Andrea Norrman delar öppet och sårbart om sin kamp med hälsoångest – det som tidigare kallades för hypokondri – och den ångest som följer med rädslan för sjukdom och död. Just nu är hon inne i en tuff period, där hon är extremt rädd för att dö ifrån sin familj – vilket påverkar både tankar och kropp starkt.
Hon beskriver hur minsta kroppsliga känsla kan trigga panik och katastroftankar, trots att hon får lugnande besked från vården – så som 1177.
Jag får sån ångest att jag fysiskt känner det i kroppen och det är så jävla jävla jobbigt. Tänker alltid det absolut värsta och är så rädd att missa någonting som hade gått att undvika. Och jag vet att det har varit som värst med dödsångesten i slutet av mina andra graviditeter också, och när barnen varit väldigt små, sen är det som att det släpper lite. Men det är så fruktansvärt när jag står mitt i det.
Tanken på att något plötsligt kan hända och att inte få vakna med den här handen på min arm igen gör att jag vill göra en hel hälsoundersökning för att se att allt är bra – helst en gång per år. Är det orimligt?
I sitt kommentarsfält möts hon av igenkänning och tips på saker som hjälpt de av hennes följare som också lider/lidit av hälsoångest.
En följare rekommenderar boken ”en bok för oss med hälsoångest – Tänk om jag är sjuk” och en annan tipsar om ”metakognitiv terapi”.
Ibland kan känslor som dessa spraka till i mig, men då handlar det inte så mycket om min hälsa, utan att jag mer är rädd för att mina nära och kära ska dö ifrån mig.
Dela gärna med dig av dina egna erfarenheter om du har några, då det kanske är fler än man tror som lider av den här typen av tankar och känslor?
Föregående inlägg 
Hon ska söka en psykolog som jobbar med KBT.
Jag roar mig periodvis med panik inför vetskapen att jag en dag ska dö. Hälsoångest light emellanåt. Har blivit bättre med åren.
Hoppas hon söker hjälp för det här och får en tid hos en terapeut som hon kan prata med för så här ska hon inte behöva gå runt och må.
Superjobbigt. Men varför har typ alla influencers hypokondri?
Kanske ett överdrivet fokus på sig själv och sin kropp gör att man blir hypermedveten och känner efter väldigt mycket? Eller att en ostrukturerad vardag utan hållpunkter ger mer tid att grubbla?
Ja, att ens yrke bygger på att skapa innehåll om sig själv skapar ett osunt förhållningssätt till sig själv och omgivningen. Inte konstigt att det triggar psykisk ohälsa. Rekommenderar att ha ett jobb som inte handlar om sig själv.
Vilka fler har det? På riktigt alltså.
Amanda Schulman är den enda jag kommer på
Gabjoss
Alice, Therese Lindgren
Alexander Pärleros
Har inte hört talas om en enda – är det sånt du bara slänger ur dig utan grund?
Tror också det. Om någon skriver ”Jag har lite ont i halsen åh nej tänk om det är halsfluss” så skriker såna personer hypokondriskt. Tänk om alla visste vilket helvete det är att leva med hälsoångest på riktigt, då hade man aldrig slängt med uttrycket så eller på något sätt hånat någon som har det.
Är väl snarare ett vanligt problem i samhället än bland influencers
Min man har lätt hypokondri, som blir värre när han är stressad. Minsta lilla känning i halsen är direkt strupcancer, trots att det är förkylningstider. Han har lite ont i ett finger, vilket givetvis är reumatism, istället för bara lite ont i fingret.
För mig som inte lider av samma är det svårt att relatera och stundvis nästan komiskt, när han lägger fram sina sjukdomsteorier. Att lyssna, lugna och vara logisk upplever jag hjälper. Samt uppmana till återhämtning.
Var inte rädda att söka hjälp och stöd, ni som är drabbade.
