Jag har funderat på om jag ska dela med mig av detta då jag fått kommentarer som ”Varför MÅSTE du skriva om att du är nykter?! För att få en klapp på axeln och höra att du är duktig?”.
Jag väljer att skriva om min nykterhet, mitt återfall och mitt val att ta hjälp för att jag är stolt över mig själv. Och för att jag vet att ni är fler där ute som är eller har varit i min situation. Där ett glas vin leder till ångest, trasiga relationer och minnesluckor. Jag vill vara mitt bästa jag och kan jag hjälpa/stötta/peppa någon annan är det värt det. // Angelica
Jag beundrar Angelica som vågar vara så ärlig och transparent i sitt inlägg.
Kanske finns det någon där ute som behöver höra det hon har att säga, precis just nu?
”Det gick så bra… tills det inte gjorde det längre”.
Jag skulle tro att den meningen sammanfattar ganska många människors återfall.
Beroendesjukdomen är en lömsk liten orm som kan viska saker i ens öra, och vara extremt övertygande.
Kanske kan Angelicas inlägg hjälpa någon att inse att det faktiskt är ORMEN som är törstig och gapar efter ett glas, och att man faktiskt kan slänga ut den genom fönstret istället för att tysta den med en drink?
Föregående inlägg 