Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!
Glad midsommar Camilla!
Therese Lindgren berättade i story idag att hon blev så irriterad på Anders igår så hon packade in alla djuren och åkte till stugan, där hon ska fira midsommar själv.
Minns förra året att hon berättade att hon blev förbannad på honom och i stortsätt körde ut honom från stugan och sa att han får åka hem till lägenheten.
Ni som är i förhållande, är det vanligt att man gör så? Brukar ni bli så arga att ni bara packar och drar iväg?
Menar inte att döma, har bara aldrig hört att någon gör så och får en klump i magen när hon säger det.
Varför får du en klump i magen egentligen?
Tror inte alls det är ovanligt att man får ett bryt på sin sambo/man/partner emellanåt. Det är inte alltid lätt att dela allt med någon och ibland vill man vara ensam en stund, eller några dagar.
Jag ser inget konstigt med det.
(Hade dom dock haft barn hade jag bara velat vara säker på att barnen inte behövde bli involverade i deras lilla bråk)
Vet inte riktigt. Tänker att dom bråkat och det väcker något minne som ligger i bakhuvudet till liv typ, kan inte riktigt sätta fingret på det.
Absolut bra att vara ifrån varandra ibland, det tror jag är nyttigt för alla olika sorters relationer man har till människor. Men just det att slänga ut någon, bli förbannad och bara åka och fly iväg typ är det jag tänker på.
Bekanta till mig grälade, han tog bilen och stack iväg. Råkade ut för en bilolycka och dog….
Det lärde mig att inte sticka iväg när man är osams.
Men fy fan vad hemskt! Man borde aldrig skiljas som ovänner, somna osams med något eller liknande. Förlora någon är det svåraste som finns, tänk då om man även bråkat och det sista man sa var något elakt?
Ja precis. Det har följt mig hela livet. Aldrig sticka iväg osams.
Tänkte så förut också men har nog landat i att det sista man säger eller gör inte tar bort allt annat som har sagts och gjort. Man kan dö när som helst och det kan inte vara endast de sista orden som betyder något. Dock bra att bli påmind om livets förgänglighet och inte ta det för givet samt försöka göra så lite skada som möjligt hos emot andra och emot sig själv.
Det handlar ju inte om orden. Det är ju känslan av att vara osams, och aldrig kunna bli sams igen.
Klart det inte tar bort att det som varit bra under livet men det är ju väldigt rationellt tänkt och inte alls säkert att det känns så om man skulle hamna i den (ändå rätt osannolika) situationen. Dels känslan av att personen inte mådde bra när hen dog (ledsen/arg), dels att det inte hade behövt hända om man kanske inte sagt x, att det sista man gjorde var att vara ovänner.
Skillnad på att dra i ren ilska och att planera några dagar iväg för att man känner att man behöver lite space ju.
Verkligen! Klart man kan ta tid för sig själv även i en relation men att vara så explosiv och reaktiv känns inte sunt.
Jag har en släkting som har autism och den är väldigt impulsiv i sina uttryck ibland och har svårt att reglera sina emotioner. Den har svårt att vara flexibel och kan lätt åka hem från sommarstället om man måste stuva om i schemat pga. risigt väder eller att man oväntat får gäster som ville titta in innan chansen att ses försvann.
Den här släktingen behöver känna sig trygg för att inte bli rädd och dra igång på alla cylindrar. Om jag inte minns fel berättade Lindgren att hon har fått diagnosen autism. Det innebär att det finns saker som hon behöver jobba mycket på i livet och i en parrelation. Tror mig ha förstått utifrån det hon har delat med sig att hon bär på mycket skam (dolde jättelänge sitt dagliga alkoholbruk och även sitt mångåriga cigarettbruk). För jättemånga år sedan skrev jag till henne och frågade om hon visste att autism kan ge upphov till mycket ångest och tyvärr missas mångas autism i vuxen ålder (särskilt flickor och kvinnors autism tenderar att missas av vården). Hon hade en period nämligen när hon pratade om sin intensiva ångest som hon medicinerade för och gick i terapi för, men få saker tycktes lätta på hennes ångest och hon hade jättesvårt att placera roten till ångesten.
Deras relation är inte hälsosam och jag får känslan av att hon hittar in i sin trygghet genom att kontrollera rätt minutiöst vad relationen består av. Notera att det är Therese som bestämmer vad de ska göra. Anders verkar mest hänga med och hålla med henne när hon ställer honom retoriska frågor. Till saken hör att ingen står ut med att bli osynliggjord, där man bara förväntas acceptera den andres planer och enbart ska vara något verktyg som bekräftar den andra. Till slut brister det och jag skulle gissa att när Anders mellan varven får nog och försöker stå på sig blir det rörigt inne i Therese. Det kan också vara så att Anders brist på gränssättningar gör att han håller saker inne och sen kokar det över.
Oavsett blir det alltid en reaktion förr eller senare när någon tvingas in i en roll av att vara underordnad sin partner.
Jättesynd att Therese tappar det och inte lyssnar in istället! En relation bygger på ömsesidig hänsyn och en förmåga att lyssna in och kunna kommunicera och annat viktigt. Det går inte att gång på gång storma ut för att känslorna känns för stora att hantera.
Det här ska inte misstolkas som utstormning och kontroll i relationer med systematiskt fysiskt våld. Det kan jag inte uttala mig om för deras del, även om det psykologiskt och emotionellt faktiskt går in i det här.
Fast här pratades det ju om att vara osams och sticka.
Nej absolut inte. Kan bli arg/irriterad men har aldrig dragit på det sättet/kastat ut nån. Skulle behövt vara nåt riktigt allvarligt för det.
Jag skulle nog inte dra bara men vi har barn. Tycker det låter sunt att dra istället för att eventuellt fortsätta och eskalera ett bråk. De har ju inga barn som påverkas och de kastar inte ut varandra. Det kanske funkar bra för dem.
Tillägg. Menar att de inte kastar ut varandra på gatan iaf. De har flera boenden.
Jo absolut, men att det ens går så långt känns inte sunt.
Men det kanske inte går så långt. Det kanske inte är så att hon stormar ut utan stoppar innan och säger att hon behöver tid själv. Det behöver inte vara så dramatiskt som folk skriver här.
Det är bättre att ta hjälp av en professionell och lära sig att reglera sina emotioner.
Det är inte okej att om och om igen ta till samma destruktiva handling. För partnern blir det fruktansvärt obehagligt att bara bli lämnad på det sättet mitt i en konflikt. Det är en bestraffning som inte ska vara i kärleksrelationer.
När personen lär sig att reglera sina emotioner kan den stanna, men göra gränssättningen att den behöver varva ner och sedan återuppta att kommunicera kring problemet.
En relation innebär inte att man kan behandla sin partner hursomhelst och sen vifta bort det med ”men det är ju sån jag är”.
Tror att om båda mår bra i sig själv så blir inte bråk så dramatiska utan istället för att dra så tar man en paus i grälandet (de ilskna känslorna finns kvar) och funderar och sansar sig för att sen prata ut. Självklart tar det mer eller mindre tid att komma till prata ut punkten. Vi städar ofta när vi grälar så då går vi på varsitt håll och städar och sen så tar en av oss steget att börja prata. Låter inte riktigt hälsosamt för en själv att bli så arg att man tar sitt pick och pack eller kastar ut den andra. Har folk i min närhet som håller på så och de mår inte bra (varken i relationen eller sig själva).
Låter väldigt klokt att göra något på varsitt håll men under samma tak tills man lugnat ner sig lite så det går att prata ut och så.
Känns inte hälsosamt att dra eller slänga ut, låter väldigt stormigt och jobbigt.
Kan förstå känslan att man behöver space och vill vara själv men låter lite trist det ska ske i samband med bråk och vid en högtid som kan vara mysig att fira/vara tillsammans på.
Nä, går ut ur rummet om jag blir sur men inte mer än så.
Har aldrig haft tanken att storma ut pga ett gräl/bråk. Eller haft en partner som stuckit.
Låter inte normalt alls. Har så svårt för vuxna som beter sig som tonåringar.
Jag har varit gift med min man i 19 år och har aldrig känt behovet att dra iväg på det sättet. Jag tycker att det är lite konstigt att göra så. Inte nödvändigtvis fel utan bara konstigt utifrån hur jag ser på saken.
Aldrig dragit hemifrån eller slängt ut partnern. Däremot bytt rum för att ”slippa se honom”. Men sen lugnar man ju sig relativt snabbt… Vi är dock duktiga på att göra andra saker med och sitter inte ihop även om vi har varit tillsammans länge. Funderar på om i Thereses fall att de blir väldigt tighta pga begränsat liv utanför förhållandet? Inte följt henne på ett tag men förr var det ju inte så mycket annat socialt liv
Hmm nej jag tycker personligen att det låter omoget, sorry. Visst, om man precis hittat sex-sms från sambons kollega i hans mobil, då kan det enda rimliga vara att sticka därifrån och andas ut för sig själv. Men om det bara är ”normalt tjafs” så tycker jag man kan gå in i ett annat rum, fundera lite, och sedan gå ut och försöka kommunicera som vuxna människor.
Håller med…
Tror det där är ett väldigt medberoende-förhållande. Men dom är vuxna så inte vår business.
Nej det är inte vanligt att packa ihop alla saker å dra iväg från sin man eller fru eller seriösa partner. Klart man bråkar å är oense ibland men förhoppningsvis inte konstant. Varför hon berättar det är väl det mest märkliga. Min uppfattning från förr är att hon berättar mkt ofördelaktiga detaljer om A och att det då är synd om henne, det var där nånstans jag slutade kolla på henne. Fick inga bra vibes.
Jag hade fått panik och blivit väldigt ledsen om min man bara stack iväg för att han var irriterad på mig. Känns inte sunt att bråka på sättet Therese och Anders gör.
Mitt ex var så.
Nu i efterhand ser jag ju att jag borde ha lämnat så mycket tidigare. Det var en ständig osäkerhet och rädsla för att ta upp saker jag ansåg vara problem. Det slutade alltid med att han var offret och drog iväg. Jag kommer aldrig acceptera ett sånt beteende igen.
Blir det sådär häftiga bråk tycker jag ärligt talat att man är ihop med fel person. Aldrig varit med om att någon lämnat platsen pga ett bråk.
Jag är en sån som drar hemifrån när jag blir riktigt arg, händer ca 0-3 gånger/år. Gift, har tonårsbarn. Jag har alltid haft detta flyktbeteende. Min man låter mig få vara ifred och komma hem när jag känner mig redo, tar ca 1-4 timmar. För mig handlar det om att jag kommer till en gräns där jag inte längre kan härbärgera mina känslor och jag tappar kontrollen. Så min flykt handlar om att jag lugnar ner mig.
Så gjorde min mamma när jag var liten.
Jag var LIVRÄDD varje gång att hon inte skulle komma tillbaka. För jag var liten och förstod inte. Nu föregicks det alltid av högljudda gräl mellan mamma och pappa, kanske är annorlunda för er.
Du kan få hjälp med det här? Dina tonårsbarn vet inget annat men de har rätt att få stöd i det här beteendet som du även utsätter dem för då de lever i familjen.
Inget barn ska behöva anpassa sig efter en förälders gränslöshet på det här sättet. Det du gör skapar sår och ärr i barnen!
Jobbig osäkerhet för din familj.
Nadiakenza som tycks njuta av att göra vintern på sin svårt lungsjuka son ?
*content
Hon menar på att hon gör det för att sprida kunskap, bara det att ingen inklusive mig själv förstår varför han emellan åt verkar sväva mellan liv och död. Hon är så inkonsekvent i sitt berättande. Men ja, respektlös att fortsätta dundra ut content på en snart 3åring som ligger uppkopplad med slangar mot maskiner.
Man kan sprida kunskap utan att hänga ut sina barn eller nämna sina barn. Jag tycker det känns utstuderat av henne att inte berätta allt och säga att hon berättar senare. läsarna vill ständigt veta mer och hänger kvar. Men sen berättar hon bara en liiiten del och hintar om resten.
Du verkar ju vara insatt nog för att vara en av dem som hänger kvar i hopp om att få veta mer? Om alla bara slutade följa henne så skulle hennes son inte bli uthängd även om hon försökte.
Jag kollade in ibland för länge sen. Men slutade. Men får sen nyligen upp kontot då och då när jag scrollar. Sen har jag läst de kommentarer som kommer upp här.
Vad är han för sjuk? Åkte de inte utomlands med ungarna?
Du har nog inte helt fel, får bara känslan att hon kanske inte är smart nog att kalkylera ut en sån sak. Men inget förvånar mig eg längre.
Tror inte man behöver vara speciellt smart för det. Det är väl vad de flesta influenser gör. De märker vad som funkar, vilka inlägg som gillas, kommenteras och delas. Hon har ju faktiskt på ganska kort tid gjort en karriär som influenser med allt vad det innebär, samarbeten, podd, hänger med andra influenser osv.
Du skrev typ samma i ös igår men då la du till att sonen har en intellektuell funktionsnedsättning, vart har du fått det ifrån?
Men gud…
Vilken pajas till människa du är, Lovisa. Intellektuell funktionsnedsättning är nog snarare du som har med din dynga. Var det kanske du som nyligen slösade på Socialtjänstens resurser också? Sluta vara så bitter över en kvinna som kämpat med sina tre sjuka barn. Jag unnar henne att hon fått en stor kanal och kan försörja sig och barnen på annat än bara mannens lön, för jag har svårt att tro att hon kan vareta sin vanliga jobbfunktion med tre förskolebarn varav en är svårt sjuk.
Bara så alla är OBS – Lovisa är TS. Menar självklart INTE Alma ??
Jag har aldrig orosanmält Nadiakenza. Läste nyss inlägget då jag enbart tittat på hennes storys tidigare som jag reagerat på. Avundsjuk är jag absolut inte, hon verkar leva i en mardröm. Är du avundsjuk? Däremot reagerar jag starkt på de utelämnade storys hon lägger ut på sin sjuka son och att hon gör content på hans lidande.
Vad vet du om hennes intentioner? Man behöver inte alltid tro det värsta om andra människor.
Funderar mest på hur svårt sjuk han är. Alla incidenter och inläggningar har vi gått igenom (som hon och hennes son) just för att de har kraftig förkylningsastma som kommer vid minsta lilla. Såhär hade vi det i 3 år. Tills de tog bort polypen bakom näsan i princip.
Min sons syresättning var nere på 79 flertal gånger. Men det är ju behandlingsbart och inte en livsfarlig dödlig sjukdom. Att bli inlagd då och då med ett infektionskänsligt barn med astma är inget ovanligt eller något och kalla allvarligt lugnsjuk.
Då hade de inte ständigt skrivits ut efter 48 timmar och göra en utredning var tredje månad, då hade han övervakats ständigt och blivit inlagd med restriktioner tills barnet var helt friskt.
Men det har hon väl sagt att det till viss del är men att det också inte hittar hela orsaken..?
Hemmiljön hos sjuka barn är väldigt viktig.
Man hittar väl aldrig hela orsaken till astma om den inte är orsakad av allergi eller andra miljöfaktorer. Min dotters astma var fruktansvärd i den åldern. Nu har den växt bort. Varför hon fick astma? Ingen vet och det är vanligt att det är så. Inget som var något mysterium eller dramatiskt även om det var påfrestande att åka in ofta för syrgas.
Till J,
Hur upptäcktes det med polypen bakom näsan?? Vad gjorde man för undersökningar? Har bett om vidare utredningar då vi misstänker samma eller något med körtel men de envisas hela tiden bara med medicineringar som inte hjälper.
Vi fick en remiss till öron-näsa-hals där de gick in med en liten kamera i näsan (ej poppis) och såg att den var förstorad, läkaren sa att den kan försvinna av sig själv i skolåldern (mitt barn var då typ 3) så vi valde att operera. Så enkelt tog en kvart och uppvaket max en timme, var helt sig själv direkt vi kom hem som att inget hänt.
Be om remiss till ÖNH eller skicka in en egenremiss! BVC missade problematiken trots att det hade påpekats flera gångar. ÖNH konstaterade direkt 3 bakteriella diagnoser i ÖNH-regionen och polypen bakom näsan
Är det du som socanmäler dem? Plus Mariette, Fann*days, osv…?
Kan det vara så att folk vill få stopp på att influenser hänger ut sina barn samtidigt som de faktiskt inte anmäler?
Den personen jag tänker på verkar dock vara en slags rättshaverist snarare än genuint orolig för barnen.
Nej, inte i denna pajasens (”Lovisas”) fall.
Garanterat är det samma personer som upprepat ondgör sig här som sitter och socanmäler. Förmodligen har dom nån störning eller psykisk sjukdom själva som gör att de går så upp i olika influencers.
Ja verkar finnas en riktigt störd person som socanmäler alla hon stör sig på. Hon verkar gilla att hitta på att det finns alkoholproblem (troligtvis hon som anmält Patri**a och NadiaKenza) och anklagelserna påminner om varandra en del. En knäppskalle, inte någon som bryr sig om barnen alls tyvärr.
Nej. Varför har Nadiakenza blivit orosanmäld?
Bara kollat hennes storys tidigare men läste precis inlägget om anmälan. Vilken ångest ?
Det är helt sjukt att vissa socanmäler bara för att de stör sig på en person. Samma med Fann*days. Någon orosanmälde att hennes foster i magen (!) kanske skulle få en dålig mamma. Helt sjukt. Finns en person som ofta skriver kommentarer här som alltid är sura och bittra, riktade mot kvinnliga influencers som är lite ”mindre” (alltså inte Bianca, utan snarare Nadia då). Jag misstänker starkt detta är kvinnan som socanmäler till höger och vänster och även härjar på fb-forumet. Vidrigt att slösa viktiga resurser på det viset!
Jag håller såå med dig. Ett oacceptabelt beteende.
Ja, garanterat. Lovisa hittar på funktionsnedsättningar och verkar grovt avundsjuka på Nadia.
Visst är det FruKrokodil ni tänker på? Verkar helt besatt av flera influencers. Alltså på ett osunt sätt. Som att hon frenetiskt uppdaterar deras instagramkonton. Tvivlar stark på att något hon berättat om sig själv stämmer. Vem kan ha flera barn men ändå tiden att sitta och skriva i flera olika trådar, hon har koll på dem alla. Tror det är en väldigt ensam kvinna som känner gemenskap i hatet.
Detta var spännande! Har också reagerat på krokodil. Hen påstår ju dock att hen jobbar natt inom vården och fördriver tiden i den tråden.
Ja vore väl sannolikt om hon skrev om nätterna, men det är ju dygnet runt. Alla tider på dygnet. Undrar om trolljägarna
finns kvar. Vore så intressant att se människan bakom alla dessa påståenden hon vräker ur sig. Det är ju inte bara en hon har ”koll” på…så att säga.
Japp… Finns en till person som socanmälts av (troligtvis) samma galning men hon har privat konto numera så vill inte outa henne. Men samma skit där, påståenden om det ena och andra, allt inspirerat från ett instagramkonto. Hur kan man vara så galen? Det är obehagligt.
Ja det där har jag också noterat. Helt besatt av att hitta skit om dom. Läskig människa.
Hade varit otroligt roligt om Frukrokodils identitet läckte. Mest troligen är hennes eget liv otroligt tragiskt.
Tror inte någon är avundsjuk på Nadias liv. Hon verkar ha det jätte tufft.
Jag tror inte riktigt på avundsjuka, däremot något slags ”störa ihjäl sig på”-syndrom. Vi alla stör oss på vissa influencers men denna person tar det för långt.