Problemet är att söker man hjälp för hälsoångest så kommer man aldrig få hjälp fysiskt i framtiden, allt kommer vara kopplat till ångesten. Man skulle kunna bryta benet och de kommer fråga om man vill ha en omgång antidepp.
Det gäller tyvärr alla typer av ångest. Jag har sökt för andningssvårigheter och fått rekommendationen att meditera. Det var lunginflammation. När jag sökte för magsmärtor fick jag rådet att slappna av och ta en promenad. Det var njursten. Osv osv. Speciellt kvinnor är drabbade av den här inställningen.
Obs. Vill absolut inte avskräcka någon från att söka hjälp för ångest. Det är bokstavligt talat livsviktigt att få hjälp med ångest och depression.
Oj, den här upplevelsen delar jag inte alls!
Vad skönt 🙂
Det där är så typiskt.
Söker någon ofta ska självklart läkaren ta upp det här med hälsoångest.
Om man drabbas av det du beskriver ska man alltid, innan man går därifrån, säga ”då vill jag att du dokumenterar din slutsats i min journal, signerar anteckningen och ser till att jag får en kopia av den hemskickad.
Det brukar nämligen kunna göra att läkaren landar lite från slentrian-bedömningar och tänker någon vända till.
Bra försök till övertalning, men det stämmer inte. Jag har själv gjort det för många år sedan och har en läkare som kan skilja äpplen från päron.
Grattis.
Du är ett toppenstöd på det sättet, väldig fint!
Jag är som din man, och min sambo har fått höra alla mina åkommor 🙂
Men idag kan jag oftast skratta åt det, eller inse hur sjukt det kan låta.
Och som du säger, när jag är i harmoni så tänker jag verkligen noll på vad som händer i min kropp.
Kunde vart jag som skrivit kommentaren om mannen med hypokondri. Varje ord är 100%.
Min man är exakt likadan! Jag är nog inte lika tålmodig som du dock utan tröttnar efter 10e ”sjukdomen” nu denna sommar. Han får väl ta tag i den psykiska delen tänker jag, men han blir sur och kränkt så fort jag nämner terapi.
Om du tycker det är jobbigt så kanske du kan sätta dig in i hans situation för en sekund iallafall. Det är ett helvete att leva med. Jag hoppas han har någon som stöttar honom.
Förstår dock E. Det finns ju ett mellanting. Att ha problem med något och inte ta hjälp för det men låta det även gå ut över sin familj är ju inte riktigt okej. Troligen har de levt med detta väldigt länge, tror inte E menar att det började denna sommar.
Han har väl ändå ansvar för sitt eget mående? Om han inte vill gå i terapi har han ju valt att inte göra något för att förbättra sin situation. Det är orimligt att kräva av närstående att de ska vara stöttande om man sedan inte tar emot hjälp och råd för att komma ur det dåliga måendet. Då blir ”stöttandet” bara något som legitimerar stagnation.
Jag instämmer. Vad händer om parten får en akut livshotande sjukdom tex cancer eller likande. Ska man behöva orka stötta ens partner då?
Nej det blir ju jobbigt att höra om. Det får hen sköta själv.
Jag skrev en lång kommentar om detta i gårdagens ÖS.
Har själv grav hälsoångest sedan ett par år tillbaka, och just nu är det så jobbigt att jag till och med fått panikångestattack.
Det finns ju dock olika typer av hö
hälsoångest, och det är inte alla som söker hjälp hos vården – däribland jag. Har själv undvikit det p.g.a. varit så rädd att få mina rädslor bekräftade.
Måste dock söka vårdhjälp nu för jag tror att jag börjar bli utmattad av all ångest och oro.
Kan inte sova ordentligt, vaknar flera gånger på natt och ofta i panik med pulsen dånandes i huvudet. Har spänningshuvudvärk, klarar inte av starkt ljus, svårt att få saker gjorda, och gråter för minsta lilla, hela tiden.
Och alla tankar bara mal och mal och går inte att få stopp på.
Det är fruktansvärt jobbigt att leva såhär.
Hej!
