället. Så länge ni inte bryter mot lagen så får vilka ämnen som helst tas upp här", skriver administratörerna själva i beskrivningen och slår samtidigt fast att "inlägg/kommentarer som uppfattas som rasistiska eller personangrepp" kommer att plockas bort.

Ett tydligt ställningstagande alltså. Uppdateringsfrekvensen i gruppen hög, och typen av inlägg som delas skiljer sig rejält. Det kan till exempel handla om en artikel från Aftonbladet med rubriken "Många svenskar välkomnar invandring". Det är en text som publicerades av nyhetsbyrån TT den 17 februari och handlar om att svenskarna är mest positiva till invandring i hela EU. Enligt artikeln ser 72 procent av de tillfrågade svenskarna "ganska eller mycket positivt på utomeuropeisk invandring".

En bild som inte delas av många aktiva i gruppen. I stället blir polariseringen tydlig. Över 60 kommentarer är postade under länken och konsensus är att det handlar om något som bör liknas med psykologisk krigföring. Många, väldigt många, pekar också på att texten publiceras på Aftonbladet. En källa som man, liksom de flesta andra etablerade medier, helt enkelt inte litar på – trots att texten är producerad av TT.

Bilden som sprids är att "politiker och media" tillsammans ska ha gått ihop för att dölja den sanning som skulle kunna lösa problemen. Det är ett av problemen som många upplever sig ha – men även tvivel på den svenska välfärden dyker upp. Och inte minst om vems fel det är att tvivlen finns där.

En artikel som delas är publicerad i Upsala Nya Tidning och handlar om familjen Thorén-Brännmark. Det är en sorglig historia om en stor familj som riskerar att bli av med sitt boende då huset de hyrt plötsligt sålts på exekutiv auktion.

Det är en saklig artikel med rubriken "Stressen vi lever under är omänsklig". Personen som delar den i gruppen väljer att skriva "Ingen hjälp om man är svensk.!!!!".

I originalartikeln skrivs ingenting om invandring. Men vad kommentarerna under posten i gruppen handlar om är just invandring. Hur det skeppas skattepengar åt alla håll. Hur invandrarna får miljarder. Någon föreslår att familjen ska byta namn till Mohamed – för då kommer pengarna regna över dem.

Det är vad diskussionen handlar om, och den är oemotsagd. Samtidigt finns det även andra inlägg i gruppen, som inte handlar om de två huvudteserna. Någon post handlar om att det är dåligt att läsa sms när man kör bil. Andra om lantbrukspolitik. 

LÄS MER:Krönika: "Så tog vi oss in"

Men sen finns också den rena rasismen och personpåhoppen. Under en text som handlar om att IS ska ha stenat en kvinna till döds skriver en person att det är "helt skrämmande att såna ska vi ha hit". En annan skriver att "Veronica Palm (socialdemokratisk politiker, reds. anm.) verkar gilla behandlingen".

En tredje skriver att "i rimlighetens namn borde V. Palm få smaka på samma behandling som kvinnan i denna bildserie, eftersom hon är så imponerad av denna religion".

Dessa återgivna citat är en liten glimt av hur verkligheten i gruppen ser ut. En liten del av toppen på ett stort isberg. I gruppen diskuteras vilka vardagliga saker som helst, precis sånt som alla andra pratar om. Men flödet är enkelspårigt, åsikterna homogena, och hatet som backas upp ligger ofta sorgligt nära till hands.

9 februari. En måndag. Det är dags för en av de stora Facebookgrupperna att ta steget ut i vekligheten, från internet ut på gatan. 

Den svenska varianten av Pegida, som i Tyskland dragit stora massor till sig, utannonserade en demonstration på Stortorget i Malmö.

Under ledning av den vid flertalet tillfällen straffade galleristen Henrik Rönnquist hoppades man på att samla delar av sina över 9 000 "gillare" på Facebook för att protestera mot vad man kallar för "islamiseringen av Europa". Nyheter24 åkte dit. 