Absolut inte avundsjuk. De verkar leva i en mardröm! Däremot reagerar jag starkt på de utelämnade storys hon lägger ut på sitt svårt sjuka barn.
Tips på någon somrig film? ?
Varit ute hela dagen, ätit gott, umgåtts, badat, plockat lite kantareller och haft det bra. Men nu när jag kom hem till en tom lägenhet kändes det lite deppig, så vill stanna kvar i sommarkänslan på något sätt.
Trevlig midsommar på er allihop?
Tom lägenhet var att ta i, katten var ju här ?
Enda filmen jag kommer att tänka på är Sommaren men Göran och Den bästa sommaren.
Ska nog kolla lite på Saltkråkan och Barnen i Bullerbyn, har för mig det finns midsommaravsnitt på dom båda.
Vi ska titta på howards end kl 22. En av mina favoritfilmer. Älskar den filmen. ❤️
Aldrig hört talas om ens tror jag, ska kolla upp:)
Va den är jättekänd men har några år på nacken. För romantiker. Fantastiska skådespelare.
Sommaren med Göran.
Den kan ses om och om igen.
Älskar den! Sett den väldigt många gånger och blir kanske den om jag inte hittar något annat:)
Änglagård är fin med. Riktig svensk sommar.
Änglagård har jag aldrig sett, alltid tänkt att man borde se den. Får nog bli den 🙂
Rasmus på luffen
Jag har maraton med ”Sommaren med släkten” (serien). Älskar den!
Började kolla på den nu, den är mysig och rolig:) är på säsong 5, började se den i våras någon gång. Är den avslutad eller kommer det fortfarande säsonger? 🙂
Vet inte varför jag frågar när jag kan googla själv?
Haha! Det kommer en säsong 7, oklart när dock. Längtar! ?
Åh jag har också Sommaren med släkten-maraton just nu!
Midsommar
Är inte det en skräckfilm? Eller hemsk film?
Men låter somrigt och fint ?
Haha ja det är det
Titta inte på den i dag. Den är grymt otäck. Kommer förstöra din kväll. Hua.
Sämre film får man väl leta efter?
Stockholm boogie är ju skön!
Åh, den var länge sen jag såg! Bara sett en gång tror jag. Synd den inte finns på svt, netflix eller något :/
Inte film men skärgårdsdoktorn, midsommaravsnittet passar extra bra idag!
Den bästa sommaren ligger på svt play judt nu och den är ju bra!
Kollade på Skärgårdsdoktorn för någon månad sen, sen är så mysig? Alltså tänk att bo sådär, hade fan kunnat nöja mig med Sörens skjul ?
Mmm eller hur, men allt är inte inspelat på samma plats dock…
Men drömde om att bo sådär förr, var helt starstrucked!?
En miniserie på Netflix som hette ”Midsommarnatt” kom i år. Men om du vill se en riktig klassiker finns ju alltid Bergmans Sommarnattens leende. (Den finns på cineasterna. Sommaren med Monica också).
Favoriten är ju klassikern SOS En segelsällskapsresa (alltså en Åberg-film) , den såg vi imorse:) Det är den då de firar midsommar i skärgården
Cant by me love på Disney +
Svt play visar just nu Howards end och Ett rum med utsikt, värda att se och se om.Utspelar sig på sommaren i Italien och England.
Ja, de är mycket bra. Och Daniel Day Lewis är helt obetalbar som Cecil i den sistnämnda. ?
Du har ju redan fått en massa tips, men tänkte dänga till med en riktig klassiker: ”Sommarnattens leende”. Härlig!
”Under solen” med Rolf lassgård och Helena bergström 🙂
Finns det en film som heter jordgubbar med mjölk? Har för mej det. Många tycker om den.
Jordgubbar med riktig mjölk. Med Janne ”Loffe” Carlsson.
Den heter jordgubbar med riktig mjölk.
Önskar er alla en fin midsommarafton, vart ni än är eller hittar på. Själv önskar jag så innerligt att jag tillhörde ett riktigt kompisgäng, istället sitter jag hemma i min pyjamas och vill att dagen snart är över. Jag är 30 år och har visserligen några kompisar här och var, såna jag lärt känna på vägen (fd kollega, skolkompis, barndomsvän och så). Så jag är medveten om att jag samtidigt ska vara tacksam, för det finns dom som inte har någon alls… men det gör verkligen ont inom mig en sånhär dag som midsommar när man ser alla inlägg på Instagram & facebook om hur precis alla verkar ha kompisgäng som dom är med och firar. Jag är liksom inte den man tänker på inför högtider och det blir så tydligt idag. Kompisarna jag har träffar jag på tu man hand för att sen se hur dom på högtider umgås med ”sina gäng”. Lite som att jag är statist typ. Och jag vet att man kan försöka bjuda in sig själv, men det vore roligt att få vara med utan känslan av att jag har trängt mig på för att få vara där. Jag försökte lite försiktigt och frågade en kompis i våras om hon har planer inför idag, och att vi annars kunde samla ihop olika personer och ha något firande tillsammans. Men hon svarade ungefär ”Gud vad kul det låter! men vi har redan planer!?”
Ingen inbjudan eller nånting, ingen fråga vad jag ska göra. Det var mer som att hon ville byta ämne direkt. Och sånt gör rätt ont, det hade nog nästan varit lättare om jag hade inga vänner alls. För då hade det funnits en rimlig förklaring att jag inte blir tänkt på, för jag finns inte i folks liv då. Samma sak var det nu med en annan vän, jag bjöd in henne till att träffas och fira. Men hon sa att hon och några har lite planer. Och idag såg jag på en instagramstory att ”några andra” var flera personer som vi känner gemensamt från skolan.
Jag blir så förvirrad ibland, för jag kan träffa nån kompis på fika, vi kanske skriver ibland och sådär. Men när det blir nyår och midsommar så är det som att jag inte finns? Dom skriver ”glad midsommar” och hoppas att jag har en rolig dag, men samtidigt vill dom ju inte ha med mig.
Jag vet inte om det är pga min diagnos (har Adhd) men jag har jättesvårt att förstå när det som människor säger till mig inte stämmer överens med det dom gör. Flera av dom jag försökt hinta lite till om idag har skrivit nu och önskat glad midsommar och ”hoppas att du har en superrolig dag idag!” men det stämmer ju typ inte? Hade dom genuint verkligen hoppats att jag har en superrolig midsommarafton så hade ju iallafall någon person frågat om jag vill vara med?
Jag undrar vad det är för fel med mig, varför jag inte är tillräckligt rolig och bra? Blir så ledsen
Jag har inga människor alls i mitt liv men mår bra ändå och har haft en jättemysig dag med god mat, serie, godis och promenad.
Tänker att allt blir vad man gör det till och att man alltid har ett val – att deppa eller göra det bästa av livet.
Fast nu är vi ju alla olika och har olika känslor & drömmar. Du skriver att du inte har några människor runt dig alls och mår fint ändå. Jätteskönt och härligt för dig att du känner så, men bara för att du inte påverkas av en viss grej så betyder inte det att du kan förvänta dig att du har rätt och alla som känner annorlunda helt enkelt känner fel. Förstår du hur jag menar?
Det mesta i livet ”blir vad man gör det till” men det betyder inte per automatik att precis allt som kan tynga dig är något du bara ska skyffla bort och tänka positivt om. Det är okej att vara sårbar och öppna upp sig om det som känns tufft, tycker jag iallafall.
Har inte påstått att jag har rätt och alla andra fel, tror bara livet blir lättare och roligare om man försöker lära sig att trivas i sitt eget sällskap och själv ta initiativ till roliga saker eller att göra vardagen lite roligare. Men alla lägger såklart energi på det de vill ?
Kan tillägga att ingen hälsar självmant på mig eller frågar om jag vill vara med på saker heller. Jag har slutit och isolerat mig i flera år och undvikit folk men häromdagen bestämde jag mig för att det fick vara nog. Nu har jag börjat hälsa på grannar och ta initiativ till kallprat med bekanta, och jag känner mig jätteglad. Med det sagt så kan man alltså ändra inställning och försöka titta på hur man själv kan göra för att göra livet lite roligare. Ibland behöver man själv ta initiativ och vara lite ”besvärlig” för att komma dit man vill ?
Jag tror det är väldigt vanligt faktiskt, mycket vanligare än man kanske tror. Jättemånga som känner sig ensamma, både på högtider eller vanligtvis. Jag tror ett problem med det hela är att det (ofta) finns en slags skam över ensamheten, att man skäms för att erkänna, säga öppet eller prata om det med folk i sin närhet. Vilket såklart bara blir en ond spiral.
Vad gäller just din situation så är det ju förstås jättesvårt att veta hur det verkligen ligger till. Men många är inrutade i sina grejer. T.ex. den första kompisen som redan hade planer som du inte blev inbjuden till, kanske är planer med familj eller vänner från annat gäng man alltid brukar träffa. Såklart det egentligen ofta går att bjuda med någon som inte ”tillhör” det gänget, men många tänker inte så för att de är så inrutade i det alltid är och brukar vara. Inte av någon ondo gentemot dig liksom, men det bara är inte en tanke att ”ja men såhär kan man göra istället”.
Sen upplever jag att ofta är den en eller ett par personer som är de som driver på att få sådana här saker att hända. De som styr upp det och ordnar och gör att det blir av. T.ex. kanske din andra kompis gäng har någon sådan person. Då kan det ofta bli att de andra som bara hakar på inte kommer för sig att bjuda in någon annan själv, för det är inte ”deras” firande liksom. Igen, betyder inte att det måste vara så – hade ju liksom egentligen inte alls varit svårt för den vännen att kolla med övriga och bjuda in dig. Men som sagt så kommer det inte för många bara.
Jag vet inte, såklart jättesvårt att säga något specifikt om dig och din situation utan att faktiskt känna dig. Men ville bara inflika att det inte alls behöver betyda att det är fel på dig på något sätt, eller ens på dina kompisar. Och, att det är nog jättejättevanligt. Om du vill försöka förändra i framtiden så kanske en bra idé skulle vara att våga prata om det med vänner, alltså redan nu. Liksom våga prata öppet om att du känner dig ensam eller utanför och saknar ett sammanhang. Förstår 100% att det kan kännas omöjligt och skitsvårt, men tror faktiskt inte det är så farligt som man gör det i sitt huvud. Tänk om en vän hade kommit till dig och pratat om att den känner sig ensam, inte hade du sett negativt på den personen. Man ska nog oftare försöka tänka på sig själv som om man var ens egen vän – det kan sätta i perspektiv att man kanske inte alltid är så snäll mot sig själv och för hård mot sig själv.
Ett annat alternativ är att bredda din vänskapskrets också, om det finns en lokal tjejgrupp eller intressegrupp )på FB eller liknande) för något kanske, eller appar som GoFriendly. Skulle igen råda att våga vara öppen, liksom släng upp ett inlägg/en profil och skriv något med ”Har du också känt dig ensam denna midsommar eller andra högtider? Har dina vänner och bekanta redan sina grejer att göra och du saknar ett skönt gäng att fira med? Låt oss hitta varandra och göra kommande firande roliga tillsammans!” Idk, något sånt men i din ton och stämning. Men liksom lovar att det finns massa människor som känner exakt som dig, försök hitta dem så kanske du hittar både fler fina människor att ha i ditt liv men också ett gäng som du kan fira med vid sådana här tillfällen.
Förstår precis vad du menar. Frågade en vän för några veckor sedan om hon ville grilla på midsommar, vilket hon inte kunde för att hon hade planer med sina vänner. Hon frågade inte mig om jag ville hänga med eller vad jag hade för planer. Hon har även velat umgås mer ofta med mig. Men jag spenderade dagen med min fina pojkvän och det var underbart. Men, det här är en tendens jag har märkt att mina gamla vänner har haft. De är jag inte vänner med längre, av en anledning.
Min kommentar skulle gå till oj. Sorry,
Förstår hur du känner dig. Kände precis lika förr, när jag hade fler vänner. Jag var aldrig med ”på riktigt”, aldrig på högtider osv. Mest en reservkompis. Nu har jag nästan ingen vän kvar. Och jag försöker acceptera det. Det är nästan skönare, man slipper bli besviken. Jag är dålig på relationer och min personlighet passar inte ihop med så många. Men hade gärna haft fler vänner såklart.
Du är inte ensam i att känna dig ensam om det är någon tröst. ❤️ Jag har en tendens vara kompisen alla hör av sig till när deras liv stormar. Är ”mamman” med goda råd och fötterna på jorden. Men aldrig inbjuden till att göra något kul eller umgås i kompisgängen. Har vänner men ändå inte för saknar ett umgänge om det makes sense. Jag har tacksamt nog en familj som umgås som vänner (är nära mina föräldrar, syskon, syskons partners etc) så vi umgås på högtider etc. Men känner verkligen igen mig i det du skriver. Har kompisar men dem bjuder inte in mig. Jag tror att i Sverige är det generellt en ganska ”låst” kompiskultur att många umgås med samma personer eller sluten krets och är dåliga ibland på att bjuda in andra. Jag har ingift familj från alla möjliga länder och märker tydligt hur otroligt mycket mer inbjudande många andra kulturer är. Ett sidospår men tänker ofta på det under högtider. Kom ihåg att det är inget fel på dig alls utan är ofta bara ren vana tror jag människor gör så. Jag har ärlig talat inget bra råd hur man bryter det. Tror ett bra sätt är försöka hamna i sammanhang där flera är sökande efter nya vänner (universitet exempelvis, mammagrupper om man har barn, nytt jobb där kanske fler är nyanställda…) men är ju svårare desto äldre man blir hamna i sådana sammanhang tycker jag. Ta hand om dig och kom ihåg du är bra precis som du är. Är svårt med vänskapsrelationer. Kram
Tycker nästan det är lite elakt att skriva ”hoppas du har en superrolig dag” om man nu inte vet att personen har något jättekul på gång. Håll kvar vid de här personerna men försök starta upp någon annat, en egen grupp. Att de inte bjuder med dig kan tyda på att de själva är lite i utkanten av sina vänskapsgäng, är det de själva som håller o firandet skulle det ju knappast skada att bjuda in en extra, om de är själva mittpunkten av gruppen. Men förstår att det är svårt eller kanske omöjligt att bjuda in till någon annans firande. Blir lite svårt sits där eftersom ”alla” vill fira med stora gäng så kan väl förstå men ändå, inte ok att skriva hoppas du har en superrolig dag, tyder på att de inte lyssnat.
Har heller inget kompisgäng, bara haft några kompisar men ingen som känner varandra. Inte heller blivit medbjuden någonstans eller liknande. Alltid känts som att man bara duger att umgås själv med men att ingen vill visa utåt att man hänger, inte får träffa deras vänner osv.
Gillar inte heller att bjuda in mig själv, fråga om man får följa med och liknande för ville dom ha mig där hade dom väl frågat tänker jag. Och frågar jag så säger dom såklart inte nej, även om dom inte vill.
Med det sagt så känner jag med dig. Sitta ensam och må dåligt av det förtjänar ingen. Önskar att man vara kunde slå av en knapp så man inte brydde sig.
En midsommar frågade min närmsta vän om jag hade några planer, svarade nej och frågade vad han skulle göra.
Då sa han ”jag ska på fest hos kompisar i *namn på annan ort*. Eftersom du inte har några planer skulle du väl kunna köra mig dit? Tänkte att jag sover där så slipper du köra sent på kvällen/natten och kan hämta mig på midsommardagen istället”…
Festen låg 5 mil bort, så var ju en bit att köra ??
Men fy vad elakt! Och det skulle vara närmaste vän…Jag hoppas verkligen du tog ifrån tårna och sa vad du tyckte om det.
Alltså det här relaterar jag så mycket till! Har verkligen nästan identiska scenarion i bagaget också.
Men framförallt det där ”alltid känts som att man bara duger att umgås själv med, men ingen vill visa utåt” eller träffa andras vänner. Jag hade en kompis som la ut allt på Instagram, utom det hon gjorde med mig. Och det var inte heller så att vi gjorde skitgrejer, vi var på Liseberg, kusten, var på utflykter, massa saker verkligen. Men inget när jag var med har lagts upp, men när hon gjort samma med andra, då läggs det ut minsann!
Jag kände så många gånger som yngre och bingekollade folks festbilder på Facebook.
I år bjöd jag och min man in några personer (som vi vet/anar är rätt ensamma) på lunch och sällskap. Det är viktigt att ta hand om varandra och gräva där man står!
Alla ni som är helt själva och bara nämner kompisar.. hur ser era familjer ut? Föräldrar? Syskon?
Jag & min partner firar med mina föräldrar & min morfar som annars hade varit själva. Inget stort firande men vi äter god mat, promenerar till ett allmänt firande & spelar spel.
Mina föräldrar tog livet av sig för mer än tio år sedan och brorsan sitter på rättspsyk. Stabilt och bra.. ?
Åh fy ??
Jag har bearbetat det och mår bra idag ?? Men visst kan det se väldigt olika ut
❤️❤️❤️
Inga syskon, ingen partner. Mina föräldrar är skilda och ingen av dem har något större intresse av att träffa mig, på nivån att de skickar kanske ett sms när jag fyller år ungefär. Pappa har ”ny” familj och mamma är inte helt stabil, om vi säger så. Bor dessutom i en liten stad ca 1 h från min hemstad, och det är jättesvårt att släppas in på sådana små ställen. Alla har redan de som de umgås med och verkar nöjda så. Alla vänner sedan tidigare har egna familjer med barn, så de håller sig också för sig själva.
Ja att komma in i grupper är inte lätt ? så tråkigt att det är så och att vi människor överlag ser det som ett hot med nya in i gruppen
Jag har varit du, under många år var det så för mig att jag aldrig hade någon att fira med. Midsommar och nyår är absolut svårast, det är dagar då man ”ska” ha roligt med alla kompisar.
För mig ändrades det när jag blev sambo. Men jag förstår verkligen hur du har det och tycker att det är så synd att folk inte är bättre på att bjuda in när någon är ensam.
Tycker det är dålig stil av anonym att skriva sånt som ”allt blir vad man gör det till” när någon är ledsen, även om det säkert på något sätt inte var illa ment. Men sånt hjälper inte alls när allt man längtar efter är att få vara med…
Hoppas att du framöver hittar någon som på riktigt värdesätter ditt sällskap ❤️
Det skulle kunna vara jag som skrev det här. Nästan som att jag tror jag gjort det i sömnen. Mår så himla dåligt idag. Jag har firat midsommar med en familjemedlem och det är jag väldigt tacksam för men jag är ung och det är inte kul att aldrig få en inbjudan. Jag har vänner men det är från olika konstellationer och ingen har bjudit in mig. Jag har frågat några av dem och vissa var bortresta eller hade andra anledningar som jobb och det köper jag fullt ut men en av dem sa ”vi är redan ganska många” vilket gjorde mig väldigt ledsen då hon och jag har pratat om det här. Jag har kommit fram till att jag måste skaffa mig en ny vänkrets för jag kan inte bli såhär ledsen vid varje högtid men hur gör jag det?
Hoppas du kan finna lite tröst i att vi verkar sitta i samma båt…
Är det inte lättare att anordna och bjuda in till midsommar själv? Man kan ju inte förvänta sig att bli bjuden om man aldrig bjuder själv.
Håller med om detta! Jag känner verkligen med alla de som sitter ensamma och mår dåligt, men ibland behöver man tyvärr svälja stoltheten och bjuda till själv även om andra inte visar något intresse.