Det kan bli bättre och kommer att bli bättre.
Men på den platsen du är nu så bör du söka vård, eller någon att prata med.
Något som hjälpt mig mycket är att vara ganska öppen med ångesten över hälsan, och avdramatisera.
Jag har genom det mött så många andra som har precis samma tankar, och där vi tillsammans kan skratta åt vissa saker.
Göm dig inte, hitta ut!
Jag har också varit där, påverkade hela mitt liv 24/7. Gått hos flera terapeuter, det enda som hjälpte till slut var ångestdämpande medicin. Har ätit i 11 år och fick mitt liv tillbaka.
Jag har nog motsatsen till hypokondri. Kommer från en uppväxt där devisen alltid har varit att bita ihop och inte känna efter så himla mycket. Vården kontaktar man inte i onödan. Säger inte att det är bra, bara att det är så jag är uppfostrad och att det sitter ganska djupt rotat. Å andra sidan är jag i princip aldrig sjuk. Har aldrig behövt uppsöka vård akut, har inga sjukdomar, medicinerar inte och minns inte ens när jag var förkyld sist. I bland kan jag tänka att det kanske kommer straffa sig och att jag kommer bli dödligt sjuk i stället. Men känner ingen större ångest eller rädsla för det. Blir det så får jag hantera det och blir det inte så får jag vara glad över att dragit vinstlotten i livets hälsolotteri.
Uppväxt likadant. Bit ihop och känn inte efter.
Hade noll i frånvaro både på gymnasiet och högskolan.
Aldrig borta från jobbet.
Mina föräldrar likadant. Vet ej om det är så bra men att vara hemma är tecken på svaghet och låg arbetsmoral. Det sitter djupt i ryggmärgen.
Kan säga att pandemin var svår.
Samma här. Och iom att det känns som att man då ”blir” generellt sett friskare, så undrar man hur mycket som är psykosomatiskt…
OT! Vore kul med ett inlägg om ”Kändisarna som sprider lögner”, artikel om drop-shipping i Expressen
Jag väntar på det, Camilla?
Ja och speciellt Wahlgrens totala brist på insikt. Inte hennes sak kolla upp vad hon gör reklam för! Hur världsfrånvan kan man vara? Blåst bimbo vibes.
+1 på den
Camilla hade en period då hon testade hajpade prylar. Det var intressant!
Hon kan ju kolla om labubus verkligen är hemsökta..
Ett tips som jag fick när jag i KBT som jag tyckte hjälpte var att utsätta sig för det som plågade en. För mig var det mycket hjärta, vad övertygad om att något var fel på mitt hjärta, men ultraljud och mätningar visade på ett friskt hjärta. Då skulle jag ut och springa för att få upp pulsen, för hög puls skrämde livet ur mig, och var rädd för att dö om jag tränade. Att sen gå ut och springa och känna pulsen gå ner hjälpte. Är du rädd för yrsel, då ska du snurra runt och bli yr, och sen vila och känna det gå över osv. Det funkade bra för mig iaf!
Exponering. Ja det funkar!
Känner en person som misskött sin kropp dvs inte ätit el rört på sig ordentligt pga psykiska problem bla hypokondri och depression så att kroppen mer el mindre har kollapsat.
Hen borde ha tvångsintagits och fått adekvat hjälp då vården konstaterar gång på gång att hen inte har någon underliggande sjukdom. Men jag antar att man inte kan tvångsvårda vuxna människor . Hen vill bara fokusera på de fysiska ”symptomen” och inget annat.
Psykisk ohälsa ger fysiska symtom så du behöver inte göra dina hånfulla citattecken.
Jag lever nära en sådan person sedan många år och det har varit ett rent helvete för mig. Tex tusentals timmar i telefon för att lugna personen, även när hen periodvis legat på psyket, rädslan och ångesten över att hen kanske denna gången verkligen har en dödlig sjukdom(de fuckar upp ens huvud) och jag inte tog det på allvar och att hen inte vaknar upp nästa morgon. Denna personen har alltså vad jag förstår värre hälsoångest än vad som beskrivs här ovan. Det enda psykvården erbjuder är antidepressiva(provat alla de sorter, som inte hjälpt) och elbehandling, inget annat. Detta tillstånd är ett helvete för alla inblandade!
