Klädföretag vill ha bort Margaux Dietz reklambild

Företaget @notion.of.form, vars klänning Margaux Dietz bär på reklambilderna för sin parfymtrio, har lämnat en kommentar under Instagraminlägget att de varken blivit tillfrågade eller ok:at att deras plagg används till det här och de vill att bilderna plockas ner.
Bakom valet av klänning står stylisten Sara Biederman.

Enligt företaget gäller det ett presslån av klänningen och de vill diskutera det hela vidare med stylisten innan de lämnar ytterligare kommentarer.
Det är också anledningen till att de nu även tagit bort sin kommentar under inlägget.

Efter att även ha fått svar från stylist Sara Biederman så verkar det hela handla om ett missförstånd, då hon meddelar att företaget absolut måste lämna ett godkännande för den här typen av användande av presslån.
Allt verkar nu vara utrett, så slutet gott, allting gott. 😊

Öppet Spår

Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.
Dock undanber jag mig politiska diskussioner, tack!
OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!

Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli sattes på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… 🙂

Ps! Tjafsa mindre!

Vad hände egentligen med Paows lägenhet på Östermalm?

Bild 1:
Paow får frågan om varför hon vill flytta till en liten lägenhet när hon redan har en som är så fin.
Hon svarar att hon alltid velat bo mindre eftersom hon ändå alltid bara är på sitt rum, samt att hon alltid velat bo på Östermalm. 

Bild 2:
Paow får frågan när hon flyttar, vilket hon svarar med att det inte kommer bli av då hennes pappa givit lägenheten på 24 kvadratmeter till sin exfru, eftersom hon tjatat så mycket på honom om den. 
Hon menar att hon egentligen har ”rätt” till den då hennes pappa är ”skyldig henne den” eftersom hon flyttade från lägenheten i Slussen till sin nuvarande för att pappan var tvungen att få loss snabba pengar för lägenheten hon tidigare bodde i. 

Här har jag två frågor.

1. Var inte lägenheten på 24 kvadrat på Östermalm Paows, som hon beskrev köpet av i det HÄR inlägget, där hon insinuerade att hon köpt den med hjälp av sms-lån som hon samtidigt gjorde reklam för?
Hur kan hennes pappa ge bort hennes lägenhet om det är hon som köpt den?
Eller var det bara en lögn?

Skärmdump från Paows blogg

Det är olagligt att ljuga på det viset i reklam, att insinuera att man använt kredit och låneföretag när det inte stämmer  – det skrev det om redan i början av 2020 när Martin Olsson på Konsumentverket sa så här till SvD om en influencer som i sin reklam hävdade att hon använt ett kreditföretag, trots att hon inte hade en enda kredit hos dem.

”I detta fall var det faktiskt så att hon inte haft något lån. Det är ett brott mot marknadsföringslagen. Man får inte använda sig av felaktiga påståenden, eller ljuga”, säger Martin Olsson på Konsumentverket till SvD.

Så om Paow ljög om att hon tagit sms-lån för att köpa en lägenhet så har hon gjort sig skyldig till exakt samma sak.

2. Hon skriver att hennes pappa behövde få loss snabba pengar när han sålde hennes lägenhet i Slussen.
Var inte den lägenheten en hyresrätt? Så tolkar jag i alla fall hennes blogginlägg, så vad är det egentligen hon skriver i sitt inlägg?
Har han sålt ett svartkontrakt då eller?
Kanske inte det smartaste att skriva ut på Instagram inför nära 200 000 följare?

Jag har frågat Paow om det rör sig om en hyres eller bostadsrätt i ett försök att bena ut det hela. 

Att prata träning utan hets

Ofta när influencers skriver om träning så handlar det mycket om utseende, vikt och tenderar att uppfattas som hetsigt.
Därför vill jag lyfta fram Sanne Alexandras inlägg på Instastory där hon tar upp kroppen och träning, och framförallt sin egen kropp efter sin andra förlossning, och gör detta helt utan att prata varken utseende eller vikt. Hon fokuserar på styrka, välbefinnande och smärtfrihet. Att orka med vardagen och ge sin kropp bästa möjliga förutsättningar att fungera så bra som möjligt i livet.

Det gillar jag!
För vad är en smal midja egentligen värd om du samtidigt har så ont i kroppen att du knappt kan sitta upp?
Det finns ju ett ordspråk om sjukdom – att en frisk människa önskar sig tusen saker, medan en sjuk människa bara önskar sig en sak – att bli frisk.
Lite så är det även med smärta.
För en människa med smärta är smärtfrihet viktigare än både utseende och vikt, det är i alla fall så jag resonerar.

Hur tänker ni?

Doftgarderob blir doftgran

Under inlägget om Margauxs doftgarderob ramlade den här kommentaren in.
Influenciska doftgranar är ju en helt maaaaaaagisk(!) idé, särskilt så här i karantäniska restriktionstider där alla influencer värt namnet borde klättra på väggarna av understimlans och eventabstinens.
Så om man inte får göra allt det där som hör den influenciska livsstilen till, vad är då ”the next best thing”?
Jo, att bli påmind om better days gone by and brighter days to come – och hur gör man det enklast?
Med dofter – en doft för varje sak en influencer älskar och är bestulen på i sitt liv just nu.