Jo men ofta har dessa personer sina sällskap redan som de alltid firar med.
Då tar man av sig offerkoftan och gör någonting själv.
Handlar exakt noll om offerkofta, din okänsliga fjant.
Sluta tyck synd om er själva och ta lite ansvar för er situation istället.
Men folk ändrar väl traditioner hela tiden? Vad är det värsta som kan hända? Att folk tackar nej? Sen kan man ju bjuda från flera umgängeskretsar eller erbjuda hela sällskapet att komma?
Kanske i dina sammanhang. Inte här. Än.
Känner likadant och som du ser, du är inte ensam.
Inför nästa midsommar eller nyår (högtiderna jag tycker är allra jobbigast) kanske vi ska starta någon grupp tsm o träffas allihop 🙂
Relaterar. Har också vänner men ingen som bjuder med mig eller som ens har frågat mig vad som händer på midsommar. Jag har inte frågat heller visserligen, eftersom jag är så rädd för att det ska låta som att jag bjuder in mig själv. Har i alla fall fått ett glad midsommar-sms av någon jag inte trodde att jag skulle få det från.
Har inte undvikit sociala medier som jag hade tänkt, men ärligt talat så är det bara en persons midsommarfirande jag är avis på. Idylliskt i en stuga vid en sjö med goda vänner.
Firade iaf inte ensam. Familj och farfar, morfar och mormor. Men innan jag åkte kände jag nästan att det kunde kvitta. Kunde ligga i min lilla etta som just nu ser ut som ett bombnedslag och kolla på fotboll typ.
Vänta, så du har en familj att fira med men är ändå missnöjd? Vad är dina förväntningar på en lyckad midsommar annars?
Att du inte ens fattar poängen…
Du har en familj att fira med men gnäller ändå?
+1
Och du är otrevlig. Kändes det bättre att gå på nån bara för att du inte kan sätta dig in i någon annans känsla, och dessutom kallar det för gnäll. Idiot.
Det är alltid lättare att gnälla än att ta av sig offerkoftan uppenbarligen.
Gå och lägg dig istället din griniga jävel.
Jag varit ensam många högtidshelger,och det är inte nåt som stör mig alls,faktum är att det är rätt skönt att slippa alla måsten.Är introvert,ok,men det betyder inte att jag är hopplöst osocial,bara att jag inte står ut umgås med mkt folk samtidigt.
Midsommar,jul,påsk etc känns inte viktigt alls för mig.Dekorerar inte för nåt sånt hemma.Det är bara dagar vi
har hittat på. Erkänner att jag har lite svårt att förstå dem som blir förtvivlade över att inte fira med andra enl normen dessa helger. Om man har barn kan jag förstå,att man vill för deras skull,men f.ö så är det verkligen inte alls viktigt.
Att vara ensam på högtider som idag, självklart hade jag gärna gjort något men pga vissa anledningar så är det inte så. Jag känner ändå att det är helt okej, men att andras reaktion på det gör det jobbigt?
Känner typ jag måste dra en liten vit lögn att jag ska träffa någon eller göra något för folk blir så förfärade? Hade känts mycket bättre om inte folk reagerade så ?
Exakt så ?
Är så glad att jag inte alls känner igen detta. Hade blivit så förvånad om någon blev förfärad av att jag sagt att jag är ensam på en högtid någon gång. Skit i dom och njut av din dag, högtid eller ej.
Tycker att allas reaktioner är bra, inget märkvärdigt när jag säger nä inget speciellt. Det är bara en överhypad dag.
Ska man acceptera att ens partner inte kan uttrycka känslor? Kan inte ens svara något när man säger ”jag älskar dig”. Har bett honom visa känslor men han säger att han inte ”förstår sig på sånt”. Vi har varit tillsammans 10år. Är så besviken på hur han inte varit emotionellt närvarande när närstående gått bort och liknande. Om jag gråter ger han ingen kram eller så utan suckar typ. Har tagit upp detta flera gånger och han har vid något tillfälle sagt att vi ska jobba på det men inget har hänt. Han har varit deprimerad senaste året men detta har varit hela vårt förhållande. Förut när jag skrev gulliga meddelanden osv kunde han säga typ att han känner samma, men aldrig några egna ord. När han var som deppigast förra året var det så illa att han ibland inte svarade på tilltal och lämnade rummet när jag försökte prata med honom. Men han verkar typ nöjd så länge jag inte uttrycker missnöje och han planerar vår framtid tillsammans??? Vi har barn o hus osv. Va fan gör man? Skall tilläggas att vi generellt har det väldigt lugnt och pratar ofta om djupare ämnen om livet osv så det är liksom ingen ytlig relation. Jag har frågat honom om han är less på mig och vill göra slut men han svarar nej. Han är less på att livet går ut på att jobba säger han. Är det för mycket begärt att vilja höra nån gång att man betyder något för den man älskar?
Har han alltid varit på det sättet? Isåfall kan det ju bara vara ett personlighetsdrag som kan vara väldigt svårt att förändra. Är det mer något som förändrats under relationens gång så är det kanske mer möjligt att få tillbaka hur det brukade vara, men det kräver ju att han också ser att det är ett problem och vill förändra det.
Föreslå parterapi kanske? Om han inte vill eller är tveksam, förklara att du är vid bristningsgränsen emotionellt och inte vet hur du ska kunna fortsätta. Parterapi är inte heller någon magisk lösning, kräver ju fortfarande insikt och vilja att förändra. Men, att ha en tredje, utomstående part närvarande och en kontext av ”vi här här för att prata om detta” kan kanske dels ge dig en chans att få honom att förstå hur jobbigt det är för dig och hur det tär på dig, och med hjälp av terapeuten kanske komma närmre vad det är som är problemet. Det kan liksom kanske hjälpa med att få honom få insikt i problemet och därefter vad som krävs (fortsatt terapi för er två, eller för han själv, eller behandling mot depression eller vad som). Eller att du/ni kommer fram till att det inte kommer gå att lösa, och hur du/ni vill gå framåt i det. Också värdefullt.
Men nej, såklart inte för mycket begärt. Personligen inget jag tycker man ska behöva acceptera från sin partner. Men du kan bara påverka honom så långt att försöka få honom att inse problemet, om han inte gör det eller inte är villig att förändra situationen så får du nog lov att fundera på om du kan stå ut med det. Vissa kan och fortsätter leva ihop mer eller mindre som rumskamrater bara pga praktiska skäl, andra kan inte och väljer att gå isär. Det måste du avgöra vad som är rätt för dig.
Tack för svar ❤ ja han har alltid varit så. Ofta upplever jag honom som ganska okänslig mot sin familj också, vilket jag påpekat vid något tillfälle men vet inte om han förstår hur det framstår. Jag föreslog terapi när han var deprimerad, då svarade han att han förstår att det hjälper andra men att det inte är något för honom.. Tack för att du tog dig tiden att svara.
För att vara brutalt ärligt tror jag det då är extremt svårt och nästintill omöjligt att få till en förändring. Om han alltid varit så och är så mot andra också, så verkar det vara ett personlighetsdrag. Det går förvisso att förändra, men kräver en verklig vilja att göra det och för att vilja gör det krävs det att man antingen känner att det påverkar en själv negativt (vilket det inte gör för honom, han har ju ändå fått partner och barn trots det) eller de man älskar (alltså dig, familj, barn). Iom att du redan tagit upp det många gånger låter det som, så verkar han inte förstå att det påverkar andra negativt, eller så bryr han sig inte.
Känner förstås inte dig, din man/sambo eller något, så ta förstås en främlings råd med en stor nypa salt. Men personligen skulle jag inte kunna leva i en romantisk relation där min partner var så, och inte heller skulle jag vilja att mina barn växer upp och tror att det är en rimlig parrelation där en part är så…kall och avstängd. Skulle även oroa mig för hur hans agerande påverkar barnen och deras relation med sin pappa. Så ja…säger inte ”dumpa!!!!”, men skulle absolut råda att överväga vad du vill och inte vill ha ut från ditt liv och din relation, och era barns uppväxt.
Istället för parterapi om han inte är intresserad, kanske ett par terapisessioner för din del bara? Kan vara hjälpsamt att reda hur du vill gå framåt om det inte känns som du har klarhet i det. Jag sökte terapi en gång för att jag hade ett ganska så specifikt problem jag inte kände mig kapabel att hantera (emotionellt och pga även praktiskt). Räckte med 3-4 sessioner för att jag skulle få jättebra insikt i vad jag vill, perspektiv på det hela och råd/verktyg/strategier kring hur jag kan hantera det framåt.
Ja det hade nog varit bra, tack ❤
Min mamma är så, kan inte hantera å förstå känslor. Jag har gått i mkt terapi för det då det fuckat upp mig totalt. Givetvis finns fler drag än det som gjort det så.
Men angående känslor å närhet osv, om det varit så i 10år skulle jag inte hoppas på förändring. Är han lika med barnen lr bara mot dig? För isf har du nog svaret där
Jag bara funderar, om du säger ”familjeterapi” istället? Kanske kan ha ta emot det på ett annat vis? Bara för att få honom att se att du ser det i det stora perspektivet, ni är en familj, det måste fungera bättre. Säger man bara ”terapi” kan han ju hänga upp sig i att, ”jaha, allt är mitt fel” och fastnar där. Jag tänker lite som någon annan skrev, det handlar ju om barnen också. De blir ju väldigt påverkade av hur föräldrar är.
Sedan tror jag att han kanske kan tänka att om ni pratar om vidare framtid och sånt, kanske han inte helt tar dig på allvar, när du säger att det inte funkar? Speciellt om han inte mår jättebra, så stänger han kanske bara öronen och hoppas att det typ ska gå över. Jag skulle ha satt ett krav, ”vi måste hitta ett sätt att komma vidare” Fortfarande vi, du räknar in honom men också att han faktiskt måste bidra.
Visar han kärlek på annat sätt? Min man har svårt att uttrycka i ord (han säger dock att han älskar mig) men han visar kärlek på annat sätt. Tog ett tag innan jag insåg det då jag värdesätter ord och har det som ”kärleksspråk”.
Jag skulle inte kunna ha det så. Låter inte bra. Verkar känslokallt och utan värme.
Jag trodde min exman kunde lära sig det. Han har tydligen en empatistörning. Så glad och tacksam att jag skilde mig. Är gift med en empatisk och fin man som är så stöttande just nu. Önskar dig det samma ?
Vi gick i parterapi i 3 år. Det var en psykolog som kom fram till att han har en empatistörning så inte min egen slutsats.
Skönt för dig att du fick det bekräftat ❤️
Ja, tyvärr drabbar det ju fortfarande barnen som är med honom varannan vecka. Har så dåligt samvete att jag lämnar dem själva med honom när jag vet hur fruktansvärt han fick mig att må ?
Ja den kan verkligen inte vara rolig ?? pratar du om det med barnen? )beroende på ålder). Tänker så de inte känner att det är deras fel
Ja vi har pratat mycket om det. Har haft bra stöd i det av min psykolog. Men han får det till att jag pratar illa om honom framför barnen och det är anledningen till deras dåliga relation. Inte att han inte kan möta deras känslomässiga eller fysiska behov. Hans går tyvärr alltid först. Är hans tillgodosedda är han en jätte bra pappa på många sätt men så fort det ska prioriteras mellan hans och barnens behov går hans först.
Fick du inget tecken på det innan ni skaffade barn??
Jag kan nog uppfattas som känslokall, är inte romantisk och tycker inte om fysisk närhet. Jag gör annat för min man för att visa att jag älskar honom, jag försöker underlätta hans vardag. Hade uppskattat detsamma tillbaka, jag känner liksom inget extra när han lämnar gulliga lappar eller köper blommor. Om han däremot handlar eller sånt praktiskt blir jag väldigt glad. Har svårt att verbalisera känslor men han vet om det och väntar sig inget av det från mig. Det kryper i kroppen på mig när han säger att han älskar mig etc. Säger inte att det är så din karl är men det är inte en självklarhet att t ex verbalisera känslor är det naturliga för en person.
Sådan har min pappa varit sedan jag var barn. Han har svårt att öppna sig och visa känslor och det leder till många dispyter och bråk eftersom min mamma är svårt sjuk och behöver uppmuntran vilket hon sällan får. De har varit gifta i 40 år. Det går inte att ändra på en person så är det bara. De kan bli bättre men du kommer aldrig få honom såsom du önskar.
Låter precis som mitt ex. Jag kunde ligga bredvid honom och fulgråta och han bara stirrade på mig utan att säga något eller röra mig. Fastän jag vädjade att han skulle hålla om mig. Berättade att jag var deprimerad, han sa ingenting. Försökte ofta skoja bort allvarliga saker jag tog upp. Jag försökte också tänka att ”det är sån han är”, ”han älskar mig innerst inne” men efter att det tog slut insåg jag att han måste haft en empatistörning, det är inte normalt att bete sig så. Han utsatte mig också för olika former av våld, och jag hoppas verkligen inte att det är lika illa för dig som det var för mig. Men jag får ändå en klump i magen av det du skriver. Såg att någon hade tipsat om terapi, det kan nog vara en bra idé. Antingen tillsammans om han kan tänka sig det, eller ensam för att få professionell stöttning ❤️
Jag var med om samma sak. Var aldrig slag men andra typer av våld. Förstod inte då att det var så illa men tog många år att bearbeta.
Vad har ni haft för efterrätt/fika idag?
Här blev det fläder- och jordgubbscheesecake toppad med färska jordgubbar. Ett recept jag hittade hos en Instagramprofil som heter hannasbageri.
Vi fick ställa in våra planer pga sjuk man och bebis. Men vi åt jordgubbar och glass. 3-åringen så överförtjust så det gjorde hela dagen.
Åh det lät gott!
Min man & barn gjorde en jordgubbstårta som var så god ?
Tror ni Hanna F inte är med på Lojsans årliga midsommarfirande med influencer-ligan pga att Tully är där? Eller vill hon helt enkelt hellre fira med sin familj?
Vem är denna Tully?
Tror hon hellre vill fira med sin familj. Hennes morfar gick också bort tidigare i år så kan tänka mig att hon kanske vill spendera tid med familjen. Men det är bara vad jag tror
Jag tror det är lite pga Tully för hon var inte med förra året heller utan var med någon ny vän och hennes vänner.. märker att hon sällan hänger med Lojsan o det gänget nu när Tully hänger med dem, utan Hanna hänger med hennes nya kompis som inte är influencer eller andra personer.
Superkonstigt fråga, men blir man berusad på öl som säljs i butik? Högsta är 3.5% väl? Alltså förstår märklig fråga haha, men dricker själv otroligt sällan och blir oftast en drink ute då isåfall. Har aldrig köpt sådan öl, men funderade över det n är jag såg det i butiken idag.
Beror klart på tolerans och mängd.
Jag som inte druckit på 5-6 år hade säkerligen blivit berusad om jag drack några stycken, men kanske inte på en eller två.
Ja, det kan man absolut bli. Mängden man behöver dricka är dock olika från person till person.
Ja absolut. Men man behöver ju dricka mer.
Wordfeud någon?
LisaYM där!
Har tidigare varit anti husvagn men börjar nu bli sugen på att köpa en för fina äventyr med familjen. Något man ska tänka på? Ställen att åka till?
Hahaha GLHF de familjer jag känner som har barn och som köpt husvagn har alla slutat med att de separerat pga alla bråk kring den där j*vla husvagnen som de alla sagt samt att det inte var så idylliskt och rosenskimrande att åka iväg med husvagn med barnen…..
Köp husvagn när du och din respektive är gammal och grå och alla barnen är utflugna!
Okej,den var ny har faktiskt inte hört det innan…
Men en anledning är att jag vill kunna komma ut och bort, saknar ett sommarhus att åka till. Hade det som barn, men det huset finns inte i släkten längre, sörjer det mer och mer.
Sörjer att vi inte har ett sommarhus nu med. Hade det i familjen när jag var barn och det var så underbart.
Känner en som skaffade husvagn och ja faktiskt, efter att ha hört om ett par fantastiska helger och någon vecka i husvagnen så separerade de faktiskt, kort efter husvagnsinskaggandet. Om det var husvagnen som förstörde förhållandet eller om de skaffade husvagnen för att rädda ett redan dåligt förhållande, vem vet, men intressant att någon skrev just om detta.
Men jag tror att om man skaffar husvagn, att det är bra att vara realistisk. Lätt att få en massa vackra platser i huvudet när man drömmer sig bort och vädret är alltid vackert. I verkligheten måste man ju prioritera, hur ofta kan och orkar man vara borta, drar man iväg även om det är sk*tväder, campingplatser – hur trivs man där, finns trevliga inom helg-avstånd, på sommaren – vart är det ni vill åka? Vad mer vill ni få in under sommaren, har ni annat också? Dvs var brutalt ärlig.
Köp husbil istället!
För j*vla dyr skatt på dem!
Perfekt när man har barn. Bättre än husbil också då man kan göra utflykter med bilen och låta husvagnen stå kvar på campingen. Kan vara bra att boka camping i förväg på sommaren, annars lätt fullt. Tillbringade hela min barndoms somrar i husvagn i hela europa, minns endast med glädje. Campat med mina barn själv också, så mycket fix är det verkligen inte.
TW,
Kompisars barn…
Trampar kanske på någon öm tå nu men…
Tycker om våra vänner som vi firar midsommar med men deras barn är emellertid så gnälliga/gapiga. Vet inte varför men det irriterar mig. Visst mina barn är inte alltid änglar, men aldrig att de gnäller och skriker över hela matbordet för att de inte får det de vill i exakt den sekunden de ber om det…
Eller att de är egotrippade att de hel tiden ska stå i centrum.
Idag hoppade de studsmatta, mitt barn ville gå av och bad de andra att sluta hoppa, alla slutar hoppa men inte ett barn som fortsätter hoppa och hoppar på mitt barn och bara skrattar. Blev så irriterad och sa till barnet och förklarade stt man inte gör så. Barnet tog inte de till sig utan Skrattade bara.
Tycker generellt att föräldrar inte uppfostrar sina barn nu för tiden. Låter barnen bestämma och härja fritt. Sen visst är midsommarafton en dag där många barn har mycket känslor och förväntningar och det kan ju göra att de beter sig annorlunda än vad de gör i vanliga fall. Men att skratta åt en vuxen när man får en tillsägelse är bara respektlöst.
Ett barn kan vid en tillsägelse skratta som en direkt följd av att hon skäms eller blir rädd. Och att man kan skämmas eller bli rädd när en vuxen säger till eller skäller, det minns nog de flesta av oss från vår egen barndom. Men skratt kan också vara ett barns försök att ändra känslan som en annan människa har.
Handlar sällan om respektlöshet med andra ord.
Håller med och upplever även att föräldrar inte upplever sina egna barn på samma sätt ? barnens kusiner är så griniga och gnälliga och klarar verkligen inte av att vara uppe senare eller bryta rutiner. Min sambo påpekade de för sitt syskon inför en helg när vi skulle umgås men syskonet tyckte visst att det går sååååå bra med barnen. ?
Gud vad sjukt. Barnets föräldrar borde tagit tag i det och sagt till på skarpen! Skulle inte palla att umgås med såna.
Är de inte att sända skeva ideal om du Photoshopat din bild med filter, du som har så stor följarskara på Instagram och bloggen du måste ju ta hänsyn till detta! Jag blir faktiskt påverkad av att se på perfekt hy, som inte existerar utan som bara är ett filter.
Om det där är ”perfekt” hy så får jag tacka för komplimangen. ?