På akutsjukhusen söker många unga antingen för hälsoångestrelaterade upplevda farliga åkommor. Eller för enkla banala saker. Ibland saker som du kan egenvårda eller sådant som inte är akut. Typ haft ont i ett knä en månad men NU behöver jag hjälp. Inte imorgon eller om två dagar.
Som läkarbarn har jag tvärtom ”aldrig” varit sjuk. Tills jag fick cancer som jag aldrig oroat mig en minut för. Så jag är tvärtom ”varför skulle jag få det”.
Men har man hälsoångest behöver man ta tag i det. Dels för sitt eget och närståendes påfrestningar och dels för att man ofta överkonsumerar vård som man inte behöver.
Jag har hälsoångest och håller med om att man bör ta tag i det för ens egen och närståendes skull men alla med hälsoångest söker inte vård för minsta lilla. Jag har endast sökt när det verkligen har varit något. Så det stämmer inte för alla, vissa med hälsoångest drar sig för att söka för man vill inte veta om det är något fel
Skriver inte att det gäller ALLA med hälsoångest. Men andelen yngre som söker för diverse har ökat. Inklusive den gruppen. Jobbat på akuten med och det f ö finns det statistik på den utvecklingen.
Blir så fruktansvärt trött på såna som dig som tror dig veta. Som ovan säger finns det nog lika många med hälsoångest som inte söker hjälp. Sen tror du att de som söker vård gör det för skojs skull? Psykisk ohälsa ger fysiska besvär. Man mår fruktansvärt dåligt. Det är ingen inbillning. Hoppas din läkarförälder har mer empati.
Känner igen mig! Har grov hälsoångest och har varit sjukskriven i perioder p.g.a. detta. Ni som inte lider av hälsoångest förstår inte hurdant helvete det är.
Håller med. Det går inte att förklara, man måste ha upplevt det för att verkligen förstå. Triggar mig enormt när folk tar så lätt på det. Det är inget man önskar ens sin värsta fiende.
Exakt! Jag var i våras en vecka sjukskriven från jobbet p.g.a. detta. Kom inte upp ur sängen för att ångesten var så stark. Varje gång jag försökte göra något, som att äta eller gå på en promenad gick pulsen upp och jag blev svimfärdig p.g.a. panikkänsla i kroppen.
Men har du sökt hjälp då?
En sak som KAN vara hjälpsam är att ta tio minuter till att skriva ner sin oro/ångest. Sedan kan man hjälpa sig själv genom att gå tillbaka och konstatera att ”sist jag hade ett utslag på armen försvann det och var inte en livsfarlig åkomma”. Även om det är svårt kan man med tiden luta sig mot hur det har gått tidigare gånger när man hade ångest över sin hälsa (dvs att det ju inte var någon fara).
Gervide Kan du inte skriva om Tiingelinn igen, hennes lovord till sig själv på Instagram om hur hpn aldrig sviker sina barn men helt frivilligt bo i Stockholm varann vecka men ha yngsta kvar i huset det gick minsann inte. Inte heller låta bli introduktion a nya män för barnen heller eller behålla vänner. Stackars barn Hyckleri.
Jag har hälsoångest och gick KBT för 6 år sedan. Det har hjälpt men man måste verkligen aktivt jobba med sig själv under behandlingen och framför allt efter. För symptom kommer man fortsätta få, och då måste man använda sina verktyg för att hantera det. För mig har det hjälpt mest att 1) inte googla symptom 2) be en närstående avgöra vad jag ska göra (söka vård/avvakta) 3) acceptera att jag har en sårbarhet för hälsoångest men veta att när det blir starkt så kommer det gå över snart. Det släpper och det händer när man själv har gjort en plan. Planen kan vara att göra saker man mår bra av och avgöra om man ska söka vård eller inte.
