Det är skillnad på att vara själv och på att vara ensam.

Foki:

Foki skriver ett inlägg om hur det är att resa och göra saker själv och vad som gör att hon inte känner sig ensam och ledsen.

”Jag är egentligen ingen ensamvarg, snarare sällskapsmänniska men ändå älskar jag att vara själv på fredagskvällar, gå på bio själv, äta på restauranger själv och resa själv. Från att känna mig orolig av ensamhet får jag istället en massa ny härlig energi som jag sedan kan sprida vidare till folk i min omgivning.”//Foki

Jag har på ”äldre dagar” (hehe) verkligen märkt av att mitt behov av att ha massor av bekanta och folk runt omkring mig minskat drastiskt.
Jag har gjort mig av med vissa energitjuvar jag tidigare haft runt mig som tog så mycket mer än de gav och som oftast bara ville skuldbelägga en med dåligt samvete för att man inte hörde av sig så ofta som DE ville eller dansade efter deras pipa.
Vänskap HELT på någon annans villkor är ingen riktigt vänskap och således ingenting att ha.

Jag älskar att vara själv. Sitta och läsa, äta mm precis som Foki och mina närmaste skulle aldrig drömma om att ge mig dåligt samvete för det osv.
Men det ÄR verkligen skillnad på att vara själv och på att vara ensam – eller känna sig ensam.
Ibland kan man ju vara i ett rum fullt med människor och ändå känna sig ensammast i världen.

Hur funkar ni? Gillar ni egentid och att vara själv?