Jag har använt framåt-kameran för videon, inte i porträttläge.
Nej Camilla sluts ljug du har flera bilder med filter och denna är med filter med
Vill ingenting. Vill inte sova, vill inte vara vaken. Vill inte leva, och inte dö. Känner mig som i ett fängelse. Så ensam och ständig ångest. Kan någon hjälpa mig? Vad ska jag göra?
Är det någon slags tomhet du känner?
Jag kände så för ett litet tag sen och lyckades vända det på egen hand. Men jag tänker spontant att det kanske är bra om du har någon att prata och ventilera med?
Det som hjälpte mig var att göra upp någon slags plan kring hur jag skulle ta mig ur mitt mående. För mig hjälpte det att fokusera på att ta hand om mig själv (sömn, kost, motion). Jag låg även i sängen och läste mycket mellan varven när jag grät.
En dag fick jag se en liten hackspett utanför fönstret och blev jätteglad, så jag antar att det hjälper att aktivt försöka leta efter små ljusglimtar som ger dig glädje. Det, och att försöka distrahera bort ångesten genom att hålla sig sysselsatt/aktiv med något.
Jag försöker äta bättre, sömnen är fortfarande svår att få till för jag får sådan enorm ångest bara av att ligga i sängen.
Motion.. jag försöker gå en promenad varje dag, men jag kanske ska försöka börja jogga lite också.
Jag mår liiiite bättre av att till exempel sjunga, eller gå promenader när det är fint väder. Men det är liksom… outhärdligt att jag får sådan ångest över att livet rinner mig ur händerna… att inget blir bättre.
Nivån du har ångest på behöver du inte stå ut med. VC kan skriva ut ångestdämpande medan ni listar ut varför du har ångest och hur ni ska behandla den. Har du varit med om något traumatiskt eller har känslan smygit sig på?
Jag har fått ångestdämpande att ta vid behov. Så jag har haft kontakt med VC. jag har trauman. 🙁
Har du gått i terapi? Om inte, kan du försöka få det? Jag har ptsd och hade stor hjälp av terapi
Jag skrev en lång kommentar som fastnade i modd. Jag har precis som anonym ovan också ptsd. Det är vidrigt men det finns hjälp att få. Vilken typ av lugnande har du fått av VC? Det finns numera traumafokuserad kbt i Sverige vilket i studier minskar symtomen men 70%. Din läkare på VC kan skicka remiss. Söker du på PTSD under behandlare på 1177.se får du upp en lista på de som finns där du bor.
Du kan även ringa 1177 och fråga dem om lämpliga mottagningar.
Är det inte väldigt dyrt då?
Jag har ingen god ekonomi.
Nej det är inkluderat i högkostnadsskyddet. Så du betalar som ett vanligt vårdbesök de första gångerna och den blir det gratis.
Jag gjorde även en ”Må bra-lista” med saker som ger mig trygghet och glädje, alltså saker som jag tycker om.
Tester har jag redan gjort. Jag har ju haft kontakt med VC.
Psykolog är dyrt och tar tid att få rätt hjälp av, om man någonsin får det.
Jag vet vad depression är, tro mig. Jag vet också hur det påverkar en individ. Jag har ju haft depression och ångest i stort sätt hela mitt liv.
Hade kunnat hjälpas av om jag fick komma bort från min osunda hemmiljö som barn, men nu får jag istället leva med trauman. :/
Hjärtat hör att du inte haft den bästa hjälpen av vården ❤️ Psykolog är inte dyrare än någon annan behandling. Men du ska inte gå i vanlig terapi utan just trauma kbt. Det är relativt nytt i Sverige och i studier tar det bort 70% av symtomen vid exempelvis ptsd. Mycket mer effektivt än vanlig terapi. Du får dessutom gå fler gånger. Eftersom det är så nytt har inte alla VC-läkare koll på det. Därför kan det vara bra att kolla upp vilka som finns och be om remiss till en specifik. Jag själv skrev till alla via 1177.se och berättade kort om mitt trauma. Vissa skrev att de inte hade erfarenhet av komplex ptsd (flera olika trauman och antagligen vad du har) och någon hade så många patienter att de inte tog emot remisser.
Jag har också haft depressioner sen jag var barn. Det var först när jag började med en ny typ av antidepressiva som heter Brintellix som de slutade. Har inte haft en depression på 3+ år nu. Prata med din läkare om det är ett alternativ för dig. Det är dessutom en medicin med betydligt mindre biverkningar är äldre mediciner. Det finns hjälp att få! Vill du kan cam skicka över min mailadress till dig ❤️
Ja, jag vill gärna ha din mailadress, om Cam kan fixa det. <3
Tips på låtar om omöjlig kärlek, typen att en eller båda är i en relation?
Se på mig nu-Petter och Linnea Henriksson
Hmmm. Jag tar den mest uppenbara då.
Magnus Uggla-V 2-Till dom otrogna
Bo Kapsers Orkester-Svårt att säga nej, kanske lite åt det hållet också?
Orup- Magaluf
Haha fastande jag i svenska 90-talet nu?
Fast ser nu att jag gick lite vilse i tanken. Du skrev omöjlig kärlek och min hjärna slängde fram förslag på otrohet. Blev ju lite knas.
Så det var inget?
Någon gång måste du bli själv med säkert!
Cornelia Jacobs Hold me closer?
The Corrs Run away?
Inte sagt att någon av dem handlar om otrohet, men skulle kunna tolkas så.
Bakom din rygg – Johan Kinde
The Weakness in Me av Joan Armatrading ❤️
Be mine med Robyn
I wish it was me – Etham
Du ska inte behöva må så, det finns hjälp att få. Om du har allvarliga suicidtankar just nu ska du ta dig till närmaste psykakut så att du kan få hjälp. Du kan också vända dig till sjävmordslinjen för stöd. https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/
Jag vet. Jag har haft kontakt med dem många gånger. Det är liksom som att sätta ett plåster på ett väldigt djupt sår.. 🙁
Tack ändå<3
Men har du kontakt med vården? Terapi, psykolog? Det är dit du ska vända dig. Psykofarmaka? Har du konstaterad depression?
Har du vårdkontakt med VC eller psykiatrin? Vad har de ställt för diagnoser? Har du några mediciner för vid behov?
Ja. Det har jag. Har både fysiska och psykiska orsaker till mitt dåliga mående. Har fått ångestdämpande.
Jag har ptsd och fibromyalgi. Ptsdn triggas av smärta så det är en shit show ibland. Vilka ångestdämpande tar du? Verkar inte som de är tillräckliga just nu. Såhär ska du inte behöva må ❤️
Jag äter Prometazin vid behov.
Det är rätt svårt att behandla ångest som beror på trauman.
En traumatiserad individ kan behöva en fristad under lång tid, för att ha tid att processa det som hänt, vilket är svårt när man har dålig ekonomi, som ofta traumatiserade individer har. Så tänker jag, så det blir ju som ett fängelse. Som att man inte kan ta sig ur, ett moment 22.
Tack. <3
Förlåt men din läkare verkar inte kompetent. Prometazin är vad jag åt under graviditeten när jag inte kunde ta min vanliga medicin. Det är ingen medicin som rekommenderas vid ptsd eller vid ångest som beror på trauma. Du behöver ordentlig medicin när du mår så dåligt som du gör. Prometazin är liksom sockerpiller jämfört med riktiga ångestdämpande. Låter som du borde be om remiss till psykiatrin för din läkare verket inte ha kompetens. Jo jag vet hur mycket det påverkar. Försäkringskassan avbröt min sjukskrivning fast jag var jätte dålig och fick leva på min man i flera år. Hade jag varit ensam hade jag inte klarat mig. Så dåliga skyddsnät i samhället för sånt här.
Till alla som saknar ett gäng på midsommar: jag sitter med ett självklart gäng och jag hade absolut hellre varit någon annanstans. Det är inte som man tror. Snarare fake allting. Kan vara skönt att veta för dom som inte varit inbjuda.
Varför vill du hellre vara nån annanstans?
Men ingen tvingar dig väl att vara med gänget?
Kan relatera så starkt till det. Skrev om min midsommarångest förra veckan och fick mest mothugg här.
Varför gick du dit?
”För man måste oooooffra sig för andra” som många här tycker ?
Du har väl en egen vilja?
Fast det får man ju inte, är man vuxen kan man minsann bita ihop, le och vara glad ändå.
Nej, de flesta här tycker att man aldrig ska göra något man inte vill eller tycker är roligt. Det är att likställa med våldtäkt och om någon kräver minsta lilla kompromiss av en så ska man dumpa och klippa banden. Viktigast är ändå en själv!
Ja en själv är oftast den viktigaste i ens eget liv?
Hoppas alla haft en fin midsommardag och kväll! Själv är man gravid och ligger i sängen sen några timmar tillbaka och lyssnar på festen som pågår för fullt i vardagsrummet ? skulle vilja ta mig till badrummet och borsta tänderna men orkar inte stöta på någon full kompis som vill prata ?
Midsommardagen är imorgon ???
Men önskar dig en fin midsommar i alla fall?
Varför kallar du dig själv för ”man” istället för ”jag”?
Många gör det i olika sammanhang.
För att du ska ha något att störa dig på 🙂
Därför att det är ett helt normalt sätt att uttrycka sig. Man gör som man vill.Det är ingen lag på att man måste skriva jag.
Nä det är ingen lag, men man tycker det är störigt när andra gör så.
Jag födde barn för sju månader sedan och har fortfarande mage kvar sedan graviditeten. Jag trivs inte alls i min ”nya kropp” och jobbar mycket med det.
Idag kom en ytligt bekant till samma midsommarlunch som jag, min bebis och min man. När vi hälsade la han sin hand på min mage och sa ”jag ser att ni kör på”. Han trodde alltså att jag var gravid igen och tyckte att det var en rimlig sak att påpeka.
Jag fattar inte, var finns hyfsen? Finns ingen tanke att jag kanske inte alls är gravid och att han då egentligen bara säger till mig att jag är tjock? Blev obekväm och ganska ledsen och kände mig noll procent fin i min sommarklänning. Och så kände jag skam trots att jag inte gjort nåt fel. Vad är det med folk?
Jag hade svarat typ mått som… Nä jag är bara fet.
Allt för att göra personen obekväm ?
Fy fan vilka människor det finns
Jag är i en relation med en kille som vet jag har borderline. Vi möttes online och han visste att jag hade dessa problem sedan dag ett.
Oavsett, nu i verkligheten efter vi dejtat och bott tillsammans ett tag så märker jag att även fast jag försöker mitt bästa så klarar han inte av mina emotionella sidor, innan ni säger jag får skylla mig själv blabla
Så är det lite poängen jag hade nästan velat att han gjorde slut om han inte orkar med mig, för jag vet att inte alla hanterar såna med min personlighet . Och jag förstår jag måste försöka mitt bästa men det finns begränsningar jag inte kan hjälpa.
Han möter inte det med empati och jag känner mig på ett vägskäl, jag frågade honom nyligen om han verkligen älskar mig för han har sagt det många gånger och han sa då ”det är svårt att veta om jag bara känner mig väldigt anknuten/bunden till dig eller om jag älskar dig” han fortsätter vara kärleksfull och verkar inte vilja sluta dejta
Men jag vill såklart en person jag är tillsammans med VET den älskar mig, hur skulle ni tolka ett sånt uttalande? Ja jag vet jag kan fråga han men det är ingen idé för han är ingen som vill prata om sånt han stänger ner.
Jag har inte borderline men en drös andra diagnoser. Nöj dig inte med det där. Du vill vara med någon som älskar dig och är tvär säker på det. Mitt ex var liknande och inte alls stöttande. Nu har jag gift mig med min dröm man. Han stöttar, tröstar, förstår och jag är så mycket lugnare med honom. Min psykiatriker sa en klok sak. Det finns inget som kan påverka ditt liv så negativt som att vara i en destruktiv relation. Du förtjänar så mycket mer. Det är alltid bättre att vara själv än i fel relation speciellt när man är skör som vi är. Du förtjänar att bli älskad precis som du är ❤️
Tack! Känner lite så men vill inte ha högra krav heller men samtidigt vill man ju bli älskad och förstådd inte känna sig som man måste vara någon annan
Det låter som du har mycket självinsikt och tar ansvar för ditt mående. Du har all rätt att ha krav och bli älskad för den du är. Ingen är perfekt ❤️
På vilket sätt emotionella sidor? Jag har själv insett att jag inte alltid kan hantera mina känslor och att det går ut över honom med panik och tårar jag inte vågar kommunicera om där i kaoset. Även om alla säger att ingen är perfekt är det så svårt att inte klandra sig själv. Vore skönt att höra från någon annan.
ÄR FULL OCH FRUKTANSVÄRT COOL
Och idag mår du antagligen inte så bra ?
Härligt!
Ät det du som frågade om man kunde bli berusad av 3,5%- ölen tidigare under kvällen??
haha nej, det var jag och mig veterligen var jag inte full igår ?
Har ni några fördomar kring dom som läser med här? Hade varit kul att höra haha. Jag kan börja: Min fördom är att det är mest medelålderskvinnor typ 40-50 och att ni allihopa bor utanför stockholm, typ Nacka haha.
Har inga belägg för varför jag tror detta men så är det. Själv är jag 23 och har läst bloggen sen jag gick i gymnasiet, typ 7 år sen jag började kanske.
Min bild är att nästan alla har rejäla psykiska svårigheter.
Jag tror det är väldigt blandat med folk här. Okej, mest kvinnor. Men vad gäller var man bor och jobbar med så är det nog mixat.
Men jag tror många ljuger och liksom drömmer ihop en bild av sig själv. Känns inte troligt att så många här har lön på typ 97000 kr/månad och är så perfekta som de beskriver.
Fick mig ett gott skratt! 97 papp i månan
Min man tjänar 120k. Är nu helt seriös. Jag har även psykiska problem men är bara 36 år så stämmer faktiskt in på det mesta. Jag duschar även varje dag ?
Med tanke på alla familjelivsproblem så tror jag att medelåldern är yngre än så. Runt 30-35.
Eller ja, då är det ju en fördom om de som kommenterar egentligen, men ändå.
Vissa med svåra aggressionsproblem som de tar ut över unga influencers. Ryser eftersom det är så sjukt.
Midsommardagen och helt slut av festandet igår. Alla andras festande då. Vi är hemma på midsommar. Men ungdomar som åker runt på olika fester och man aldrig vet vad som händer är det för oss självklart att vara nyktra för att kunna åka och hämta våra barn om det händer något. Vid 2 inatt började min telefon att ringa från barnens kompisars föräldrar. ”Kan du inte hämta Anna? Hon är visst full men vi har druckit och kan inte hämta” Jag gjorde 3 sånna körningar mellan kl 2 och kl 5. Vad är det för fel på folk som inte kan hålla sig nyktra själv under några år för att ta hand om sina egna ungdomar?
Men usch vad jobbigt! Vilka fräcka människor som tycker att du ska kliva upp mitt i natten och hämta. Kan de inte själva köra får de väl åka med taxi… Finns inte den möjligheten får de definitivt avstå sitt eget drickande.
Vad svinigt av dessa föräldrar- mot sina egna barn, pallar inte vara nyktra för deras skull.
OCH mot er som då skall täcka upp för deras dåliga föräldraskap
Men fy vad sjukt! Skulle skämts ihjäl. Har man själv druckit får man väl ta en taxi? Helt orimligt att ringa och väcka någon annan. Fy vad respektlöst!
Så deras egna barn är någon annans ansvar?
Vissa föräldrar är ju bara så. Skulle aldrig tänka sig att avstå sin egen fylla för sina barns trygghet. I maj var det cruising på byn och kommunens fältverksamhet beskrev samma sak. Hittade fulla ungdomar, ringde vårdnadshavare som tyvärr var för fulla själva för att hämta.
Fast man kan ta ansvar för sina barn fast man druckit. Finns taxi.
Varför har personer med ADHD så svårt att stanna på ett ställe och ha kvar sina saker?
En vän jag har som har ADHD byter jobb och karriär konstant. Verkar helt vilsen med vad hen på riktigt vill göra med sitt arbetsliv men också liv i övrigt.
En annan anhörig med ADHD har flyttat otroligt mycket och byter också konstant ut sina saker.
De känns så rastlösa och aldrig nöjda med sitt liv..?
Adhd är brist på vissa signalsubstanser i hjärnan. Tänk dig som att hjärnan är sömnig. För att öka vakenhetsnivån i hjärnan får man impulser att göra nya och oväntade saker. Just för att kicks igång hjärnan. Det blir lätt en ond spiral där hjärnan blir mer och mer slutkörd och man får mer ovh mer impulser att förändra saker. Du har helt rätt i din analys av att många med adhd är rastlösa och aldrig nöjda. En jätte jobbig känsla att leva med och skapar mycket ångest. Jag åt medicin i många år när jag var yngre. Det var först när jag kom upp i ålder och började kunna anpassa livet efter vad jag mår bra av som det blev bättre. Min hjärna fixar inte en massa intryck och blir helt slutkörd av det. Så nu lever jag ett lugnt liv där jag undviker stora folksamlingar och jobbiga situationer. Jag vet att när jag blir rastlös och får tusen idéer är min hjärna slutkörd och behöver vila. Men det tog mig ett år med en arbetsterapeut specialiserad på npf för att komma till den punkten. Ja och att komma upp i ålder så jag har förutsättningar att ställa krav i arbetslivet.
Tack för ditt svar och för du delar med dig. Intressant att höra så ingående från dig som har ADHD!
Undrar varför ”alla” influencers har adhd. På tal om ämnet.
Är väl för att det är ett jobb som kan anpassas efter ens funktionsnedsättning? Värre om man jobbar på lager och följs exakt efter vilka ordrar man plockar.
Attvaranågonsxfru gör reklam för Temu. Jag blir så sjukt förvånad av dessa tondöva influensers?? Hur kan man tycka att det är en bra idé att göra reklam för såna företag
Varför ska folk här inne vara så fruktansvärt elaka? När folk i diverse ÖS skriver att de inte mår på topp, behöver hjälp med något eller liknande. Nu kommer folk som är av det elaka slaget säga ”håll er borta från internet om ni inte klarar tonen”, men prova istället att HAR DU INGET SNÄLLT ATT SÄGA, VAR TYST.
Paula, is that you?
??
Eller hur ?
Folk som håller på så kan omöjligt må bra själva.
Mobbarna har flyttat fram sina positioner överallt. De ska tryckas tillbaka, rejält. Förstör för alla.
Ja blir så jävla less på folk. Det de säger bakom en skärm hade de aldrig sagt irl om de hade haft någon som helst social kompetens och ett sunt förnuft.
Minns inte vad det var du kallade dig tidigare här inne (isotta? Lottis? Minns någon..?) men dina trollningar behöver verkligen bli bättre om du vill passera som annat än troll.
Lycka till.
Va? Har alltid kallat mig för Y bara.. och skrivit om samma problem bara. Du får tro vad du vill men jag är bara en ärlig och ledsen person ? Och har du inget att tillföra kan du låta bli..
Föregående inlägg 
Glad midsommar Camilla!
Therese Lindgren berättade i story idag att hon blev så irriterad på Anders igår så hon packade in alla djuren och åkte till stugan, där hon ska fira midsommar själv.
Minns förra året att hon berättade att hon blev förbannad på honom och i stortsätt körde ut honom från stugan och sa att han får åka hem till lägenheten.
Ni som är i förhållande, är det vanligt att man gör så? Brukar ni bli så arga att ni bara packar och drar iväg?