Jag har någon slags hälsoångest som kommer och går. Dels orolig över sjukdomar etc för m7g själv och min familj. Också orolig över ohyra som vägglöss, mördarsniglar och sånt. Blir värre då jag är trött eller stressad så måste fokusera på återhämtning. Har också nyligen funderat om det kan vara delvis hormonbetingat, måste kartlägga lite. Hjälper också att undvika kvällstidningarna som förstorar upp allt med sina krisrubriker.
Blir alldeles för triggad av minsta kommentar från oförstående människor, så ska inte läsa här mer. Till er som kämpar: Ni är så starka, jag lider med er. Vi lever verkligen i ett helvete. Till er som ser det som inbillning och att det är jobbigt att höra på: 🖕🏼
Det är synd rakt igenom för det sabbar mkt för folk som behöver faktisk vård, eller för den del de själva när de väl är sjuka. Men jag ser omkring mig lite olika versioner av hypokondri: har kompisar och släkt som alltid känner sig ’lite sjuk’, typ alltid är en förkylning eller allergi som spökar å. De tror inte att de är dödssjuka men shit, känns som vissa människor känner efter alldeles för mkt. Sen hade jag en kollega som led av allvarlig hypokondri och hennes ögon lyste alltid upp när nån frågade om typ allergier för en måltid, hon älskade verkligen uppmärksamheten. Tyvärr blev hon likadan med hennes barn. De var alltid sjuka, hade feber (typ 37.1 grader), och hon vabbade så fort någon nyste
Så finns också den kategorin som inte har ångest men kontaktar vården/ besöker läkare direkt något är fel. Typ läkare efter två dygn av feber eller en vecka ont i knä. För vissa känns det som om desto fler mediciner de får desto nöjdare är de.
Hennes barn kommer garanterat ärva det beteendet tyvärr.
Känner igen typerna så väl! Tror det för en del nästan blivit en hobby med hälsa – känna sig speciell genom att bli kallad till vården, gillar att ta många mediciner, få uppmärksamhet, utredningar. Och sen typen som alltid är lite småsjuk speciellt i vardagen men verkar aldrig ha problem när det ska resas etc, måste alltid påpeka detta på jobbet men är ändå där så det kan ju inte vara så illa men samtidigt kan ingen ställa krav på någon som inte mår helt bra.
Har också utvecklat hypokondri. Började typ efter 30 års åldern. Tänker ofta att jag har cancer eller ALS osv. Tänker på döden varje dag- tänker på att nära o kära ska dö och på min egen död- flera ggr om dagen. Ibland får jag nästan svindel av tankarna. Har gått i KBT av andra orsaker förr men tycker faktiskt inte det hjälpt mig. Jag försöker KBTa mig själv o säga ”ja jag kan inte kontrollera det” ”jag måste njuta av livet nu kan inte oroa mig- det förändrat inget osv osv”. Men det är riktigt jobbigt faktiskt. Har svårt att acceptera döden. Känns nästan som att det är något typ av experiment där vi ska gå igenom en massa dödsfall av alla vi älskar för att sedan dö själva. Fy fan.
hälsoångest är fruktansvärt jobbigt att lida av. men det hjälper att INTE GOOGLA SYMTOM. det hjälpte mig.
Utvecklade grav hälsoångest i tonåren efter en panikångestattack med kraftiga fysiska symtom. Även om ångesten gick i ”skov” så led jag oerhört i mer än 15 år och hälsoångest har verkligen förpestat stora delar av mina ungdomsår, både för mig själv och inte minst för mina anhöriga som ständigt fick lyssna på detta och försöka lugna. Gick i KBT/samtal i omgångar för ångest och det hade viss tillfällig effekt, men det var inte förrän jag började med SSRI som mitt liv förändrades radikalt. Var (såklart) motståndare till medicinering i många år tills jag till slut nådde botten. Har i princip ingen hälsoångest längre, oroar mig nog på samma nivå som gemene man, vilket är så otroligt skönt. Tror medicineringen hjälpt oerhört, även samtal/KBT och mycket självrannsakan. Man måste på något sätt komma till insikten att det finns inga garantier här i livet för något, hur gärna vi än vill det. Man kan dö imorgon eller om 50 år. Ingen vet och det går inte att kontrollera så som vi vill. Det enda man faktiskt kan göra är att försöka göra det bästa av nuet.