Bild: TT

Demonstrationen blev, milt sagt, ingen succé. Av massorna man hade hoppats skulle dyka upp syntes uppskattningsvis ett tjugotal Pegida-sympatisörer. Att jämföra med tusentals motdemonstranter. Dessutom hade Rönnquist och de övriga talarna, bland annat den hets mot folkgrupp-dömde provokatören Dan Park, otroligt svårt att höras. Mest för att man inte hade ordnat med någon ljudanläggning utan i stället försökte göra sig hörda med en megafon. Från tio meters håll var det omöjligt att urskilja ett enda ord.

Bild: TT

Men vilka var det då som faktiskt dök upp?

En blandad skara. Någon sa att hen var "där för Sverige", och andra ville inte prata alls. Ytterligare några var desto mer frispråkiga. En av de som positionerade sig allra längst fram var en äldre man. Han beskrev sig själv som en nybliven pensionär som hade drivits till platsen "av nyfikenhet". Han berörde även något som många andra pekar på, som alla hört så många gånger.

– Vi blir tillbakatryckta. Man behöver inte vara rasist när man är realist. Det här med att ta in folk fritt och dela ut permanent uppehållstillstånd. Någon ska betala det. Om du tittar dig runt omkring där så är 80 procent 15-16-åringar som aldrig jobbat och betalat skatt, säger han och pekar mot motdemonstranterna.

Mannen fortsätter:

– Och man behöver inte vara rasist, man kan vara realist och se att där finns en balans.

Nu säger inte jag att du är rasist, men är inte det där något som folk som har rasistiska åsikter säger?

– Varför ska det vara rasistiskt? Du ser ju pensionärerna. Där ska dom dra (pengar reds. anm.) hela tiden, ifrån dom. Dom som fött upp en massa ungar, gubben jobbade och hon gick hemma. Dom har ju ingen pension och sen kommer dom hit och får en bra portion. Dom får flytta var dom vill i Sverige och bli försörjda.

Mannen menar att människor som bott i Sverige får söka sig till Norge för att hitta jobb, men han har inte upplevt det själv. Han är pensionär nu, men har sett sig runt i världen – mer än "ankdammen här".

– För jag anser att det är en jävla ankdamm hela Sverige. Med dom där politikerna som sitter och styr. Jag anser inte att det är rätt att kuva svenska folket och dom andra ska ha mer ersättning än vad svensken ska ha.

Så det är därför du är här?

– Ja, jag ska lyssna på vad dom säger. Jag vet inte vad dom kommer med, men man kan inte döma alla.

Vad vet du om själva organisationen?

– Jag har hört att den är igång i Tyskland, sen kom det inte så mycket mer. Det håller på att tyna ner. Men sen är det så att alla etablerade kallar dom för rasister hit och dit. Så fort man säger något negativt om invandringen så är dom rasister.

Men flera av de som ska vara med och prata nu har ju ändå blivit dömda för hets mot folkgrupp?

– Ja, det är så mycket. Dom kan göra vad dom vill men när nysvenskar, inget folkslag nämnt, slår ner och rånar gamla pensionärer då är det inte rasistiskt. Men skulle du rycka i slöjan på en muslimsk kvinna, då är du rasist.

Men det kan väl vara rasistiskt att rycka i slöjan som du beskriver?

– Ja, men är det inte rasistiskt att vara ett helt gäng och slå ner en gammal pensionär och råna den? Dom slår aldrig ner sitt eget folk, det vågar dom inte. Dom vågar inte slår ner sitt eget folk, dom ger sig på gamla pensionärer. Det vågar dom, för dom får inget straff. 

Mannen överensstämmer med den bild man ofta ser framför sig. Det som länge funnits på nätet men nu tagit sig ut på gatan.

Bilden av en man som av olika anledningar inte känner igen sig längre. En man som tycker att han sätts åt sidan för andra. En man som letar efter svar och sammanhang, och nu tror sig kan ha hittat det.

LÄS MER: Krönika: "Så tog vi oss in"

Han tycker inte att han är rasist – och han tycker inte att han gör något fel.

Men samtidigt är han en man som pratar om att det "svenska folket kuvas" – och en man som går på en uppenbart rasistisk demonstration.

Bildkälla: TT