Menar inte att döma, har bara aldrig hört att någon gör så och får en klump i magen när hon säger det.
Varför får du en klump i magen egentligen?
Tror inte alls det är ovanligt att man får ett bryt på sin sambo/man/partner emellanåt. Det är inte alltid lätt att dela allt med någon och ibland vill man vara ensam en stund, eller några dagar.
Jag ser inget konstigt med det.
(Hade dom dock haft barn hade jag bara velat vara säker på att barnen inte behövde bli involverade i deras lilla bråk)
Vet inte riktigt. Tänker att dom bråkat och det väcker något minne som ligger i bakhuvudet till liv typ, kan inte riktigt sätta fingret på det.
Absolut bra att vara ifrån varandra ibland, det tror jag är nyttigt för alla olika sorters relationer man har till människor. Men just det att slänga ut någon, bli förbannad och bara åka och fly iväg typ är det jag tänker på.
Bekanta till mig grälade, han tog bilen och stack iväg. Råkade ut för en bilolycka och dog….
Det lärde mig att inte sticka iväg när man är osams.
Men fy fan vad hemskt! Man borde aldrig skiljas som ovänner, somna osams med något eller liknande. Förlora någon är det svåraste som finns, tänk då om man även bråkat och det sista man sa var något elakt?
Ja precis. Det har följt mig hela livet. Aldrig sticka iväg osams.
Tänkte så förut också men har nog landat i att det sista man säger eller gör inte tar bort allt annat som har sagts och gjort. Man kan dö när som helst och det kan inte vara endast de sista orden som betyder något. Dock bra att bli påmind om livets förgänglighet och inte ta det för givet samt försöka göra så lite skada som möjligt hos emot andra och emot sig själv.
Det handlar ju inte om orden. Det är ju känslan av att vara osams, och aldrig kunna bli sams igen.
Klart det inte tar bort att det som varit bra under livet men det är ju väldigt rationellt tänkt och inte alls säkert att det känns så om man skulle hamna i den (ändå rätt osannolika) situationen. Dels känslan av att personen inte mådde bra när hen dog (ledsen/arg), dels att det inte hade behövt hända om man kanske inte sagt x, att det sista man gjorde var att vara ovänner.
Skillnad på att dra i ren ilska och att planera några dagar iväg för att man känner att man behöver lite space ju.
Verkligen! Klart man kan ta tid för sig själv även i en relation men att vara så explosiv och reaktiv känns inte sunt.
Jag har en släkting som har autism och den är väldigt impulsiv i sina uttryck ibland och har svårt att reglera sina emotioner. Den har svårt att vara flexibel och kan lätt åka hem från sommarstället om man måste stuva om i schemat pga. risigt väder eller att man oväntat får gäster som ville titta in innan chansen att ses försvann.
Den här släktingen behöver känna sig trygg för att inte bli rädd och dra igång på alla cylindrar. Om jag inte minns fel berättade Lindgren att hon har fått diagnosen autism. Det innebär att det finns saker som hon behöver jobba mycket på i livet och i en parrelation. Tror mig ha förstått utifrån det hon har delat med sig att hon bär på mycket skam (dolde jättelänge sitt dagliga alkoholbruk och även sitt mångåriga cigarettbruk). För jättemånga år sedan skrev jag till henne och frågade om hon visste att autism kan ge upphov till mycket ångest och tyvärr missas mångas autism i vuxen ålder (särskilt flickor och kvinnors autism tenderar att missas av vården). Hon hade en period nämligen när hon pratade om sin intensiva ångest som hon medicinerade för och gick i terapi för, men få saker tycktes lätta på hennes ångest och hon hade jättesvårt att placera roten till ångesten.
Deras relation är inte hälsosam och jag får känslan av att hon hittar in i sin trygghet genom att kontrollera rätt minutiöst vad relationen består av. Notera att det är Therese som bestämmer vad de ska göra. Anders verkar mest hänga med och hålla med henne när hon ställer honom retoriska frågor. Till saken hör att ingen står ut med att bli osynliggjord, där man bara förväntas acceptera den andres planer och enbart ska vara något verktyg som bekräftar den andra. Till slut brister det och jag skulle gissa att när Anders mellan varven får nog och försöker stå på sig blir det rörigt inne i Therese. Det kan också vara så att Anders brist på gränssättningar gör att han håller saker inne och sen kokar det över.
Oavsett blir det alltid en reaktion förr eller senare när någon tvingas in i en roll av att vara underordnad sin partner.
Jättesynd att Therese tappar det och inte lyssnar in istället! En relation bygger på ömsesidig hänsyn och en förmåga att lyssna in och kunna kommunicera och annat viktigt. Det går inte att gång på gång storma ut för att känslorna känns för stora att hantera.
Det här ska inte misstolkas som utstormning och kontroll i relationer med systematiskt fysiskt våld. Det kan jag inte uttala mig om för deras del, även om det psykologiskt och emotionellt faktiskt går in i det här.
Fast här pratades det ju om att vara osams och sticka.
Nej absolut inte. Kan bli arg/irriterad men har aldrig dragit på det sättet/kastat ut nån. Skulle behövt vara nåt riktigt allvarligt för det.
Jag skulle nog inte dra bara men vi har barn. Tycker det låter sunt att dra istället för att eventuellt fortsätta och eskalera ett bråk. De har ju inga barn som påverkas och de kastar inte ut varandra. Det kanske funkar bra för dem.
Tillägg. Menar att de inte kastar ut varandra på gatan iaf. De har flera boenden.
Jo absolut, men att det ens går så långt känns inte sunt.
Men det kanske inte går så långt. Det kanske inte är så att hon stormar ut utan stoppar innan och säger att hon behöver tid själv. Det behöver inte vara så dramatiskt som folk skriver här.
Det är bättre att ta hjälp av en professionell och lära sig att reglera sina emotioner.
Det är inte okej att om och om igen ta till samma destruktiva handling. För partnern blir det fruktansvärt obehagligt att bara bli lämnad på det sättet mitt i en konflikt. Det är en bestraffning som inte ska vara i kärleksrelationer.
När personen lär sig att reglera sina emotioner kan den stanna, men göra gränssättningen att den behöver varva ner och sedan återuppta att kommunicera kring problemet.
En relation innebär inte att man kan behandla sin partner hursomhelst och sen vifta bort det med ”men det är ju sån jag är”.
Tror att om båda mår bra i sig själv så blir inte bråk så dramatiska utan istället för att dra så tar man en paus i grälandet (de ilskna känslorna finns kvar) och funderar och sansar sig för att sen prata ut. Självklart tar det mer eller mindre tid att komma till prata ut punkten. Vi städar ofta när vi grälar så då går vi på varsitt håll och städar och sen så tar en av oss steget att börja prata. Låter inte riktigt hälsosamt för en själv att bli så arg att man tar sitt pick och pack eller kastar ut den andra. Har folk i min närhet som håller på så och de mår inte bra (varken i relationen eller sig själva).
Låter väldigt klokt att göra något på varsitt håll men under samma tak tills man lugnat ner sig lite så det går att prata ut och så.
Känns inte hälsosamt att dra eller slänga ut, låter väldigt stormigt och jobbigt.
Kan förstå känslan att man behöver space och vill vara själv men låter lite trist det ska ske i samband med bråk och vid en högtid som kan vara mysig att fira/vara tillsammans på.
Nä, går ut ur rummet om jag blir sur men inte mer än så.
Har aldrig haft tanken att storma ut pga ett gräl/bråk. Eller haft en partner som stuckit.
Låter inte normalt alls. Har så svårt för vuxna som beter sig som tonåringar.
Jag har varit gift med min man i 19 år och har aldrig känt behovet att dra iväg på det sättet. Jag tycker att det är lite konstigt att göra så. Inte nödvändigtvis fel utan bara konstigt utifrån hur jag ser på saken.
Aldrig dragit hemifrån eller slängt ut partnern. Däremot bytt rum för att ”slippa se honom”. Men sen lugnar man ju sig relativt snabbt… Vi är dock duktiga på att göra andra saker med och sitter inte ihop även om vi har varit tillsammans länge. Funderar på om i Thereses fall att de blir väldigt tighta pga begränsat liv utanför förhållandet? Inte följt henne på ett tag men förr var det ju inte så mycket annat socialt liv
Hmm nej jag tycker personligen att det låter omoget, sorry. Visst, om man precis hittat sex-sms från sambons kollega i hans mobil, då kan det enda rimliga vara att sticka därifrån och andas ut för sig själv. Men om det bara är ”normalt tjafs” så tycker jag man kan gå in i ett annat rum, fundera lite, och sedan gå ut och försöka kommunicera som vuxna människor.
Håller med…
Tror det där är ett väldigt medberoende-förhållande. Men dom är vuxna så inte vår business.
Nej det är inte vanligt att packa ihop alla saker å dra iväg från sin man eller fru eller seriösa partner. Klart man bråkar å är oense ibland men förhoppningsvis inte konstant. Varför hon berättar det är väl det mest märkliga. Min uppfattning från förr är att hon berättar mkt ofördelaktiga detaljer om A och att det då är synd om henne, det var där nånstans jag slutade kolla på henne. Fick inga bra vibes.
Jag hade fått panik och blivit väldigt ledsen om min man bara stack iväg för att han var irriterad på mig. Känns inte sunt att bråka på sättet Therese och Anders gör.
Mitt ex var så.
Nu i efterhand ser jag ju att jag borde ha lämnat så mycket tidigare. Det var en ständig osäkerhet och rädsla för att ta upp saker jag ansåg vara problem. Det slutade alltid med att han var offret och drog iväg. Jag kommer aldrig acceptera ett sånt beteende igen.
Blir det sådär häftiga bråk tycker jag ärligt talat att man är ihop med fel person. Aldrig varit med om att någon lämnat platsen pga ett bråk.
Jag är en sån som drar hemifrån när jag blir riktigt arg, händer ca 0-3 gånger/år. Gift, har tonårsbarn. Jag har alltid haft detta flyktbeteende. Min man låter mig få vara ifred och komma hem när jag känner mig redo, tar ca 1-4 timmar. För mig handlar det om att jag kommer till en gräns där jag inte längre kan härbärgera mina känslor och jag tappar kontrollen. Så min flykt handlar om att jag lugnar ner mig.
Så gjorde min mamma när jag var liten.
Jag var LIVRÄDD varje gång att hon inte skulle komma tillbaka. För jag var liten och förstod inte. Nu föregicks det alltid av högljudda gräl mellan mamma och pappa, kanske är annorlunda för er.
Du kan få hjälp med det här? Dina tonårsbarn vet inget annat men de har rätt att få stöd i det här beteendet som du även utsätter dem för då de lever i familjen.
Inget barn ska behöva anpassa sig efter en förälders gränslöshet på det här sättet. Det du gör skapar sår och ärr i barnen!
Jobbig osäkerhet för din familj.
Nadiakenza som tycks njuta av att göra vintern på sin svårt lungsjuka son ?
*content
Hon menar på att hon gör det för att sprida kunskap, bara det att ingen inklusive mig själv förstår varför han emellan åt verkar sväva mellan liv och död. Hon är så inkonsekvent i sitt berättande. Men ja, respektlös att fortsätta dundra ut content på en snart 3åring som ligger uppkopplad med slangar mot maskiner.
Man kan sprida kunskap utan att hänga ut sina barn eller nämna sina barn. Jag tycker det känns utstuderat av henne att inte berätta allt och säga att hon berättar senare. läsarna vill ständigt veta mer och hänger kvar. Men sen berättar hon bara en liiiten del och hintar om resten.
Du verkar ju vara insatt nog för att vara en av dem som hänger kvar i hopp om att få veta mer? Om alla bara slutade följa henne så skulle hennes son inte bli uthängd även om hon försökte.
Jag kollade in ibland för länge sen. Men slutade. Men får sen nyligen upp kontot då och då när jag scrollar. Sen har jag läst de kommentarer som kommer upp här.
Vad är han för sjuk? Åkte de inte utomlands med ungarna?
Du har nog inte helt fel, får bara känslan att hon kanske inte är smart nog att kalkylera ut en sån sak. Men inget förvånar mig eg längre.
Tror inte man behöver vara speciellt smart för det. Det är väl vad de flesta influenser gör. De märker vad som funkar, vilka inlägg som gillas, kommenteras och delas. Hon har ju faktiskt på ganska kort tid gjort en karriär som influenser med allt vad det innebär, samarbeten, podd, hänger med andra influenser osv.
Du skrev typ samma i ös igår men då la du till att sonen har en intellektuell funktionsnedsättning, vart har du fått det ifrån?
Men gud…
Vilken pajas till människa du är, Lovisa. Intellektuell funktionsnedsättning är nog snarare du som har med din dynga. Var det kanske du som nyligen slösade på Socialtjänstens resurser också? Sluta vara så bitter över en kvinna som kämpat med sina tre sjuka barn. Jag unnar henne att hon fått en stor kanal och kan försörja sig och barnen på annat än bara mannens lön, för jag har svårt att tro att hon kan vareta sin vanliga jobbfunktion med tre förskolebarn varav en är svårt sjuk.
Bara så alla är OBS – Lovisa är TS. Menar självklart INTE Alma ??
Jag har aldrig orosanmält Nadiakenza. Läste nyss inlägget då jag enbart tittat på hennes storys tidigare som jag reagerat på. Avundsjuk är jag absolut inte, hon verkar leva i en mardröm. Är du avundsjuk? Däremot reagerar jag starkt på de utelämnade storys hon lägger ut på sin sjuka son och att hon gör content på hans lidande.
Vad vet du om hennes intentioner? Man behöver inte alltid tro det värsta om andra människor.
Funderar mest på hur svårt sjuk han är. Alla incidenter och inläggningar har vi gått igenom (som hon och hennes son) just för att de har kraftig förkylningsastma som kommer vid minsta lilla. Såhär hade vi det i 3 år. Tills de tog bort polypen bakom näsan i princip.
Min sons syresättning var nere på 79 flertal gånger. Men det är ju behandlingsbart och inte en livsfarlig dödlig sjukdom. Att bli inlagd då och då med ett infektionskänsligt barn med astma är inget ovanligt eller något och kalla allvarligt lugnsjuk.
Då hade de inte ständigt skrivits ut efter 48 timmar och göra en utredning var tredje månad, då hade han övervakats ständigt och blivit inlagd med restriktioner tills barnet var helt friskt.
Men det har hon väl sagt att det till viss del är men att det också inte hittar hela orsaken..?
Hemmiljön hos sjuka barn är väldigt viktig.
Man hittar väl aldrig hela orsaken till astma om den inte är orsakad av allergi eller andra miljöfaktorer. Min dotters astma var fruktansvärd i den åldern. Nu har den växt bort. Varför hon fick astma? Ingen vet och det är vanligt att det är så. Inget som var något mysterium eller dramatiskt även om det var påfrestande att åka in ofta för syrgas.
Till J,
Hur upptäcktes det med polypen bakom näsan?? Vad gjorde man för undersökningar? Har bett om vidare utredningar då vi misstänker samma eller något med körtel men de envisas hela tiden bara med medicineringar som inte hjälper.
Vi fick en remiss till öron-näsa-hals där de gick in med en liten kamera i näsan (ej poppis) och såg att den var förstorad, läkaren sa att den kan försvinna av sig själv i skolåldern (mitt barn var då typ 3) så vi valde att operera. Så enkelt tog en kvart och uppvaket max en timme, var helt sig själv direkt vi kom hem som att inget hänt.
Be om remiss till ÖNH eller skicka in en egenremiss! BVC missade problematiken trots att det hade påpekats flera gångar. ÖNH konstaterade direkt 3 bakteriella diagnoser i ÖNH-regionen och polypen bakom näsan
Är det du som socanmäler dem? Plus Mariette, Fann*days, osv…?
Kan det vara så att folk vill få stopp på att influenser hänger ut sina barn samtidigt som de faktiskt inte anmäler?
Den personen jag tänker på verkar dock vara en slags rättshaverist snarare än genuint orolig för barnen.
Nej, inte i denna pajasens (”Lovisas”) fall.
Garanterat är det samma personer som upprepat ondgör sig här som sitter och socanmäler. Förmodligen har dom nån störning eller psykisk sjukdom själva som gör att de går så upp i olika influencers.
Ja verkar finnas en riktigt störd person som socanmäler alla hon stör sig på. Hon verkar gilla att hitta på att det finns alkoholproblem (troligtvis hon som anmält Patri**a och NadiaKenza) och anklagelserna påminner om varandra en del. En knäppskalle, inte någon som bryr sig om barnen alls tyvärr.
Nej. Varför har Nadiakenza blivit orosanmäld?
Bara kollat hennes storys tidigare men läste precis inlägget om anmälan. Vilken ångest ?
Det är helt sjukt att vissa socanmäler bara för att de stör sig på en person. Samma med Fann*days. Någon orosanmälde att hennes foster i magen (!) kanske skulle få en dålig mamma. Helt sjukt. Finns en person som ofta skriver kommentarer här som alltid är sura och bittra, riktade mot kvinnliga influencers som är lite ”mindre” (alltså inte Bianca, utan snarare Nadia då). Jag misstänker starkt detta är kvinnan som socanmäler till höger och vänster och även härjar på fb-forumet. Vidrigt att slösa viktiga resurser på det viset!
Jag håller såå med dig. Ett oacceptabelt beteende.
Ja, garanterat. Lovisa hittar på funktionsnedsättningar och verkar grovt avundsjuka på Nadia.
Visst är det FruKrokodil ni tänker på? Verkar helt besatt av flera influencers. Alltså på ett osunt sätt. Som att hon frenetiskt uppdaterar deras instagramkonton. Tvivlar stark på att något hon berättat om sig själv stämmer. Vem kan ha flera barn men ändå tiden att sitta och skriva i flera olika trådar, hon har koll på dem alla. Tror det är en väldigt ensam kvinna som känner gemenskap i hatet.
Detta var spännande! Har också reagerat på krokodil. Hen påstår ju dock att hen jobbar natt inom vården och fördriver tiden i den tråden.
Ja vore väl sannolikt om hon skrev om nätterna, men det är ju dygnet runt. Alla tider på dygnet. Undrar om trolljägarna
finns kvar. Vore så intressant att se människan bakom alla dessa påståenden hon vräker ur sig. Det är ju inte bara en hon har ”koll” på…så att säga.
Japp… Finns en till person som socanmälts av (troligtvis) samma galning men hon har privat konto numera så vill inte outa henne. Men samma skit där, påståenden om det ena och andra, allt inspirerat från ett instagramkonto. Hur kan man vara så galen? Det är obehagligt.
Ja det där har jag också noterat. Helt besatt av att hitta skit om dom. Läskig människa.
Hade varit otroligt roligt om Frukrokodils identitet läckte. Mest troligen är hennes eget liv otroligt tragiskt.
Tror inte någon är avundsjuk på Nadias liv. Hon verkar ha det jätte tufft.
Jag tror inte riktigt på avundsjuka, däremot något slags ”störa ihjäl sig på”-syndrom. Vi alla stör oss på vissa influencers men denna person tar det för långt.
Absolut inte avundsjuk. De verkar leva i en mardröm! Däremot reagerar jag starkt på de utelämnade storys hon lägger ut på sitt svårt sjuka barn.
Tips på någon somrig film? ?
Varit ute hela dagen, ätit gott, umgåtts, badat, plockat lite kantareller och haft det bra. Men nu när jag kom hem till en tom lägenhet kändes det lite deppig, så vill stanna kvar i sommarkänslan på något sätt.