Jag antar att jag har någon typ av hälsoångest. Jag är besatt av hudcancer och kollar varje dag mina leverfläckar om de förändrats och om jag har några nya. Kan sitta och googla i timmar och känns som jag är expert på ämnet nu. Jag har aldrig haft det själv och känner ingen som har det, men tror det utlöstes från att jag fick en ny leverfläck och samtidigt läste mycket om den extremt ökade chansen att ha det om man solat mycket solarium.
Du har absolut hälsoångest. Sök hjälp, du kan få lugn. ❤️
Är inte hypokondriker, men har definitivt blivit mer orolig efter att jag helt oväntat hamnade på sjukhus med båda lungorna fulla av blodproppar, minuter ifrån att dö.
Jag var 23 år gammal, rök och drogfri, inga kända proppar i släkten. Inga flygresor eller så. Frisk som en nötkärna.
Det som nog var värst var att jag jobbade och rörde mig ”som vanligt” samtidigt som jag då var sjuk, det enda jag kände av en dag var att jag hade lite ont i ryggen, och att jag kände mig lite andfådd och orkeslös, men jag hade ju precis jobbat 10 timmar och gått upp för en backe så det vore ju inte konstigt….?
Jag har alltid trott att när man hamnar på akuten och blir inlagd, och är döende, så mår man väl jättedåligt? Alltså vi snackar halvt medvetande, full av smärtor, helt out of it..
Jag låg på sjukhus i en vecka och hade ont, som jag fick smärtstillande för, samtidigt som jag behandlades med blodförtunnande sprutor för att lösa upp alla proppar i lungorna. Fick fortsätta gå på blodförtunnande i 6 månader efteråt. Efter att ha haft proppar, så är risken större att man får det igen, så nu är jag väldigt orolig och försiktig i vardagen, att det ska ske igen.
Anledningen till blodpropparna?
Vi kom aldrig fram till det, det enda som kunde ha varit boven var att jag använde p-ring som preventivmedel, men det är fortfarande inte konstanterat VAD det var. I´ll never know.
Den kvällen satt jag på akuten i 8 timmar och höll på att storkna i den gamla, obekväma trästolen jag satt i i väntan på att dom skulle ta emot mig. Jag började fundera på att ge upp och gå hem när dom till slut ropade upp mig, sen gick det fort som fan när dom insåg allvaret, och tur var väl det för jag började tuppa av där någonstans.
Det första läkaren sa till mig var ”Varför kom du inte in tidigare” och jag hade ingen energi kvar till att svara att jag suttit i väntrummet i 8 timmar.
Jag har det. Dock har diagnosen GAD satts på mig då jag har orimlig ångest och katastrof tankar till och från. Ofta under mycket stress. Så fort jag får symtom har jag uppsökt vård osv. Jag är inte rädd för döden, längre. Är tacksam för att jag funnit min tro på Jesus och att de fyllt mig med mycket frid. Men de är tufft. Fått gå KBT och har oändligt med psykolog/terapeut timmar i bagaget.
Har haft en strulig barndom men en platspapp som tog sitt liv, en bror som tog sitt liv höll själv på att mista livet i en bilolycka och min make dog plötsligt när var höggravid. Mycket trauman kan göra då man skapar sig en falsk trygghet i att behöva ha ständig kontroll. Det är en pest att ta sig igenom de och vara rationell när de hela ens system vill säga annat.