Så without futher ado, I give you:

 

Bloggbevaknings influenciska doftgransgarderob – bestående av följande doftgranar med doft av:

  1. Skattefritt pressbud
  2. Trångt event med svett och kindpussar för Chimi Eyewear
  3. Avskrapad avokadotoast på frukostevent
  4. Bubbelbrunch på Berns
  5. Utspilld shotbricka från Spybar
  6. Flunsresa till Mykonos
  7. Skaldjursplatå från Sturehof

Vad tycker ni priset borde ligga på?
79 spänn och fraktfritt med rabattkod? 😉

Margaux Dietz släpper doftgarderob

Jag känner mig splittrad.
Jag älskar ju doften av X by Margauxs existerande produkter och är extremt nyfiken på de här andra dofterna, men…
Jag hatar ordet ”doftgarderob” med en sådan passion att jag inte riktigt kan med att betala 595 kr för dem och då eventuellt bidra till att uttrycket sprider sig mer.

Doftgarderob.
Det låter ungefär lika pruttpretantiöst som att kalla sina tjejkompisar för väninnor.
I. Just. Can’t. Do. It.

Succé för Matilda Djerf och Djerf Avenue

Jag har flera gånger lyft fram Matilda Djerfs klädmärke ”Djerf Avenue”,  som ett riktigt föredöme bland andra klädmärken, och då inte bara klädmärken som influencers står bakom.
Deras hållbarhetstänk är imponerande och deras transparens är av ett sällan skådat slag. De redogör till och med för vilka arbetstider fabrikerna har som tillverkar deras kläder.
De har valt bort tags på plaggen eftersom det ändå är det första man rycker loss och slänger, så ur en hållbarhetssynpunkt beslutade man sig för att slopa papperslapparna helt.

Den här typen av ansvarstagande, både ur ett hållbarhetsperspektiv men även sett till villkoren för de anställda, gör att priserna på Djerf Avenue är högre än hos exempelvis H&M, BikBok, Cubus mfl, något som ibland kan skrämma bort kunderna, men inte i det här fallet.
Djerf Avenue har omsatt 17 miljoner kronor med ett resultat på 6 miljoner kronor under sitt första verksamma år, enligt tidningen Breakit, och inte lagt en enda krona på marknadsföring och har heller inte arbetat med några andra influencers.
Istället har de involverat sin community, som de kallar Djerf Avenues Instagramkonto med dryga 100 000 följare, och det är även kunderna som står som modell för märkets kläder och de är kunder av alla storlekar, olika längd mm eftersom man vill inkludera så många olika typer av människor som möjligt. 

Matilda Djerf och Djerf Avenue – som hon driver tillsammans med sin pojkvän Rasmus Johansson – visar att det finns plats för en annan typ av hållbar konsumtion i dagens samhälle.
Det behöver inte bara vara ”mer, mer, billigare, billigare” utan människor verkar helt klart vara beredda att betala lite mer för kläder som tagits fram på ett både arbetsrättsligt schysst och hållbart vis.

Stort grattis till succén, Matilda, Rasums och hela Djerf Avenue-teamet!

Läs även om när Djerf Avenue slog sig ihop med ”Period Packs” och skickade med gratis tamponger med varje order eller donerade dem till en kvinnojour på uppmaning av kunden. 

Pojkrum vs flickrum

Isabella Löwengrip håller på att göra om hemma, och publicerar ett inlägg om barnens rum och berättar vilka färgskalor de ska gå i.
Sallys kommer gå i gammaldags rosa toner medan Gillis får ett grått rum. Trots att detta är väldigt könsstereotypiska färger så är det barnen själva som fått välja på nätet och då valt just dessa.
Så kan det säkert vara, jag menar, bara för att rosa är en typsik ”tjejfärg” som samhället tvingat på det kvinnliga könet så betyder det ju inte att det inte finns tjejer som genuint gillar rosa och gillar som genuint gillar grått, blått eller vad som nu är den typiska ”killfärgen”.
Det blir ju märkligt om en tjej inte FÅR välja rosa och att leka med dockor, för att hon då är en slav under könsnormer, och detsamma för exempelvis bilälskande pojkar.
Hela poängen är väl att barn ska få leka med vad de vill och ha vilka kläder och färger på sig som helst, utan att bli styrda i en viss riktning pga om de är en flicka eller pojke. (Ja, jag ”tvåkönar” för enkelhetens skull men givetvis gäller detta även icke-binära barn)

Med det sagt så måste jag medge att diskussionen under Isabellas inlägg är mer intressant än själva inlägget (lite som det brukar vara här inne) och åsikterna spretar sannerligen åt alla håll.