Trevlig midsommar på er allihop?
Tom lägenhet var att ta i, katten var ju här ?
Enda filmen jag kommer att tänka på är Sommaren men Göran och Den bästa sommaren.
Ska nog kolla lite på Saltkråkan och Barnen i Bullerbyn, har för mig det finns midsommaravsnitt på dom båda.
Vi ska titta på howards end kl 22. En av mina favoritfilmer. Älskar den filmen. ❤️
Aldrig hört talas om ens tror jag, ska kolla upp:)
Va den är jättekänd men har några år på nacken. För romantiker. Fantastiska skådespelare.
Sommaren med Göran.
Den kan ses om och om igen.
Älskar den! Sett den väldigt många gånger och blir kanske den om jag inte hittar något annat:)
Änglagård är fin med. Riktig svensk sommar.
Änglagård har jag aldrig sett, alltid tänkt att man borde se den. Får nog bli den 🙂
Rasmus på luffen
Jag har maraton med ”Sommaren med släkten” (serien). Älskar den!
Började kolla på den nu, den är mysig och rolig:) är på säsong 5, började se den i våras någon gång. Är den avslutad eller kommer det fortfarande säsonger? 🙂
Vet inte varför jag frågar när jag kan googla själv?
Haha! Det kommer en säsong 7, oklart när dock. Längtar! ?
Åh jag har också Sommaren med släkten-maraton just nu!
Midsommar
Är inte det en skräckfilm? Eller hemsk film?
Men låter somrigt och fint ?
Haha ja det är det
Titta inte på den i dag. Den är grymt otäck. Kommer förstöra din kväll. Hua.
Sämre film får man väl leta efter?
Stockholm boogie är ju skön!
Åh, den var länge sen jag såg! Bara sett en gång tror jag. Synd den inte finns på svt, netflix eller något :/
Inte film men skärgårdsdoktorn, midsommaravsnittet passar extra bra idag!
Den bästa sommaren ligger på svt play judt nu och den är ju bra!
Kollade på Skärgårdsdoktorn för någon månad sen, sen är så mysig? Alltså tänk att bo sådär, hade fan kunnat nöja mig med Sörens skjul ?
Mmm eller hur, men allt är inte inspelat på samma plats dock…
Men drömde om att bo sådär förr, var helt starstrucked!?
En miniserie på Netflix som hette ”Midsommarnatt” kom i år. Men om du vill se en riktig klassiker finns ju alltid Bergmans Sommarnattens leende. (Den finns på cineasterna. Sommaren med Monica också).
Favoriten är ju klassikern SOS En segelsällskapsresa (alltså en Åberg-film) , den såg vi imorse:) Det är den då de firar midsommar i skärgården
Cant by me love på Disney +
Svt play visar just nu Howards end och Ett rum med utsikt, värda att se och se om.Utspelar sig på sommaren i Italien och England.
Ja, de är mycket bra. Och Daniel Day Lewis är helt obetalbar som Cecil i den sistnämnda. ?
Du har ju redan fått en massa tips, men tänkte dänga till med en riktig klassiker: ”Sommarnattens leende”. Härlig!
”Under solen” med Rolf lassgård och Helena bergström 🙂
Finns det en film som heter jordgubbar med mjölk? Har för mej det. Många tycker om den.
Jordgubbar med riktig mjölk. Med Janne ”Loffe” Carlsson.
Den heter jordgubbar med riktig mjölk.
Önskar er alla en fin midsommarafton, vart ni än är eller hittar på. Själv önskar jag så innerligt att jag tillhörde ett riktigt kompisgäng, istället sitter jag hemma i min pyjamas och vill att dagen snart är över. Jag är 30 år och har visserligen några kompisar här och var, såna jag lärt känna på vägen (fd kollega, skolkompis, barndomsvän och så). Så jag är medveten om att jag samtidigt ska vara tacksam, för det finns dom som inte har någon alls… men det gör verkligen ont inom mig en sånhär dag som midsommar när man ser alla inlägg på Instagram & facebook om hur precis alla verkar ha kompisgäng som dom är med och firar. Jag är liksom inte den man tänker på inför högtider och det blir så tydligt idag. Kompisarna jag har träffar jag på tu man hand för att sen se hur dom på högtider umgås med ”sina gäng”. Lite som att jag är statist typ. Och jag vet att man kan försöka bjuda in sig själv, men det vore roligt att få vara med utan känslan av att jag har trängt mig på för att få vara där. Jag försökte lite försiktigt och frågade en kompis i våras om hon har planer inför idag, och att vi annars kunde samla ihop olika personer och ha något firande tillsammans. Men hon svarade ungefär ”Gud vad kul det låter! men vi har redan planer!?”
Ingen inbjudan eller nånting, ingen fråga vad jag ska göra. Det var mer som att hon ville byta ämne direkt. Och sånt gör rätt ont, det hade nog nästan varit lättare om jag hade inga vänner alls. För då hade det funnits en rimlig förklaring att jag inte blir tänkt på, för jag finns inte i folks liv då. Samma sak var det nu med en annan vän, jag bjöd in henne till att träffas och fira. Men hon sa att hon och några har lite planer. Och idag såg jag på en instagramstory att ”några andra” var flera personer som vi känner gemensamt från skolan.
Jag blir så förvirrad ibland, för jag kan träffa nån kompis på fika, vi kanske skriver ibland och sådär. Men när det blir nyår och midsommar så är det som att jag inte finns? Dom skriver ”glad midsommar” och hoppas att jag har en rolig dag, men samtidigt vill dom ju inte ha med mig.
Jag vet inte om det är pga min diagnos (har Adhd) men jag har jättesvårt att förstå när det som människor säger till mig inte stämmer överens med det dom gör. Flera av dom jag försökt hinta lite till om idag har skrivit nu och önskat glad midsommar och ”hoppas att du har en superrolig dag idag!” men det stämmer ju typ inte? Hade dom genuint verkligen hoppats att jag har en superrolig midsommarafton så hade ju iallafall någon person frågat om jag vill vara med?
Jag undrar vad det är för fel med mig, varför jag inte är tillräckligt rolig och bra? Blir så ledsen
Jag har inga människor alls i mitt liv men mår bra ändå och har haft en jättemysig dag med god mat, serie, godis och promenad.
Tänker att allt blir vad man gör det till och att man alltid har ett val – att deppa eller göra det bästa av livet.
Fast nu är vi ju alla olika och har olika känslor & drömmar. Du skriver att du inte har några människor runt dig alls och mår fint ändå. Jätteskönt och härligt för dig att du känner så, men bara för att du inte påverkas av en viss grej så betyder inte det att du kan förvänta dig att du har rätt och alla som känner annorlunda helt enkelt känner fel. Förstår du hur jag menar?
Det mesta i livet ”blir vad man gör det till” men det betyder inte per automatik att precis allt som kan tynga dig är något du bara ska skyffla bort och tänka positivt om. Det är okej att vara sårbar och öppna upp sig om det som känns tufft, tycker jag iallafall.
Har inte påstått att jag har rätt och alla andra fel, tror bara livet blir lättare och roligare om man försöker lära sig att trivas i sitt eget sällskap och själv ta initiativ till roliga saker eller att göra vardagen lite roligare. Men alla lägger såklart energi på det de vill ?
Kan tillägga att ingen hälsar självmant på mig eller frågar om jag vill vara med på saker heller. Jag har slutit och isolerat mig i flera år och undvikit folk men häromdagen bestämde jag mig för att det fick vara nog. Nu har jag börjat hälsa på grannar och ta initiativ till kallprat med bekanta, och jag känner mig jätteglad. Med det sagt så kan man alltså ändra inställning och försöka titta på hur man själv kan göra för att göra livet lite roligare. Ibland behöver man själv ta initiativ och vara lite ”besvärlig” för att komma dit man vill ?
Jag tror det är väldigt vanligt faktiskt, mycket vanligare än man kanske tror. Jättemånga som känner sig ensamma, både på högtider eller vanligtvis. Jag tror ett problem med det hela är att det (ofta) finns en slags skam över ensamheten, att man skäms för att erkänna, säga öppet eller prata om det med folk i sin närhet. Vilket såklart bara blir en ond spiral.
Vad gäller just din situation så är det ju förstås jättesvårt att veta hur det verkligen ligger till. Men många är inrutade i sina grejer. T.ex. den första kompisen som redan hade planer som du inte blev inbjuden till, kanske är planer med familj eller vänner från annat gäng man alltid brukar träffa. Såklart det egentligen ofta går att bjuda med någon som inte ”tillhör” det gänget, men många tänker inte så för att de är så inrutade i det alltid är och brukar vara. Inte av någon ondo gentemot dig liksom, men det bara är inte en tanke att ”ja men såhär kan man göra istället”.
Sen upplever jag att ofta är den en eller ett par personer som är de som driver på att få sådana här saker att hända. De som styr upp det och ordnar och gör att det blir av. T.ex. kanske din andra kompis gäng har någon sådan person. Då kan det ofta bli att de andra som bara hakar på inte kommer för sig att bjuda in någon annan själv, för det är inte ”deras” firande liksom. Igen, betyder inte att det måste vara så – hade ju liksom egentligen inte alls varit svårt för den vännen att kolla med övriga och bjuda in dig. Men som sagt så kommer det inte för många bara.
Jag vet inte, såklart jättesvårt att säga något specifikt om dig och din situation utan att faktiskt känna dig. Men ville bara inflika att det inte alls behöver betyda att det är fel på dig på något sätt, eller ens på dina kompisar. Och, att det är nog jättejättevanligt. Om du vill försöka förändra i framtiden så kanske en bra idé skulle vara att våga prata om det med vänner, alltså redan nu. Liksom våga prata öppet om att du känner dig ensam eller utanför och saknar ett sammanhang. Förstår 100% att det kan kännas omöjligt och skitsvårt, men tror faktiskt inte det är så farligt som man gör det i sitt huvud. Tänk om en vän hade kommit till dig och pratat om att den känner sig ensam, inte hade du sett negativt på den personen. Man ska nog oftare försöka tänka på sig själv som om man var ens egen vän – det kan sätta i perspektiv att man kanske inte alltid är så snäll mot sig själv och för hård mot sig själv.
Ett annat alternativ är att bredda din vänskapskrets också, om det finns en lokal tjejgrupp eller intressegrupp )på FB eller liknande) för något kanske, eller appar som GoFriendly. Skulle igen råda att våga vara öppen, liksom släng upp ett inlägg/en profil och skriv något med ”Har du också känt dig ensam denna midsommar eller andra högtider? Har dina vänner och bekanta redan sina grejer att göra och du saknar ett skönt gäng att fira med? Låt oss hitta varandra och göra kommande firande roliga tillsammans!” Idk, något sånt men i din ton och stämning. Men liksom lovar att det finns massa människor som känner exakt som dig, försök hitta dem så kanske du hittar både fler fina människor att ha i ditt liv men också ett gäng som du kan fira med vid sådana här tillfällen.
Förstår precis vad du menar. Frågade en vän för några veckor sedan om hon ville grilla på midsommar, vilket hon inte kunde för att hon hade planer med sina vänner. Hon frågade inte mig om jag ville hänga med eller vad jag hade för planer. Hon har även velat umgås mer ofta med mig. Men jag spenderade dagen med min fina pojkvän och det var underbart. Men, det här är en tendens jag har märkt att mina gamla vänner har haft. De är jag inte vänner med längre, av en anledning.
Min kommentar skulle gå till oj. Sorry,
Förstår hur du känner dig. Kände precis lika förr, när jag hade fler vänner. Jag var aldrig med ”på riktigt”, aldrig på högtider osv. Mest en reservkompis. Nu har jag nästan ingen vän kvar. Och jag försöker acceptera det. Det är nästan skönare, man slipper bli besviken. Jag är dålig på relationer och min personlighet passar inte ihop med så många. Men hade gärna haft fler vänner såklart.
Du är inte ensam i att känna dig ensam om det är någon tröst. ❤️ Jag har en tendens vara kompisen alla hör av sig till när deras liv stormar. Är ”mamman” med goda råd och fötterna på jorden. Men aldrig inbjuden till att göra något kul eller umgås i kompisgängen. Har vänner men ändå inte för saknar ett umgänge om det makes sense. Jag har tacksamt nog en familj som umgås som vänner (är nära mina föräldrar, syskon, syskons partners etc) så vi umgås på högtider etc. Men känner verkligen igen mig i det du skriver. Har kompisar men dem bjuder inte in mig. Jag tror att i Sverige är det generellt en ganska ”låst” kompiskultur att många umgås med samma personer eller sluten krets och är dåliga ibland på att bjuda in andra. Jag har ingift familj från alla möjliga länder och märker tydligt hur otroligt mycket mer inbjudande många andra kulturer är. Ett sidospår men tänker ofta på det under högtider. Kom ihåg att det är inget fel på dig alls utan är ofta bara ren vana tror jag människor gör så. Jag har ärlig talat inget bra råd hur man bryter det. Tror ett bra sätt är försöka hamna i sammanhang där flera är sökande efter nya vänner (universitet exempelvis, mammagrupper om man har barn, nytt jobb där kanske fler är nyanställda…) men är ju svårare desto äldre man blir hamna i sådana sammanhang tycker jag. Ta hand om dig och kom ihåg du är bra precis som du är. Är svårt med vänskapsrelationer. Kram
Tycker nästan det är lite elakt att skriva ”hoppas du har en superrolig dag” om man nu inte vet att personen har något jättekul på gång. Håll kvar vid de här personerna men försök starta upp någon annat, en egen grupp. Att de inte bjuder med dig kan tyda på att de själva är lite i utkanten av sina vänskapsgäng, är det de själva som håller o firandet skulle det ju knappast skada att bjuda in en extra, om de är själva mittpunkten av gruppen. Men förstår att det är svårt eller kanske omöjligt att bjuda in till någon annans firande. Blir lite svårt sits där eftersom ”alla” vill fira med stora gäng så kan väl förstå men ändå, inte ok att skriva hoppas du har en superrolig dag, tyder på att de inte lyssnat.
Har heller inget kompisgäng, bara haft några kompisar men ingen som känner varandra. Inte heller blivit medbjuden någonstans eller liknande. Alltid känts som att man bara duger att umgås själv med men att ingen vill visa utåt att man hänger, inte får träffa deras vänner osv.
Gillar inte heller att bjuda in mig själv, fråga om man får följa med och liknande för ville dom ha mig där hade dom väl frågat tänker jag. Och frågar jag så säger dom såklart inte nej, även om dom inte vill.
Med det sagt så känner jag med dig. Sitta ensam och må dåligt av det förtjänar ingen. Önskar att man vara kunde slå av en knapp så man inte brydde sig.
En midsommar frågade min närmsta vän om jag hade några planer, svarade nej och frågade vad han skulle göra.
Då sa han ”jag ska på fest hos kompisar i *namn på annan ort*. Eftersom du inte har några planer skulle du väl kunna köra mig dit? Tänkte att jag sover där så slipper du köra sent på kvällen/natten och kan hämta mig på midsommardagen istället”…
Festen låg 5 mil bort, så var ju en bit att köra ??
Men fy vad elakt! Och det skulle vara närmaste vän…Jag hoppas verkligen du tog ifrån tårna och sa vad du tyckte om det.
Alltså det här relaterar jag så mycket till! Har verkligen nästan identiska scenarion i bagaget också.
Men framförallt det där ”alltid känts som att man bara duger att umgås själv med, men ingen vill visa utåt” eller träffa andras vänner. Jag hade en kompis som la ut allt på Instagram, utom det hon gjorde med mig. Och det var inte heller så att vi gjorde skitgrejer, vi var på Liseberg, kusten, var på utflykter, massa saker verkligen. Men inget när jag var med har lagts upp, men när hon gjort samma med andra, då läggs det ut minsann!
Jag kände så många gånger som yngre och bingekollade folks festbilder på Facebook.
I år bjöd jag och min man in några personer (som vi vet/anar är rätt ensamma) på lunch och sällskap. Det är viktigt att ta hand om varandra och gräva där man står!
Alla ni som är helt själva och bara nämner kompisar.. hur ser era familjer ut? Föräldrar? Syskon?
Jag & min partner firar med mina föräldrar & min morfar som annars hade varit själva. Inget stort firande men vi äter god mat, promenerar till ett allmänt firande & spelar spel.
Mina föräldrar tog livet av sig för mer än tio år sedan och brorsan sitter på rättspsyk. Stabilt och bra.. ?
Åh fy ??
Jag har bearbetat det och mår bra idag ?? Men visst kan det se väldigt olika ut
❤️❤️❤️
Inga syskon, ingen partner. Mina föräldrar är skilda och ingen av dem har något större intresse av att träffa mig, på nivån att de skickar kanske ett sms när jag fyller år ungefär. Pappa har ”ny” familj och mamma är inte helt stabil, om vi säger så. Bor dessutom i en liten stad ca 1 h från min hemstad, och det är jättesvårt att släppas in på sådana små ställen. Alla har redan de som de umgås med och verkar nöjda så. Alla vänner sedan tidigare har egna familjer med barn, så de håller sig också för sig själva.
Ja att komma in i grupper är inte lätt ? så tråkigt att det är så och att vi människor överlag ser det som ett hot med nya in i gruppen
Jag har varit du, under många år var det så för mig att jag aldrig hade någon att fira med. Midsommar och nyår är absolut svårast, det är dagar då man ”ska” ha roligt med alla kompisar.
För mig ändrades det när jag blev sambo. Men jag förstår verkligen hur du har det och tycker att det är så synd att folk inte är bättre på att bjuda in när någon är ensam.
Tycker det är dålig stil av anonym att skriva sånt som ”allt blir vad man gör det till” när någon är ledsen, även om det säkert på något sätt inte var illa ment. Men sånt hjälper inte alls när allt man längtar efter är att få vara med…
Hoppas att du framöver hittar någon som på riktigt värdesätter ditt sällskap ❤️
Det skulle kunna vara jag som skrev det här. Nästan som att jag tror jag gjort det i sömnen. Mår så himla dåligt idag. Jag har firat midsommar med en familjemedlem och det är jag väldigt tacksam för men jag är ung och det är inte kul att aldrig få en inbjudan. Jag har vänner men det är från olika konstellationer och ingen har bjudit in mig. Jag har frågat några av dem och vissa var bortresta eller hade andra anledningar som jobb och det köper jag fullt ut men en av dem sa ”vi är redan ganska många” vilket gjorde mig väldigt ledsen då hon och jag har pratat om det här. Jag har kommit fram till att jag måste skaffa mig en ny vänkrets för jag kan inte bli såhär ledsen vid varje högtid men hur gör jag det?
Hoppas du kan finna lite tröst i att vi verkar sitta i samma båt…
Är det inte lättare att anordna och bjuda in till midsommar själv? Man kan ju inte förvänta sig att bli bjuden om man aldrig bjuder själv.
Håller med om detta! Jag känner verkligen med alla de som sitter ensamma och mår dåligt, men ibland behöver man tyvärr svälja stoltheten och bjuda till själv även om andra inte visar något intresse.
Jo men ofta har dessa personer sina sällskap redan som de alltid firar med.
Då tar man av sig offerkoftan och gör någonting själv.
Handlar exakt noll om offerkofta, din okänsliga fjant.
Sluta tyck synd om er själva och ta lite ansvar för er situation istället.
Men folk ändrar väl traditioner hela tiden? Vad är det värsta som kan hända? Att folk tackar nej? Sen kan man ju bjuda från flera umgängeskretsar eller erbjuda hela sällskapet att komma?