Jobbar idag med kvinnor som mött massa trauman och kan möta dem med ett genuint hjärta och förståelse på många plan.
Jag hoppas och ber att hon får frid och hjälp att ta sig igenom detta men professionell hjälp. Alla är värda att leva ett liv utan rädsla i vardagen.
🙏🏼
Extrem hypokondri, men väljer att flyga sent i graviditeten?! För att sedan vara jätterädd för en propp?!
Har haft grav hälsoångest, som nu är i schack tack vare medicin men det var som värst för 4 år sedan
Min värsta sommar någonsin 2021… går inte att beskriva ångesten som förlamade hela kroppen, så pass mkt att hela kroppen skakar,så att aptiten försvinner helt, rasar i vikt, paniken att 100% vara såååå säker på att jag har cancer och kommer dö…snart/nu. att sitta i 5 -6 timmar i sträck o googla o googla,att ringa läkare, boka kontroller, kontrollera massa saker på min kropp dygnet runt, att gråta varje timme.. Nej jag önskar inte ens min värsta fiende detta.
Ringde själv till psyket för att prata då jag bara grät och grät och dom remiterade mig till ångestenheten inom psykiatrin på karolinska.
Fick fantastiskt hjälp❤️ gick i gruppterapi, fick bra mediciner och KÄMPADE mig tillbaka till mitt vanliga jag.
Har kvar min hälsoångest men den är i periferin och väldigt låg så nu kan jag klara av tankarna på ett annat sätt.
Vad jag uppfattat är att det är mycket mycket vanligt med hälsoångest. De flesta av oss har nog skräck för att bli allvarligt sjuka eller dö från de vi älskar. Helt normalt om än mycket jobbigt. Skillnaden är att de lyckligt lottade lär sig att knipa av tankarna när de börjar komma och lär sig att inse att man ofta får träff på allvarliga sjukdomar när man googlar. Själv har jag haft hjärtproblem MS, hjärntumör, bröstcancer, ALS och en massa härligheter. I mitt huvud alltså. Jag tror att det blir extra vanligt under småbarnsåren då man biologiskt sett inser att man har avkomma som inte klarar sig själv. Helt naturligt alltså. Det som hjälpte mig var att sluta googla symptom och istället avvakta på om det gick över och gjorde det inte det så besökte jag läkare. När tankarna på sjukdom dök upp började jag resonera med mig själv och tänkte Nu börjas det igen i mitt huvud. Det är hypokondri. Jag tänkte också att det värsta som kan hända är att jag dör och sker det så sker det. Barnen har en bra pappa och nätverk. De kommer att klara sig. Samt att jag lever alla dagar före dagen jag dör. Sådant hjälpte mig. Något annat jag fått för mig är att hypokondri kan vara extra vanligt hos personer med autism samt att hälsoångest är ett symptom på något. Ryckningar i muskler och ben, hjärtkramp osv är stress och ångest. Att under särskilt de stressiga småbarnsåren drabbas av fysiska symptom på stress är mkt vanligt. Ont i hjärtat, värk i kroppen, ryckningar osv. Långt detta men ja vi har många varit där. Det går att jobba bort detta.
Mitt triggades av 3 år som helt själv med 2 barn,massa stress o press ,ett ex som gjorde allt för att hämnas på mig, sket i barnen, jag hade ingen bostad osv och en GAD OCH OCD diagnos hos mig. Har alltid haft hälsoångest men den tog till sist över mitt liv då min hjärna inte orkade med all stress. Otroligt läskigt och jobbigt att ha dödsångest varje vaken sekund.
Jag blir helt förbluffad över er som vars enda kommentar är ”sök hjälp”. För det första är man ofta medveten om att det är hälsoångest man har även om hjärnan tror att man är allvarligt sjuk, så man undviker att söka sig till vården för att inte vilja belasta den. Men samtidigt när man väl söker hjälp så får man ofta inte den hjälp man behöver.
Hur man än gör så kan man fan inte göra rätt.