Sanna Bråding:
Att Sanna Bråding är så där uberfertil kan inte ha undgått någon som läst hennes bok ”För mycket av allt”.
Jag tror fan i mig – om jag inte minns helt fel – att hon blev gravid i princip samma dag som hon gjorde en abort – någonting som inte ska vara möjligt.
När hon blev gravid med minsta sonen Lakkie-Bee så trotsade hon återigen naturens lagar genom att ha sex 8(!) dagar innan ägglossning och ändå bli gravid.
I sitt senaste blogginlägg beskriver hon så där ärligt, öppet, rått och avklätt som bara Sanna kan om känslorna kring att ha blivit gravid igen just efter att hon och pojkvännen brutit upp ännu en gång och inte ens pratade med varandra.
Där var dem. Så där tydligt lilablå som de alltid är. Jag var gravid!
Jag sjönk ihop på köksgolvet gråtandes. Allt stannade. Jag grät och jag grät och jag grät.
Tusen tankar flög runt inom mig. Alla planer om framtiden, om relationen, jag som ensamstående tvåbarnsmor. Jag var helt matt, tom.
Hur kunde det hända??? EN gång hade vi sex, En gång, 8 dygn innan ägglossning?! Jag var helt tom. Spermier kan inte leva 8 dygn enligt forskning. Och allt stämde (dubbelkollat med gynekolog efteråt med dagar, ägglossning etc. Undersökt och fått det bekräftat. Även hon skakade bara på huvudet och sa leende ”men har du någonsin stämt in på forskningen Sanna?”)//Sanna
Det är ju inte vad man förväntar sig i bloggvärlden!
Det ska ju vara magi a la GabJoss eller gråtmilda inlägg där lyckan över detta nya liv praktiskt taget svämmar över och ut på tangentbordet.
Det närmaste jag kan dra mig till minnes är när Elaine skrev om sin mans reaktion när hon berättade att hon var gravid med deras tredje barn. Han behövde några veckor på sig att smälta nyheten och de pratade inte om graviditeten på hela 8 veckor.
Sannas inlägg är en motpol till alla denna gråtmilda magi helt enkelt. Och för den som nu känner att ”hur har hon mage att beklaga sig över en graviditet…tänk på alla de som inte kan få barn!!” så kan jag lugna ner med att inlägget avslutas på ett betydligt mer positivt sätt:
I januari så föddes vår älskade lillebror Lakkie-Bee. Lika självklart som jag tänkt den där morgonen i duschen.
Vad hade livet varit utan dig? Jag är såå tacksam över att du kom till oss. Du tryckte dig ned till mig mot all odds du kraftfulla resenär.Tack för att du blev vår treenighets tredje hörn. Tack för att du kom med lugn och balans min lilla Buddha. Du är så älskad av oss alla <3
Livet blir sällan som man tänkt sig. Det blir oftast bättre. Men det är du själv som måste se till att göra det bra.
Kärlek!!!//Sanna
Så bara för att man inte känner den gråtmilda glädjen på en gång så betyder det inte att allt kommer bli precis som det ska i slutänden.
Men det kan ju vara skönt att veta att man varken är ensam eller onormal om man känner precis som Sanna från början.
Föregående inlägg 