Kanske i dina sammanhang. Inte här. Än.
Känner likadant och som du ser, du är inte ensam.
Inför nästa midsommar eller nyår (högtiderna jag tycker är allra jobbigast) kanske vi ska starta någon grupp tsm o träffas allihop 🙂
Relaterar. Har också vänner men ingen som bjuder med mig eller som ens har frågat mig vad som händer på midsommar. Jag har inte frågat heller visserligen, eftersom jag är så rädd för att det ska låta som att jag bjuder in mig själv. Har i alla fall fått ett glad midsommar-sms av någon jag inte trodde att jag skulle få det från.
Har inte undvikit sociala medier som jag hade tänkt, men ärligt talat så är det bara en persons midsommarfirande jag är avis på. Idylliskt i en stuga vid en sjö med goda vänner.
Firade iaf inte ensam. Familj och farfar, morfar och mormor. Men innan jag åkte kände jag nästan att det kunde kvitta. Kunde ligga i min lilla etta som just nu ser ut som ett bombnedslag och kolla på fotboll typ.
Vänta, så du har en familj att fira med men är ändå missnöjd? Vad är dina förväntningar på en lyckad midsommar annars?
Att du inte ens fattar poängen…
Du har en familj att fira med men gnäller ändå?
+1
Och du är otrevlig. Kändes det bättre att gå på nån bara för att du inte kan sätta dig in i någon annans känsla, och dessutom kallar det för gnäll. Idiot.
Det är alltid lättare att gnälla än att ta av sig offerkoftan uppenbarligen.
Gå och lägg dig istället din griniga jävel.
Jag varit ensam många högtidshelger,och det är inte nåt som stör mig alls,faktum är att det är rätt skönt att slippa alla måsten.Är introvert,ok,men det betyder inte att jag är hopplöst osocial,bara att jag inte står ut umgås med mkt folk samtidigt.
Midsommar,jul,påsk etc känns inte viktigt alls för mig.Dekorerar inte för nåt sånt hemma.Det är bara dagar vi
har hittat på. Erkänner att jag har lite svårt att förstå dem som blir förtvivlade över att inte fira med andra enl normen dessa helger. Om man har barn kan jag förstå,att man vill för deras skull,men f.ö så är det verkligen inte alls viktigt.
Att vara ensam på högtider som idag, självklart hade jag gärna gjort något men pga vissa anledningar så är det inte så. Jag känner ändå att det är helt okej, men att andras reaktion på det gör det jobbigt?
Känner typ jag måste dra en liten vit lögn att jag ska träffa någon eller göra något för folk blir så förfärade? Hade känts mycket bättre om inte folk reagerade så ?
Exakt så ?
Är så glad att jag inte alls känner igen detta. Hade blivit så förvånad om någon blev förfärad av att jag sagt att jag är ensam på en högtid någon gång. Skit i dom och njut av din dag, högtid eller ej.
Tycker att allas reaktioner är bra, inget märkvärdigt när jag säger nä inget speciellt. Det är bara en överhypad dag.
Ska man acceptera att ens partner inte kan uttrycka känslor? Kan inte ens svara något när man säger ”jag älskar dig”. Har bett honom visa känslor men han säger att han inte ”förstår sig på sånt”. Vi har varit tillsammans 10år. Är så besviken på hur han inte varit emotionellt närvarande när närstående gått bort och liknande. Om jag gråter ger han ingen kram eller så utan suckar typ. Har tagit upp detta flera gånger och han har vid något tillfälle sagt att vi ska jobba på det men inget har hänt. Han har varit deprimerad senaste året men detta har varit hela vårt förhållande. Förut när jag skrev gulliga meddelanden osv kunde han säga typ att han känner samma, men aldrig några egna ord. När han var som deppigast förra året var det så illa att han ibland inte svarade på tilltal och lämnade rummet när jag försökte prata med honom. Men han verkar typ nöjd så länge jag inte uttrycker missnöje och han planerar vår framtid tillsammans??? Vi har barn o hus osv. Va fan gör man? Skall tilläggas att vi generellt har det väldigt lugnt och pratar ofta om djupare ämnen om livet osv så det är liksom ingen ytlig relation. Jag har frågat honom om han är less på mig och vill göra slut men han svarar nej. Han är less på att livet går ut på att jobba säger han. Är det för mycket begärt att vilja höra nån gång att man betyder något för den man älskar?
Har han alltid varit på det sättet? Isåfall kan det ju bara vara ett personlighetsdrag som kan vara väldigt svårt att förändra. Är det mer något som förändrats under relationens gång så är det kanske mer möjligt att få tillbaka hur det brukade vara, men det kräver ju att han också ser att det är ett problem och vill förändra det.
Föreslå parterapi kanske? Om han inte vill eller är tveksam, förklara att du är vid bristningsgränsen emotionellt och inte vet hur du ska kunna fortsätta. Parterapi är inte heller någon magisk lösning, kräver ju fortfarande insikt och vilja att förändra. Men, att ha en tredje, utomstående part närvarande och en kontext av ”vi här här för att prata om detta” kan kanske dels ge dig en chans att få honom att förstå hur jobbigt det är för dig och hur det tär på dig, och med hjälp av terapeuten kanske komma närmre vad det är som är problemet. Det kan liksom kanske hjälpa med att få honom få insikt i problemet och därefter vad som krävs (fortsatt terapi för er två, eller för han själv, eller behandling mot depression eller vad som). Eller att du/ni kommer fram till att det inte kommer gå att lösa, och hur du/ni vill gå framåt i det. Också värdefullt.
Men nej, såklart inte för mycket begärt. Personligen inget jag tycker man ska behöva acceptera från sin partner. Men du kan bara påverka honom så långt att försöka få honom att inse problemet, om han inte gör det eller inte är villig att förändra situationen så får du nog lov att fundera på om du kan stå ut med det. Vissa kan och fortsätter leva ihop mer eller mindre som rumskamrater bara pga praktiska skäl, andra kan inte och väljer att gå isär. Det måste du avgöra vad som är rätt för dig.
Tack för svar ❤ ja han har alltid varit så. Ofta upplever jag honom som ganska okänslig mot sin familj också, vilket jag påpekat vid något tillfälle men vet inte om han förstår hur det framstår. Jag föreslog terapi när han var deprimerad, då svarade han att han förstår att det hjälper andra men att det inte är något för honom.. Tack för att du tog dig tiden att svara.
För att vara brutalt ärligt tror jag det då är extremt svårt och nästintill omöjligt att få till en förändring. Om han alltid varit så och är så mot andra också, så verkar det vara ett personlighetsdrag. Det går förvisso att förändra, men kräver en verklig vilja att göra det och för att vilja gör det krävs det att man antingen känner att det påverkar en själv negativt (vilket det inte gör för honom, han har ju ändå fått partner och barn trots det) eller de man älskar (alltså dig, familj, barn). Iom att du redan tagit upp det många gånger låter det som, så verkar han inte förstå att det påverkar andra negativt, eller så bryr han sig inte.
Känner förstås inte dig, din man/sambo eller något, så ta förstås en främlings råd med en stor nypa salt. Men personligen skulle jag inte kunna leva i en romantisk relation där min partner var så, och inte heller skulle jag vilja att mina barn växer upp och tror att det är en rimlig parrelation där en part är så…kall och avstängd. Skulle även oroa mig för hur hans agerande påverkar barnen och deras relation med sin pappa. Så ja…säger inte ”dumpa!!!!”, men skulle absolut råda att överväga vad du vill och inte vill ha ut från ditt liv och din relation, och era barns uppväxt.
Istället för parterapi om han inte är intresserad, kanske ett par terapisessioner för din del bara? Kan vara hjälpsamt att reda hur du vill gå framåt om det inte känns som du har klarhet i det. Jag sökte terapi en gång för att jag hade ett ganska så specifikt problem jag inte kände mig kapabel att hantera (emotionellt och pga även praktiskt). Räckte med 3-4 sessioner för att jag skulle få jättebra insikt i vad jag vill, perspektiv på det hela och råd/verktyg/strategier kring hur jag kan hantera det framåt.
Ja det hade nog varit bra, tack ❤
Min mamma är så, kan inte hantera å förstå känslor. Jag har gått i mkt terapi för det då det fuckat upp mig totalt. Givetvis finns fler drag än det som gjort det så.
Men angående känslor å närhet osv, om det varit så i 10år skulle jag inte hoppas på förändring. Är han lika med barnen lr bara mot dig? För isf har du nog svaret där
Jag bara funderar, om du säger ”familjeterapi” istället? Kanske kan ha ta emot det på ett annat vis? Bara för att få honom att se att du ser det i det stora perspektivet, ni är en familj, det måste fungera bättre. Säger man bara ”terapi” kan han ju hänga upp sig i att, ”jaha, allt är mitt fel” och fastnar där. Jag tänker lite som någon annan skrev, det handlar ju om barnen också. De blir ju väldigt påverkade av hur föräldrar är.
Sedan tror jag att han kanske kan tänka att om ni pratar om vidare framtid och sånt, kanske han inte helt tar dig på allvar, när du säger att det inte funkar? Speciellt om han inte mår jättebra, så stänger han kanske bara öronen och hoppas att det typ ska gå över. Jag skulle ha satt ett krav, ”vi måste hitta ett sätt att komma vidare” Fortfarande vi, du räknar in honom men också att han faktiskt måste bidra.
Visar han kärlek på annat sätt? Min man har svårt att uttrycka i ord (han säger dock att han älskar mig) men han visar kärlek på annat sätt. Tog ett tag innan jag insåg det då jag värdesätter ord och har det som ”kärleksspråk”.
Jag skulle inte kunna ha det så. Låter inte bra. Verkar känslokallt och utan värme.
Jag trodde min exman kunde lära sig det. Han har tydligen en empatistörning. Så glad och tacksam att jag skilde mig. Är gift med en empatisk och fin man som är så stöttande just nu. Önskar dig det samma ?
Vi gick i parterapi i 3 år. Det var en psykolog som kom fram till att han har en empatistörning så inte min egen slutsats.
Skönt för dig att du fick det bekräftat ❤️
Ja, tyvärr drabbar det ju fortfarande barnen som är med honom varannan vecka. Har så dåligt samvete att jag lämnar dem själva med honom när jag vet hur fruktansvärt han fick mig att må ?
Ja den kan verkligen inte vara rolig ?? pratar du om det med barnen? )beroende på ålder). Tänker så de inte känner att det är deras fel
Ja vi har pratat mycket om det. Har haft bra stöd i det av min psykolog. Men han får det till att jag pratar illa om honom framför barnen och det är anledningen till deras dåliga relation. Inte att han inte kan möta deras känslomässiga eller fysiska behov. Hans går tyvärr alltid först. Är hans tillgodosedda är han en jätte bra pappa på många sätt men så fort det ska prioriteras mellan hans och barnens behov går hans först.
Fick du inget tecken på det innan ni skaffade barn??
Jag kan nog uppfattas som känslokall, är inte romantisk och tycker inte om fysisk närhet. Jag gör annat för min man för att visa att jag älskar honom, jag försöker underlätta hans vardag. Hade uppskattat detsamma tillbaka, jag känner liksom inget extra när han lämnar gulliga lappar eller köper blommor. Om han däremot handlar eller sånt praktiskt blir jag väldigt glad. Har svårt att verbalisera känslor men han vet om det och väntar sig inget av det från mig. Det kryper i kroppen på mig när han säger att han älskar mig etc. Säger inte att det är så din karl är men det är inte en självklarhet att t ex verbalisera känslor är det naturliga för en person.
Sådan har min pappa varit sedan jag var barn. Han har svårt att öppna sig och visa känslor och det leder till många dispyter och bråk eftersom min mamma är svårt sjuk och behöver uppmuntran vilket hon sällan får. De har varit gifta i 40 år. Det går inte att ändra på en person så är det bara. De kan bli bättre men du kommer aldrig få honom såsom du önskar.
Låter precis som mitt ex. Jag kunde ligga bredvid honom och fulgråta och han bara stirrade på mig utan att säga något eller röra mig. Fastän jag vädjade att han skulle hålla om mig. Berättade att jag var deprimerad, han sa ingenting. Försökte ofta skoja bort allvarliga saker jag tog upp. Jag försökte också tänka att ”det är sån han är”, ”han älskar mig innerst inne” men efter att det tog slut insåg jag att han måste haft en empatistörning, det är inte normalt att bete sig så. Han utsatte mig också för olika former av våld, och jag hoppas verkligen inte att det är lika illa för dig som det var för mig. Men jag får ändå en klump i magen av det du skriver. Såg att någon hade tipsat om terapi, det kan nog vara en bra idé. Antingen tillsammans om han kan tänka sig det, eller ensam för att få professionell stöttning ❤️
Jag var med om samma sak. Var aldrig slag men andra typer av våld. Förstod inte då att det var så illa men tog många år att bearbeta.
Vad har ni haft för efterrätt/fika idag?
Här blev det fläder- och jordgubbscheesecake toppad med färska jordgubbar. Ett recept jag hittade hos en Instagramprofil som heter hannasbageri.
Vi fick ställa in våra planer pga sjuk man och bebis. Men vi åt jordgubbar och glass. 3-åringen så överförtjust så det gjorde hela dagen.
Åh det lät gott!
Min man & barn gjorde en jordgubbstårta som var så god ?
Tror ni Hanna F inte är med på Lojsans årliga midsommarfirande med influencer-ligan pga att Tully är där? Eller vill hon helt enkelt hellre fira med sin familj?
Vem är denna Tully?
Tror hon hellre vill fira med sin familj. Hennes morfar gick också bort tidigare i år så kan tänka mig att hon kanske vill spendera tid med familjen. Men det är bara vad jag tror
Jag tror det är lite pga Tully för hon var inte med förra året heller utan var med någon ny vän och hennes vänner.. märker att hon sällan hänger med Lojsan o det gänget nu när Tully hänger med dem, utan Hanna hänger med hennes nya kompis som inte är influencer eller andra personer.
Superkonstigt fråga, men blir man berusad på öl som säljs i butik? Högsta är 3.5% väl? Alltså förstår märklig fråga haha, men dricker själv otroligt sällan och blir oftast en drink ute då isåfall. Har aldrig köpt sådan öl, men funderade över det n är jag såg det i butiken idag.
Beror klart på tolerans och mängd.
Jag som inte druckit på 5-6 år hade säkerligen blivit berusad om jag drack några stycken, men kanske inte på en eller två.
Ja, det kan man absolut bli. Mängden man behöver dricka är dock olika från person till person.
Ja absolut. Men man behöver ju dricka mer.
Wordfeud någon?
LisaYM där!
Har tidigare varit anti husvagn men börjar nu bli sugen på att köpa en för fina äventyr med familjen. Något man ska tänka på? Ställen att åka till?
Hahaha GLHF de familjer jag känner som har barn och som köpt husvagn har alla slutat med att de separerat pga alla bråk kring den där j*vla husvagnen som de alla sagt samt att det inte var så idylliskt och rosenskimrande att åka iväg med husvagn med barnen…..
Köp husvagn när du och din respektive är gammal och grå och alla barnen är utflugna!
Okej,den var ny har faktiskt inte hört det innan…
Men en anledning är att jag vill kunna komma ut och bort, saknar ett sommarhus att åka till. Hade det som barn, men det huset finns inte i släkten längre, sörjer det mer och mer.
Sörjer att vi inte har ett sommarhus nu med. Hade det i familjen när jag var barn och det var så underbart.
Känner en som skaffade husvagn och ja faktiskt, efter att ha hört om ett par fantastiska helger och någon vecka i husvagnen så separerade de faktiskt, kort efter husvagnsinskaggandet. Om det var husvagnen som förstörde förhållandet eller om de skaffade husvagnen för att rädda ett redan dåligt förhållande, vem vet, men intressant att någon skrev just om detta.
Men jag tror att om man skaffar husvagn, att det är bra att vara realistisk. Lätt att få en massa vackra platser i huvudet när man drömmer sig bort och vädret är alltid vackert. I verkligheten måste man ju prioritera, hur ofta kan och orkar man vara borta, drar man iväg även om det är sk*tväder, campingplatser – hur trivs man där, finns trevliga inom helg-avstånd, på sommaren – vart är det ni vill åka? Vad mer vill ni få in under sommaren, har ni annat också? Dvs var brutalt ärlig.
Köp husbil istället!
För j*vla dyr skatt på dem!
Perfekt när man har barn. Bättre än husbil också då man kan göra utflykter med bilen och låta husvagnen stå kvar på campingen. Kan vara bra att boka camping i förväg på sommaren, annars lätt fullt. Tillbringade hela min barndoms somrar i husvagn i hela europa, minns endast med glädje. Campat med mina barn själv också, så mycket fix är det verkligen inte.
TW,
Kompisars barn…
Trampar kanske på någon öm tå nu men…
Tycker om våra vänner som vi firar midsommar med men deras barn är emellertid så gnälliga/gapiga. Vet inte varför men det irriterar mig. Visst mina barn är inte alltid änglar, men aldrig att de gnäller och skriker över hela matbordet för att de inte får det de vill i exakt den sekunden de ber om det…
Eller att de är egotrippade att de hel tiden ska stå i centrum.
Idag hoppade de studsmatta, mitt barn ville gå av och bad de andra att sluta hoppa, alla slutar hoppa men inte ett barn som fortsätter hoppa och hoppar på mitt barn och bara skrattar. Blev så irriterad och sa till barnet och förklarade stt man inte gör så. Barnet tog inte de till sig utan Skrattade bara.
Tycker generellt att föräldrar inte uppfostrar sina barn nu för tiden. Låter barnen bestämma och härja fritt. Sen visst är midsommarafton en dag där många barn har mycket känslor och förväntningar och det kan ju göra att de beter sig annorlunda än vad de gör i vanliga fall. Men att skratta åt en vuxen när man får en tillsägelse är bara respektlöst.
Ett barn kan vid en tillsägelse skratta som en direkt följd av att hon skäms eller blir rädd. Och att man kan skämmas eller bli rädd när en vuxen säger till eller skäller, det minns nog de flesta av oss från vår egen barndom. Men skratt kan också vara ett barns försök att ändra känslan som en annan människa har.
Handlar sällan om respektlöshet med andra ord.
Håller med och upplever även att föräldrar inte upplever sina egna barn på samma sätt ? barnens kusiner är så griniga och gnälliga och klarar verkligen inte av att vara uppe senare eller bryta rutiner. Min sambo påpekade de för sitt syskon inför en helg när vi skulle umgås men syskonet tyckte visst att det går sååååå bra med barnen. ?
Gud vad sjukt. Barnets föräldrar borde tagit tag i det och sagt till på skarpen! Skulle inte palla att umgås med såna.
Är de inte att sända skeva ideal om du Photoshopat din bild med filter, du som har så stor följarskara på Instagram och bloggen du måste ju ta hänsyn till detta! Jag blir faktiskt påverkad av att se på perfekt hy, som inte existerar utan som bara är ett filter.
Om det där är ”perfekt” hy så får jag tacka för komplimangen. ?
Jag har använt framåt-kameran för videon, inte i porträttläge.
Nej Camilla sluts ljug du har flera bilder med filter och denna är med filter med
Vill ingenting. Vill inte sova, vill inte vara vaken. Vill inte leva, och inte dö. Känner mig som i ett fängelse. Så ensam och ständig ångest. Kan någon hjälpa mig? Vad ska jag göra?
Är det någon slags tomhet du känner?
