Hannalicious:
Det är så EXTREMT lågt av er att stå med pekpinnar och tycka och tänka något om mina upplevelser och vad jag känner, tycker och tänker. För ni har ingen aning. Alla är olika och alla har olika liv och olika känslor kring stress. Hur kan man bli provocerad eller arg för hur någon annan känner sig? Hur jag mår och hur du mår har ingenting med varandra att göra. Och vem bestämmer vart gränsen går när man är stressad eller inte?
Att gå på spa, middagar, fixa naglarna och göra i ordning en frukost med risifrutti ingår i mitt jobb. Jag går inte på events för att umgås med vänner och ha kul (självklart ser det säkert ut som så ofta eftersom att de flesta av mina vänner också bloggar och några gånger är det ju också mer pleasure än business). Men främst är jag ju där för att få bra kontakt med de olika varumärkena för potentiella samarbeten och för att synas och visa upp mig, mitt varumärke och mina sociala medier.//Hannalicious
Nu verkar den Licious Hanna snappat upp hur hennes beklagande inlägg uppfattade som jag skrev om här.
Hanna har en poäng här – alla har rätt till sina egna känslor och det kanske kan uppfattas som lågt att kritisera hennes ”jobbiga” livsstil men det finns också någonting som heter perspektiv.
Givetvis slutar inte inte ditt brutna ben göra ont bara för att att jag brutit båda mina, men kanske att hennes hektiska livsstil skulle framstå som så överväldigande om hon tog in lite andra verkligheter – inte bara den som hon och hennes influencervänner lever.
Jag känner mig otroligt privilegierad som får arbeta med den här bloggen. Nej, jag är aldrig riktigt ledig och kan aldrig riktigt släppa jobbet, men fördelarna som det för med sig väger upp det så mycket att jag skulle skämmas om jag klagade över det. Bara att inte behöva väga semesterdagar på guldvåg för att få dem att räcka till när barnen har lov…
Den enda gången jag bad om lite förståelse var när jag var i USA med Magnus och vi faktiskt hade semester tillsammans och jag tidsinställde mellan 4-6 inlägg varje dag som kom upp lite knasigt pga tidsskillnaden.
Men det var ju tack vare bloggen och er som jag kunde göra den resan. Så ja, även om det kanske inte är så roligt att aldrig ha en hel dag ledig någon gång så skulle jag aldrig drömma om att beklaga mig över mitt jobb. Jag har jobbat skift, jag har jobbat natt, jag har städat hotellrum, arbetat som personlig assistent, jag har gått in i väggen två gånger så jag vet hur det är att ha fysiskt och psykiskt ansträngande arbeten på ett sätt som jobbet som bloggare/skribent aldrig ens kan komma i närheten av. Äntligen har jag möjligheten att styra över mitt arbete och mina tider och jag är evigt tacksam för det och skulle aldrig håna de som kämpar där ute genom att beklaga mig över mitt jobb. Sjukskrivna, ensamstående föräldrar, studenter, de som inte vet hur tusan de ska få ihop vardagen eller de som inte alls får den lön de förtjänar för det arbete de utför.
Kanske kommer min förståelse och ödmjukhet från att jag faktiskt haft vanliga jobb? Kanske skulle Hanna må bra av att jobba lågpass på Restaurang Morten Trozig i Gamla stan där man fick springa i stentrappor 16 timmar om dagen under ett ”långpanna” med svintunga tallrikar eller ta ett nattpass som personlig assistent åt en liten tjej som enligt läkare kunde dö varje natt om man inte hade koll på hennes syresättning och vätskenivåer?
Jag vet inte, men vi behöver göra någonting åt den här nya generationen av Influencer och ungdomar som vill bli chefer direkt efter gymnasiet – om de ens går klart skolan – utan varken utbildning eller erfarenhet. De kommer bli vårt fall.
Föregående inlägg 