Kommentarerna handlar om allt från könsstereotyper, till att män och kvinnor är olika skapta, rent biologiskt och att kvinnor är gjorda för att ta hand om barnen, vilket nu då också är fel eftersom mannen ska vara hemma och ”hjälpa till”.
Avslutningsvis finns det en kommentar som tar upp självmordsstatistik och att vi redan är skapta som vi är och att det inte finns någon anledning till att ändra på det.
Som sagt – här spretar det åt alla håll, och allt detta pga lite målarfärg på en vägg.

Vad är rimligt i en sådan här diskussion egentligen?
Hur långt kan man egentligen dra ett ämne innan man helt tappat bort vad det egentligen var man pratade om från första början?

Hur lat får man bli, My Martens?

Absolut, det finns ett och annat ”tips” i det här inlägget, men mest av allt består det av fyra rena reklaminlägg med personlig rabattkod, som vanligtvis publiceras ett och ett för att det betalande företaget ska få exklusiv exponering och inte behöva tävla med andra företaget.
Vad gör My?
Hon tjoffar ihop dem allesammans i ett enda inlägg – bara radar upp rabattkoderna och kallar dem ”grymma rabatter från samarbetspartners”.
Tycker hon att det låter bättre och ”mindre köpt” än ”reklaminlägg för”…?
För nog är det här betald reklam? Varför skulle hon annars ha egna koder från företag hon brukar samarbeta med? Som hon delar ut utan egen vinning? Knappast va?

Hade jag varit ett betalande företag hade jag varit så där nöjd med det här. 
Är det här positivt för någon? Ens för My? För kunderna? De betalande företagen?

Dags att styra upp kommentarsfältet en smula

Då var det dags igen.
Precis som med allting annat i influencervärlden går i cykler  – samarbeten med sponstuttar, samarbeten med barn, vad man marknadsför, delar med sig av eller var gränserna går – så händer samma sak i vårt kommentarsfält.
Jag har från flera håll fått hård kritik för klimatet i kommentarsfältet. Inte för inlägget, men för kommentarsfältet som går åt det helt negativa hållet, oavsett vad inläggen handlar om. Att även positiva inlägg får negativa kommentarsfält,  så det går inte längre att helt säga att det är jag som sätter tonen i mina inlägg.
Till viss del – ja, jag kan vara både hård och brutal i mina inlägg, men det okejar inte att kommentarerna under en granskning av exempelvis ett företag som en influencer promotar fylls av kränkande kommentarer om allt ifrån relationer till utseende, när inlägget handlar om någonting som borde kunna stå, helt på egen hand.

Jag vill vara tydlig med att rasism, främlingsfientlighet, förtal, kränkningar, uthängningar och hat inte är tillåtet i kommentarsfältet och jag skulle uppskatta om alla ”OT-inlägg” som inte handlar om influencers sparas till Öppet Spår.
Jag vill även uppmana er att vara mer sakliga i era kommentarer och diskutera relevant till inlägget.
Exempel: Låt ett inlägg om smygreklam handlar om det och relevanta utsvävningar. Att kommentera någons utseende är inte relevant.
Utseende i samband med sponsrade inlägg, där en viss typ av look, fillers, operationer eller annat marknadsförs tycker jag kan vara relevant att diskutera då influencern mer är en vandrande reklampelare för ett företag som vill ha följarnas pengar, än en privatperson.
De marknadsför en produkt som de helt enkelt stoppat in i sig själva eller på annat sätt använt på sin kropp. Produkt som produkt.
Det är skillnad på att ha åsikter om samarbeten och resultatet av dessa samarbeten som bygger på utseende och att slänga in kränkande åsikter om någons utseende som inte har någonting med inlägget att göra.
Influencers har själva valt att bygga sina varumärken kring sina personer, absolut –  men det betyder inte att vad som helst är tillåtet.
Absolut inte!
Så lite fingertoppskänsla skulle uppskattas.
Jag VILL inte behöva modda mitt kommentarsfält hårdare eller att alla kommentarer ska behöva godkännas manuellt innan de syns, och det vet jag att ni inte heller vill, eller hur?

Jag skulle också vilja slippa alla språkpoliser som sitter beter sig om att kommentarsfältet vore någon typ av nobelpris-nominerad bok, och som bara letar efter fel att hugga på.
Kritisera MIG om jag skriver som en kratta – jag kör alla mina texter genom ”pages” på datorn men ibland smiter någonting igenom ändå – men skit i kommentarsfältet.
Det är mitt jobb att skriva den här bloggen och borde ha någon typ av minimigräns för textkvalité, men alla som skriver kommentarer gör det frivilligt och utan ersättning.
Sätt dig på händerna om du känner att ett syftningsfel gör dig topp tunnor rasande, eller att någon skriver ”dem” istället för ”de”, men bespara kommentarsfältet dina pekpinnar.
Använd dem till att grilla pinnbröd på istället.
Går innebörden i en kommentar fram så är det gott nog. 🙂

Tack på förhand.