Jag kände så för ett litet tag sen och lyckades vända det på egen hand. Men jag tänker spontant att det kanske är bra om du har någon att prata och ventilera med?
Det som hjälpte mig var att göra upp någon slags plan kring hur jag skulle ta mig ur mitt mående. För mig hjälpte det att fokusera på att ta hand om mig själv (sömn, kost, motion). Jag låg även i sängen och läste mycket mellan varven när jag grät.
En dag fick jag se en liten hackspett utanför fönstret och blev jätteglad, så jag antar att det hjälper att aktivt försöka leta efter små ljusglimtar som ger dig glädje. Det, och att försöka distrahera bort ångesten genom att hålla sig sysselsatt/aktiv med något.
Jag försöker äta bättre, sömnen är fortfarande svår att få till för jag får sådan enorm ångest bara av att ligga i sängen.
Motion.. jag försöker gå en promenad varje dag, men jag kanske ska försöka börja jogga lite också.
Jag mår liiiite bättre av att till exempel sjunga, eller gå promenader när det är fint väder. Men det är liksom… outhärdligt att jag får sådan ångest över att livet rinner mig ur händerna… att inget blir bättre.
Nivån du har ångest på behöver du inte stå ut med. VC kan skriva ut ångestdämpande medan ni listar ut varför du har ångest och hur ni ska behandla den. Har du varit med om något traumatiskt eller har känslan smygit sig på?
Jag har fått ångestdämpande att ta vid behov. Så jag har haft kontakt med VC. jag har trauman. 🙁
Har du gått i terapi? Om inte, kan du försöka få det? Jag har ptsd och hade stor hjälp av terapi
Jag skrev en lång kommentar som fastnade i modd. Jag har precis som anonym ovan också ptsd. Det är vidrigt men det finns hjälp att få. Vilken typ av lugnande har du fått av VC? Det finns numera traumafokuserad kbt i Sverige vilket i studier minskar symtomen men 70%. Din läkare på VC kan skicka remiss. Söker du på PTSD under behandlare på 1177.se får du upp en lista på de som finns där du bor.
Du kan även ringa 1177 och fråga dem om lämpliga mottagningar.
Är det inte väldigt dyrt då?
Jag har ingen god ekonomi.
Nej det är inkluderat i högkostnadsskyddet. Så du betalar som ett vanligt vårdbesök de första gångerna och den blir det gratis.
Jag gjorde även en ”Må bra-lista” med saker som ger mig trygghet och glädje, alltså saker som jag tycker om.
1. Ring vårdcentralen. Det finns hjälp att få!
2. Gör detta testet. Du kommer antagligen få göra det på VC men kan vara skönt att göra det i förväg. https://www.doktorn.com/artikel/testa-dig-sj%C3%A4lv-depression-madrs/
Kan inte VC hjälpa dig ska de remittera dig vidare till psykiatrin. Kan vara bra att veta om du inte känner att de hjälper dig tillräckligt.
Du kan även läsa här så vet du vad läkarna på VC bör göra. https://www.internetmedicin.se/psykiatri/depression-hos-vuxna
Tester har jag redan gjort. Jag har ju haft kontakt med VC.
Psykolog är dyrt och tar tid att få rätt hjälp av, om man någonsin får det.
Jag vet vad depression är, tro mig. Jag vet också hur det påverkar en individ. Jag har ju haft depression och ångest i stort sätt hela mitt liv.
Hade kunnat hjälpas av om jag fick komma bort från min osunda hemmiljö som barn, men nu får jag istället leva med trauman. :/
Hjärtat hör att du inte haft den bästa hjälpen av vården ❤️ Psykolog är inte dyrare än någon annan behandling. Men du ska inte gå i vanlig terapi utan just trauma kbt. Det är relativt nytt i Sverige och i studier tar det bort 70% av symtomen vid exempelvis ptsd. Mycket mer effektivt än vanlig terapi. Du får dessutom gå fler gånger. Eftersom det är så nytt har inte alla VC-läkare koll på det. Därför kan det vara bra att kolla upp vilka som finns och be om remiss till en specifik. Jag själv skrev till alla via 1177.se och berättade kort om mitt trauma. Vissa skrev att de inte hade erfarenhet av komplex ptsd (flera olika trauman och antagligen vad du har) och någon hade så många patienter att de inte tog emot remisser.
Jag har också haft depressioner sen jag var barn. Det var först när jag började med en ny typ av antidepressiva som heter Brintellix som de slutade. Har inte haft en depression på 3+ år nu. Prata med din läkare om det är ett alternativ för dig. Det är dessutom en medicin med betydligt mindre biverkningar är äldre mediciner. Det finns hjälp att få! Vill du kan cam skicka över min mailadress till dig ❤️
Ja, jag vill gärna ha din mailadress, om Cam kan fixa det. <3
Tips på låtar om omöjlig kärlek, typen att en eller båda är i en relation?
Se på mig nu-Petter och Linnea Henriksson
Hmmm. Jag tar den mest uppenbara då.
Magnus Uggla-V 2-Till dom otrogna
Bo Kapsers Orkester-Svårt att säga nej, kanske lite åt det hållet också?
Orup- Magaluf
Haha fastande jag i svenska 90-talet nu?
Fast ser nu att jag gick lite vilse i tanken. Du skrev omöjlig kärlek och min hjärna slängde fram förslag på otrohet. Blev ju lite knas.
Så det var inget?
Någon gång måste du bli själv med säkert!
Cornelia Jacobs Hold me closer?
The Corrs Run away?
Inte sagt att någon av dem handlar om otrohet, men skulle kunna tolkas så.
Bakom din rygg – Johan Kinde
The Weakness in Me av Joan Armatrading ❤️
Be mine med Robyn
I wish it was me – Etham
Du ska inte behöva må så, det finns hjälp att få. Om du har allvarliga suicidtankar just nu ska du ta dig till närmaste psykakut så att du kan få hjälp. Du kan också vända dig till sjävmordslinjen för stöd.
https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/
Jag vet. Jag har haft kontakt med dem många gånger. Det är liksom som att sätta ett plåster på ett väldigt djupt sår.. 🙁
Tack ändå<3
Men har du kontakt med vården? Terapi, psykolog? Det är dit du ska vända dig. Psykofarmaka? Har du konstaterad depression?
Har du vårdkontakt med VC eller psykiatrin? Vad har de ställt för diagnoser? Har du några mediciner för vid behov?
Ja. Det har jag. Har både fysiska och psykiska orsaker till mitt dåliga mående. Har fått ångestdämpande.
Jag har ptsd och fibromyalgi. Ptsdn triggas av smärta så det är en shit show ibland. Vilka ångestdämpande tar du? Verkar inte som de är tillräckliga just nu. Såhär ska du inte behöva må ❤️
Jag äter Prometazin vid behov.
Det är rätt svårt att behandla ångest som beror på trauman.
En traumatiserad individ kan behöva en fristad under lång tid, för att ha tid att processa det som hänt, vilket är svårt när man har dålig ekonomi, som ofta traumatiserade individer har. Så tänker jag, så det blir ju som ett fängelse. Som att man inte kan ta sig ur, ett moment 22.
Tack. <3
Förlåt men din läkare verkar inte kompetent. Prometazin är vad jag åt under graviditeten när jag inte kunde ta min vanliga medicin. Det är ingen medicin som rekommenderas vid ptsd eller vid ångest som beror på trauma. Du behöver ordentlig medicin när du mår så dåligt som du gör. Prometazin är liksom sockerpiller jämfört med riktiga ångestdämpande. Låter som du borde be om remiss till psykiatrin för din läkare verket inte ha kompetens. Jo jag vet hur mycket det påverkar. Försäkringskassan avbröt min sjukskrivning fast jag var jätte dålig och fick leva på min man i flera år. Hade jag varit ensam hade jag inte klarat mig. Så dåliga skyddsnät i samhället för sånt här.
Till alla som saknar ett gäng på midsommar: jag sitter med ett självklart gäng och jag hade absolut hellre varit någon annanstans. Det är inte som man tror. Snarare fake allting. Kan vara skönt att veta för dom som inte varit inbjuda.
Varför vill du hellre vara nån annanstans?
Men ingen tvingar dig väl att vara med gänget?
Kan relatera så starkt till det. Skrev om min midsommarångest förra veckan och fick mest mothugg här.
Varför gick du dit?
”För man måste oooooffra sig för andra” som många här tycker ?
Du har väl en egen vilja?
Fast det får man ju inte, är man vuxen kan man minsann bita ihop, le och vara glad ändå.
Nej, de flesta här tycker att man aldrig ska göra något man inte vill eller tycker är roligt. Det är att likställa med våldtäkt och om någon kräver minsta lilla kompromiss av en så ska man dumpa och klippa banden. Viktigast är ändå en själv!
Ja en själv är oftast den viktigaste i ens eget liv?
Hoppas alla haft en fin midsommardag och kväll! Själv är man gravid och ligger i sängen sen några timmar tillbaka och lyssnar på festen som pågår för fullt i vardagsrummet ? skulle vilja ta mig till badrummet och borsta tänderna men orkar inte stöta på någon full kompis som vill prata ?
Midsommardagen är imorgon ???
Men önskar dig en fin midsommar i alla fall?
Varför kallar du dig själv för ”man” istället för ”jag”?
Många gör det i olika sammanhang.
För att du ska ha något att störa dig på 🙂
Därför att det är ett helt normalt sätt att uttrycka sig. Man gör som man vill.Det är ingen lag på att man måste skriva jag.
Nä det är ingen lag, men man tycker det är störigt när andra gör så.
Jag födde barn för sju månader sedan och har fortfarande mage kvar sedan graviditeten. Jag trivs inte alls i min ”nya kropp” och jobbar mycket med det.
Idag kom en ytligt bekant till samma midsommarlunch som jag, min bebis och min man. När vi hälsade la han sin hand på min mage och sa ”jag ser att ni kör på”. Han trodde alltså att jag var gravid igen och tyckte att det var en rimlig sak att påpeka.
Jag fattar inte, var finns hyfsen? Finns ingen tanke att jag kanske inte alls är gravid och att han då egentligen bara säger till mig att jag är tjock? Blev obekväm och ganska ledsen och kände mig noll procent fin i min sommarklänning. Och så kände jag skam trots att jag inte gjort nåt fel. Vad är det med folk?
Jag hade svarat typ mått som… Nä jag är bara fet.
Allt för att göra personen obekväm ?
Fy fan vilka människor det finns
Jag är i en relation med en kille som vet jag har borderline. Vi möttes online och han visste att jag hade dessa problem sedan dag ett.
Oavsett, nu i verkligheten efter vi dejtat och bott tillsammans ett tag så märker jag att även fast jag försöker mitt bästa så klarar han inte av mina emotionella sidor, innan ni säger jag får skylla mig själv blabla
Så är det lite poängen jag hade nästan velat att han gjorde slut om han inte orkar med mig, för jag vet att inte alla hanterar såna med min personlighet . Och jag förstår jag måste försöka mitt bästa men det finns begränsningar jag inte kan hjälpa.
Han möter inte det med empati och jag känner mig på ett vägskäl, jag frågade honom nyligen om han verkligen älskar mig för han har sagt det många gånger och han sa då ”det är svårt att veta om jag bara känner mig väldigt anknuten/bunden till dig eller om jag älskar dig” han fortsätter vara kärleksfull och verkar inte vilja sluta dejta
Men jag vill såklart en person jag är tillsammans med VET den älskar mig, hur skulle ni tolka ett sånt uttalande? Ja jag vet jag kan fråga han men det är ingen idé för han är ingen som vill prata om sånt han stänger ner.
Jag har inte borderline men en drös andra diagnoser. Nöj dig inte med det där. Du vill vara med någon som älskar dig och är tvär säker på det. Mitt ex var liknande och inte alls stöttande. Nu har jag gift mig med min dröm man. Han stöttar, tröstar, förstår och jag är så mycket lugnare med honom. Min psykiatriker sa en klok sak. Det finns inget som kan påverka ditt liv så negativt som att vara i en destruktiv relation. Du förtjänar så mycket mer. Det är alltid bättre att vara själv än i fel relation speciellt när man är skör som vi är. Du förtjänar att bli älskad precis som du är ❤️
Tack! Känner lite så men vill inte ha högra krav heller men samtidigt vill man ju bli älskad och förstådd inte känna sig som man måste vara någon annan
Det låter som du har mycket självinsikt och tar ansvar för ditt mående. Du har all rätt att ha krav och bli älskad för den du är. Ingen är perfekt ❤️
På vilket sätt emotionella sidor? Jag har själv insett att jag inte alltid kan hantera mina känslor och att det går ut över honom med panik och tårar jag inte vågar kommunicera om där i kaoset. Även om alla säger att ingen är perfekt är det så svårt att inte klandra sig själv. Vore skönt att höra från någon annan.
ÄR FULL OCH FRUKTANSVÄRT COOL
Och idag mår du antagligen inte så bra ?
Härligt!
Ät det du som frågade om man kunde bli berusad av 3,5%- ölen tidigare under kvällen??
haha nej, det var jag och mig veterligen var jag inte full igår ?
Har ni några fördomar kring dom som läser med här? Hade varit kul att höra haha. Jag kan börja: Min fördom är att det är mest medelålderskvinnor typ 40-50 och att ni allihopa bor utanför stockholm, typ Nacka haha.
Har inga belägg för varför jag tror detta men så är det. Själv är jag 23 och har läst bloggen sen jag gick i gymnasiet, typ 7 år sen jag började kanske.
Min bild är att nästan alla har rejäla psykiska svårigheter.
Jag tror det är väldigt blandat med folk här. Okej, mest kvinnor. Men vad gäller var man bor och jobbar med så är det nog mixat.
Men jag tror många ljuger och liksom drömmer ihop en bild av sig själv. Känns inte troligt att så många här har lön på typ 97000 kr/månad och är så perfekta som de beskriver.
Fick mig ett gott skratt! 97 papp i månan
Min man tjänar 120k. Är nu helt seriös. Jag har även psykiska problem men är bara 36 år så stämmer faktiskt in på det mesta. Jag duschar även varje dag ?
Med tanke på alla familjelivsproblem så tror jag att medelåldern är yngre än så. Runt 30-35.
Eller ja, då är det ju en fördom om de som kommenterar egentligen, men ändå.
Vissa med svåra aggressionsproblem som de tar ut över unga influencers. Ryser eftersom det är så sjukt.
Midsommardagen och helt slut av festandet igår. Alla andras festande då. Vi är hemma på midsommar. Men ungdomar som åker runt på olika fester och man aldrig vet vad som händer är det för oss självklart att vara nyktra för att kunna åka och hämta våra barn om det händer något. Vid 2 inatt började min telefon att ringa från barnens kompisars föräldrar. ”Kan du inte hämta Anna? Hon är visst full men vi har druckit och kan inte hämta” Jag gjorde 3 sånna körningar mellan kl 2 och kl 5. Vad är det för fel på folk som inte kan hålla sig nyktra själv under några år för att ta hand om sina egna ungdomar?
Men usch vad jobbigt! Vilka fräcka människor som tycker att du ska kliva upp mitt i natten och hämta. Kan de inte själva köra får de väl åka med taxi… Finns inte den möjligheten får de definitivt avstå sitt eget drickande.
Vad svinigt av dessa föräldrar- mot sina egna barn, pallar inte vara nyktra för deras skull.
OCH mot er som då skall täcka upp för deras dåliga föräldraskap
Men fy vad sjukt! Skulle skämts ihjäl. Har man själv druckit får man väl ta en taxi? Helt orimligt att ringa och väcka någon annan. Fy vad respektlöst!
Så deras egna barn är någon annans ansvar?
Vissa föräldrar är ju bara så. Skulle aldrig tänka sig att avstå sin egen fylla för sina barns trygghet. I maj var det cruising på byn och kommunens fältverksamhet beskrev samma sak. Hittade fulla ungdomar, ringde vårdnadshavare som tyvärr var för fulla själva för att hämta.
Fast man kan ta ansvar för sina barn fast man druckit. Finns taxi.
Varför har personer med ADHD så svårt att stanna på ett ställe och ha kvar sina saker?
En vän jag har som har ADHD byter jobb och karriär konstant. Verkar helt vilsen med vad hen på riktigt vill göra med sitt arbetsliv men också liv i övrigt.
En annan anhörig med ADHD har flyttat otroligt mycket och byter också konstant ut sina saker.
De känns så rastlösa och aldrig nöjda med sitt liv..?
Adhd är brist på vissa signalsubstanser i hjärnan. Tänk dig som att hjärnan är sömnig. För att öka vakenhetsnivån i hjärnan får man impulser att göra nya och oväntade saker. Just för att kicks igång hjärnan. Det blir lätt en ond spiral där hjärnan blir mer och mer slutkörd och man får mer ovh mer impulser att förändra saker. Du har helt rätt i din analys av att många med adhd är rastlösa och aldrig nöjda. En jätte jobbig känsla att leva med och skapar mycket ångest. Jag åt medicin i många år när jag var yngre. Det var först när jag kom upp i ålder och började kunna anpassa livet efter vad jag mår bra av som det blev bättre. Min hjärna fixar inte en massa intryck och blir helt slutkörd av det. Så nu lever jag ett lugnt liv där jag undviker stora folksamlingar och jobbiga situationer. Jag vet att när jag blir rastlös och får tusen idéer är min hjärna slutkörd och behöver vila. Men det tog mig ett år med en arbetsterapeut specialiserad på npf för att komma till den punkten. Ja och att komma upp i ålder så jag har förutsättningar att ställa krav i arbetslivet.
Tack för ditt svar och för du delar med dig. Intressant att höra så ingående från dig som har ADHD!
Undrar varför ”alla” influencers har adhd. På tal om ämnet.
Är väl för att det är ett jobb som kan anpassas efter ens funktionsnedsättning? Värre om man jobbar på lager och följs exakt efter vilka ordrar man plockar.
Attvaranågonsxfru gör reklam för Temu. Jag blir så sjukt förvånad av dessa tondöva influensers?? Hur kan man tycka att det är en bra idé att göra reklam för såna företag
Varför ska folk här inne vara så fruktansvärt elaka? När folk i diverse ÖS skriver att de inte mår på topp, behöver hjälp med något eller liknande. Nu kommer folk som är av det elaka slaget säga ”håll er borta från internet om ni inte klarar tonen”, men prova istället att HAR DU INGET SNÄLLT ATT SÄGA, VAR TYST.
Paula, is that you?
??
Eller hur ?
Folk som håller på så kan omöjligt må bra själva.
Mobbarna har flyttat fram sina positioner överallt. De ska tryckas tillbaka, rejält. Förstör för alla.
Ja blir så jävla less på folk. Det de säger bakom en skärm hade de aldrig sagt irl om de hade haft någon som helst social kompetens och ett sunt förnuft.
Minns inte vad det var du kallade dig tidigare här inne (isotta? Lottis? Minns någon..?) men dina trollningar behöver verkligen bli bättre om du vill passera som annat än troll.
Lycka till.
Va? Har alltid kallat mig för Y bara.. och skrivit om samma problem bara. Du får tro vad du vill men jag är bara en ärlig och ledsen person ? Och har du inget att tillföra kan du låta bli..
Är detta samma typ som var i blåsväder med sina ”äkta svenska granar” (importerade från nåt baltland) förut, numera även jordgubbsexpert alltså?
https://nyheter24.se/nyheter/inrikes/1295320-sa-vet-du-att-jordgubbarna-ar-svenska-enkla-knepen